Separera med ettåring under pappaledighet - har panik

Jag har barn med världens bästa man. Han är en superpappa till vår dotter. Jag var hemma med henne och han tog morgnar, kvällar och nätterna delade vi på.

Om vi hade gått isär had jag ÄNDÅ velat att hon skulle bo hos mig då jag var den som hade mest koll på vad hon åt, vilken storlek hon hade på kläder, hur hon ville bli nattad, vad hennes läten betydde, när hon bajsade på dagen mm mm

Jag har ingen tvekan om att min man skulle veta alla dessa saker om det var han som var hemma och skulle vi skilja oss skulle han också lära sig. Men gradvis.

Varför? För att det är det bästa för barnet. Jag var barnets primära anknytningsperson (och är så fortfarande nu när hon är 4) och hur bra pappan än är så måste han lära sig barnet som jag också gjort när jag varit hemma.

Så ts, jag förstår dig och jag tycker att ni ska försöka byta ofta mellan er. Han kan vara hemma med barnet men du har flera nätter i veckan, så att barnet hela tiden vet att båda finns i hens liv.

Men är det att ta ansvar att låta ett barn, som har sin mamma som sin primära anknytingsperson, bo på heltid hos pappan för att han är föräldraledig?

Det tycker inte jag. Det är föräldratänk. Jag ser inte att ts försöker ta barnet från pappan, utan hon skriver att hon vill göra det gradvis och att BÅDA ska ha barnet. Så tänker inte pappan och ändå tycker du han gör rätt?

Ditt inlägg osar av bitterhet. Du kanske borde ta itu med det?