Separera med ettåring under pappaledighet - har panik

Vadå bitterhet? Bitterhet över vad? Det är bara ren fakta och konsekvenstänk. Så som kvinnor beter sig ska de inte komma och gnälla sedan när pappan skiter i kvinna och barn och allt och skaffar en familj där han får vara en fullvärdig medlem istället för någon nickedocka åt en egoistkärring som många kvinnor tydligen blir när de skaffar barn. 

Föräldratänk är att se till att barnet har likvärdig kontakt med båda föräldrarna. Istället för att roffa åt sig en massa månader till att börja med och sedan börja krångla och krumbukta på alla möjliga sätt när det är pappans tur. Barnet är inte nyfött, pappan har också bott under samma tak, han har också haft med barnet att göra (det som blev över efter att hon roffat åt sig) så hade hon velat göra något mer gradvis, har hon haft varje chans i flera månader. Nu är det pappans tur och barnets rätt att knyta an till sin pappa också utan inblandning av en "jag vet allt och jag kan allt bäst" typ av kvinna.

Beter man sig som att man äger barnet och har absolut och total bestämmanderätt ska man inte heller bli förvånad att stå där när ungen är 4 och man själv vill ha avlastning och förklara varför pappa inte är mer delaktig. Fast låt mig gissa, det är också pappans fel, att han inte kämpade in absurdum och lydde kvinnans order blint och slog knut på sig själv för barnets skull. För det är bara männen som har ansvar för att barnen inte har en delaktig pappa eller hur? Idiotfeminismen i ett nötskal.