Anonym (Sanna)

Äldre 17 May 21:02

94 svar

Separera med ettåring under pappaledighet - har panik

Vi har en son som just fyllt ett. Jag har varit hemma med honom i ett år och sköter praktiskt taget allt. Jag tar alla dagar och nätter, Samsovigt och ammar. Nu ska vi separera eftersom vi båda mår dåligt i relationen.

Pappan går på pappaledigt under 4 månader, sedan har jag en månad mammsledigt till innan han börjar dagis. Vi ska sälja vårt hus och flytta isär.

Jag har förstått att msn rekommenderar ett hem åt så små barn och Max 2 övernattningar innan det är tal om Vv. Pappan tycker att vår son ska bo hos honom under pappaledigheten som om han ägde sonen då och jag får hälsa på. Men vår son har ju mycket större anknytning till mig eftersom jag haft hand om honom dygnet runt i ett år. Jag är hans trygga bas. Jag vill att han ska sova/bo hos mig och öka boendet hos pappan successivt. Att de har dagarna och jag kväll/natt. Pappan blir vansinnig och tycker då att han bara passar barnet åt mig. Han har 0 kunskap om ett litet barns behov och vi går i familjerådgivning vilket han inte lyssnar på.

Någon med erfarenhet av liknande situation? Vad säger familjerätten. (En del verkar gå på barnets bästa en del verkar så glada för män som vill ta ansvar att de ger dom allt)

Anonym (???)

Äldre 18 May 18:57

#71

Anonym (Sanna) skrev 2015-05-18 16:43:26 följande:

Jo, små barn under 3 år.

Tänka sig att även barn under 3 år är individer. Vet att många föräldrar har svårt att se det. Vissa barn klarar aldrig växelvist boende, andra klarar det direkt. Och även om det inte blir växelvist boende undrar jag varför du utgår från att huvudsakliga nattvilan ska ske hos dig? Förutom att du anser att du har koll och pappan inte har det, men det behöver inte vara fakta bara för att du ser det så.

När ni väl separerar har pappan varit föräldraledig i 4 månader och att du då anser att du fortfarande är den viktigaste föräldern (som om det finns en förälder som är viktigare ) säger rätt mycket om hur mycket egoism och hur lite "barnets bästa" som faktiskt ligger till grund för ditt resonemang. Den jag ser uttrycker ägandebehov över barnet är du, inte pappan.

Anonym (yllet)

Äldre 18 May 18:59

#72

Jag har barn med världens bästa man. Han är en superpappa till vår dotter. Jag var hemma med henne och han tog morgnar, kvällar och nätterna delade vi på.

Om vi hade gått isär had jag ÄNDÅ velat att hon skulle bo hos mig då jag var den som hade mest koll på vad hon åt, vilken storlek hon hade på kläder, hur hon ville bli nattad, vad hennes läten betydde, när hon bajsade på dagen mm mm

Jag har ingen tvekan om att min man skulle veta alla dessa saker om det var han som var hemma och skulle vi skilja oss skulle han också lära sig. Men gradvis.

Varför? För att det är det bästa för barnet. Jag var barnets primära anknytningsperson (och är så fortfarande nu när hon är 4) och hur bra pappan än är så måste han lära sig barnet som jag också gjort när jag varit hemma.

Så ts, jag förstår dig och jag tycker att ni ska försöka byta ofta mellan er. Han kan vara hemma med barnet men du har flera nätter i veckan, så att barnet hela tiden vet att båda finns i hens liv.

jenni82

Äldre 18 May 19:12

#73

Ett tips är att diskutera saken på familjerätten om ni har svårt att komma överens.
Är förvånansvärt lätt att ryka ihop om sånt här fastän man är två relativt vettiga vuxna.

Lord Hans

Äldre 18 May 20:20

#74

Eventuellt kan ni hålla ihop förhållandet med den person som ni har valt att skaffa barn med?

Anonym (Sanna) Trådstartaren

Äldre 18 May 20:50

#75

Anonym (yllet) skrev 2015-05-18 18:59:08 följande:

Jag har barn med världens bästa man. Han är en superpappa till vår dotter. Jag var hemma med henne och han tog morgnar, kvällar och nätterna delade vi på.

Om vi hade gått isär had jag ÄNDÅ velat att hon skulle bo hos mig då jag var den som hade mest koll på vad hon åt, vilken storlek hon hade på kläder, hur hon ville bli nattad, vad hennes läten betydde, när hon bajsade på dagen mm mm

Jag har ingen tvekan om att min man skulle veta alla dessa saker om det var han som var hemma och skulle vi skilja oss skulle han också lära sig. Men gradvis.

Varför? För att det är det bästa för barnet. Jag var barnets primära anknytningsperson (och är så fortfarande nu när hon är 4) och hur bra pappan än är så måste han lära sig barnet som jag också gjort när jag varit hemma.

Så ts, jag förstår dig och jag tycker att ni ska försöka byta ofta mellan er. Han kan vara hemma med barnet men du har flera nätter i veckan, så att barnet hela tiden vet att båda finns i hens liv.

Tack för ett fint svar. Som du tycker jag pappan är jättefin med sitt barn. Han har inte ratt några nätter och enstaka nattningar bara men är bra m barn. Dick som du säger är det jag som har koll på allt, från administrativa grejer som tandläkare etc till kläder mm. Han har ett barn till och det är likadant där. Mamman sköter allt. Är rädd att om vi har vv kommer han att umgås men jag få fortsätta se till att barnet har allt han behöver. Det svåra är dock att få pappan att se att jag projektleder allt och att barnet bör därför vara skriven hos mig.

Anonym (Fy vidriga människa)

Äldre 18 May 21:10

#76

Anonym (Sanna) skrev 2015-05-17 21:02:55 följande:

Vi har en son som just fyllt ett. Jag har varit hemma med honom i ett år och sköter praktiskt taget allt. Jag tar alla dagar och nätter, Samsovigt och ammar. Nu ska vi separera eftersom vi båda mår dåligt i relationen.

Pappan går på pappaledigt under 4 månader, sedan har jag en månad mammsledigt till innan han börjar dagis. Vi ska sälja vårt hus och flytta isär.

Jag har förstått att msn rekommenderar ett hem åt så små barn och Max 2 övernattningar innan det är tal om Vv. Pappan tycker att vår son ska bo hos honom under pappaledigheten som om han ägde sonen då och jag får hälsa på. Men vår son har ju mycket större anknytning till mig eftersom jag haft hand om honom dygnet runt i ett år. Jag är hans trygga bas. Jag vill att han ska sova/bo hos mig och öka boendet hos pappan successivt. Att de har dagarna och jag kväll/natt. Pappan blir vansinnig och tycker då att han bara passar barnet åt mig. Han har 0 kunskap om ett litet barns behov och vi går i familjerådgivning vilket han inte lyssnar på.

Någon med erfarenhet av liknande situation? Vad säger familjerätten. (En del verkar gå på barnets bästa en del verkar så glada för män som vill ta ansvar att de ger dom allt)

Ja, du, vad ska man säga? Men bete du dig som att du ägde sonen så kommer du att vakna en dag och inse att din unge är enbart din och har endast sporadisk kontakt med sin pappa som har en ny familj med en ny kvinna som låter honom delta i sina barns liv. Och då kommer du att sitta och bitcha över en pappa som "inte tar sitt ansvar". Så lycka till med det. Och tro inte att du får hans dagar bara för att du förnekar honom hans barn. I övrigt skriver jag inte ut vad jag tycker om kvinnor som du.

Anonym (yllet)

Äldre 18 May 21:15

#77

Anonym (Fy vidriga människa) skrev 2015-05-18 21:10:05 följande:

Ja, du, vad ska man säga? Men bete du dig som att du ägde sonen så kommer du att vakna en dag och inse att din unge är enbart din och har endast sporadisk kontakt med sin pappa som har en ny familj med en ny kvinna som låter honom delta i sina barns liv. Och då kommer du att sitta och bitcha över en pappa som "inte tar sitt ansvar". Så lycka till med det. Och tro inte att du får hans dagar bara för att du förnekar honom hans barn. I övrigt skriver jag inte ut vad jag tycker om kvinnor som du.

Men är det att ta ansvar att låta ett barn, som har sin mamma som sin primära anknytingsperson, bo på heltid hos pappan för att han är föräldraledig?

Det tycker inte jag. Det är föräldratänk. Jag ser inte att ts försöker ta barnet från pappan, utan hon skriver att hon vill göra det gradvis och att BÅDA ska ha barnet. Så tänker inte pappan och ändå tycker du han gör rätt?

Ditt inlägg osar av bitterhet. Du kanske borde ta itu med det?

Anonym (Fy vidriga människa)

Äldre 18 May 21:26

#78

Anonym (yllet) skrev 2015-05-18 21:15:20 följande:

Men är det att ta ansvar att låta ett barn, som har sin mamma som sin primära anknytingsperson, bo på heltid hos pappan för att han är föräldraledig?

Det tycker inte jag. Det är föräldratänk. Jag ser inte att ts försöker ta barnet från pappan, utan hon skriver att hon vill göra det gradvis och att BÅDA ska ha barnet. Så tänker inte pappan och ändå tycker du han gör rätt?

Ditt inlägg osar av bitterhet. Du kanske borde ta itu med det?

Vadå bitterhet? Bitterhet över vad? Det är bara ren fakta och konsekvenstänk. Så som kvinnor beter sig ska de inte komma och gnälla sedan när pappan skiter i kvinna och barn och allt och skaffar en familj där han får vara en fullvärdig medlem istället för någon nickedocka åt en egoistkärring som många kvinnor tydligen blir när de skaffar barn.

Föräldratänk är att se till att barnet har likvärdig kontakt med båda föräldrarna. Istället för att roffa åt sig en massa månader till att börja med och sedan börja krångla och krumbukta på alla möjliga sätt när det är pappans tur. Barnet är inte nyfött, pappan har också bott under samma tak, han har också haft med barnet att göra (det som blev över efter att hon roffat åt sig) så hade hon velat göra något mer gradvis, har hon haft varje chans i flera månader. Nu är det pappans tur och barnets rätt att knyta an till sin pappa också utan inblandning av en "jag vet allt och jag kan allt bäst" typ av kvinna.

Beter man sig som att man äger barnet och har absolut och total bestämmanderätt ska man inte heller bli förvånad att stå där när ungen är 4 och man själv vill ha avlastning och förklara varför pappa inte är mer delaktig. Fast låt mig gissa, det är också pappans fel, att han inte kämpade in absurdum och lydde kvinnans order blint och slog knut på sig själv för barnets skull. För det är bara männen som har ansvar för att barnen inte har en delaktig pappa eller hur? Idiotfeminismen i ett nötskal.

Anonym (trött)

Äldre 18 May 21:55

#79

Men varför skaffa barn när man ändå ska gå isär innan ungen knappt hinna komma ut liksom.

Anonym (mellanmjölk)

Äldre 18 May 21:55

#80

Anonym (Sanna) skrev 2015-05-17 21:02:55 följande:

Vi har en son som just fyllt ett. Jag har varit hemma med honom i ett år och sköter praktiskt taget allt. Jag tar alla dagar och nätter, Samsovigt och ammar. Nu ska vi separera eftersom vi båda mår dåligt i relationen.

Pappan går på pappaledigt under 4 månader, sedan har jag en månad mammsledigt till innan han börjar dagis. Vi ska sälja vårt hus och flytta isär.

Jag har förstått att msn rekommenderar ett hem åt så små barn och Max 2 övernattningar innan det är tal om Vv. Pappan tycker att vår son ska bo hos honom under pappaledigheten som om han ägde sonen då och jag får hälsa på. Men vår son har ju mycket större anknytning till mig eftersom jag haft hand om honom dygnet runt i ett år. Jag är hans trygga bas. Jag vill att han ska sova/bo hos mig och öka boendet hos pappan successivt. Att de har dagarna och jag kväll/natt. Pappan blir vansinnig och tycker då att han bara passar barnet åt mig. Han har 0 kunskap om ett litet barns behov och vi går i familjerådgivning vilket han inte lyssnar på.

Någon med erfarenhet av liknande situation? Vad säger familjerätten. (En del verkar gå på barnets bästa en del verkar så glada för män som vill ta ansvar att de ger dom allt)

Det mest vettiga är väl om barnet bor med dig under pappaledigheten och med pappan under din mammaledighet eftersom barnet då får mest kontinuitet i relationen till båda föräldrarna. Och att ni därefter hittar på något umgängesschema med korta intervaller för byten.

Men sedan kan jag undra hur jävla mogna ni är som väljer att separera med ett så litet barn. Klarar ni inte av att vuxna och jobba på er relation, ens för barnets skull. Är ni vuxna? Varför såna tvära kast i era relationer i så fall? Ni måste ju varit kära en gång i tiden. Och för mindre än två år sedan bestämde ni er för att skaffa barn (??).

Separera med ettåring under pappaledighet - har panik

INNEHÅLL