Separera med ettåring under pappaledighet - har panik

Är på pappans sida.

Det finns många aspekter av detta. Jag kan hålla med om att det vore skillnad om pappaledigheten var medan ni fortfarande levde ihop, då finns du där på ett annat sätt jämfört med som nu om barnet helt ska byta boendemiljö och du inte finns där alls.

Vi separerade med en 10 månaders och bytte efter max 2 nätter så det var täta byten och inga fulla veckor eller färdigbestämda helger alls. Utan vi lade upp de kommande två veckorna utifrån våra jobbscheman och sen höll vi oss till det, planerade ytterligare två veckor osv. Och det gick bra. Vi bestämde också att vårt barn inte var inblandad eller skulle lida alls av detta utan om hen visade att hen saknade den andra föräldern så var det ok att komma över och natta barnet och sen gå, träffas och äta lunch eller i en park dagtid så att man ändå träffade barnet regelbundet osv. Det värdesätter jag något enormt nu att vi mitt i kaoset lyckades skapa nån sorts struktur i alla fall. Idag har vi vv boende med byte på onsdagar.

Vi gick också i familjerådgivning för att kunna prata om saker som inte riktigt kom fram när vi försökte själva så att säga.

Det är skitsamma vad du tror om trygghet. Barnet har rätt att skapa en anknytning till sin förälder. Den rätten har du inte att ta bort barnets rätt att knyta an till sin förälder. Det har inte familjerätten heller för den delen.

Det är väl ändå stor skillnad. Hade dom vart tillsammans så hade ju mamman som va barnets trygga punkt kommit hem varje eftermiddag till barnet. Ska barnet bo hos pappan så blir det ju inte så.

Jag och min man håller på att separera och jag är glad att han inser vad som är bäst för barnen! Dottern är snart 3 år och jag har haft hand om henne sen hon föddes (pappan har henne när jag jobbar kväll eller natt). Är dessutom gravid med barn nummer 2. Barnen kommer bo hos mig. Sen kommer jag aldrig hindra varken honom eller barnen att träffa varandra. Dottern kan åka till honom så mycket hon vill. Han kommer att komma hit nästan dagligen dessutom sen när bebisen fötts. Självklart skulle han kunna ha varannan vecka med dottern men med tanke på hans arbetstider och att jag kommer va hemma i 1,5 år så har hon det bäst hos mig. Åh sen spenderar nån eftermiddag och helg hos honom när det passar alla, plus att han är här ofta.

Jag tror inte TS vill att pappan ska bli en sekundär figur. Inte alls.

Det är väl därför TS frågar om råd?

För jag tycker det finns fler sidor av detta. En pappa ska givetvis få vara föräldraledig med sitt barn, jag är FÖR att pappor tar ut fler dagar. Men i det här fallet blir det jättestor skillnad för barnet om vi förutsätter att det stämmer som TS säger att pappan inte varit särskilt delaktig under de tio första månaderna.

Jag förstår att TS ex verkligen tänker sig att han ska gå in nu och vara pappa i fyra månader men är det schysst mot ett litet barn?

Något slags mellanting där föräldrarna delar dagarna i några månader och växlar så att det blir en smidig övergång, kanske vore önskvärt.

För det förstår väl vem som helst att det blir en chock för barnet, dels med separationen och dels med att skifta vårdnadshavare (primärt) SAMTIDIGT?

Ditt andra stycke däremot skriver jag under på men det är inte alltid så lätt när det är känslor och annat inblandat.

Hur tänkte du att det ska funka sen när han träffar en kvinna och inte längre vill vara beroende av dig för att träffa sitt barn? Och varför är det barnets bästa att hens pappa blir en sekundär figur efter dig som mamma? Låter inte alls som att du har barnets bästa i åtanke utan ditt bästa. Stor skillnad.

Bättre är väl att tänka: hur lägger vi upp detta på bästa sätt för att båda barnen ska ha samma primära anknytning till pappa som till mamma och hur ser vi till att barnet får en fungerande vardag hos både mamma och pappa.

Det är att tänka på barnet.

Barnet kommer ju ha samma anknytning till pappan? Så med ditt resonemang kan barnet bo hos pappan o du se barnet ett dygn i veckan? För et ro ju pappan som är med barnet mest när ni sen väl separerar?