Separera med ettåring under pappaledighet - har panik

Det är väl ändå stor skillnad. Hade dom vart tillsammans så hade ju mamman som va barnets trygga punkt kommit hem varje eftermiddag till barnet. Ska barnet bo hos pappan så blir det ju inte så.

Jag och min man håller på att separera och jag är glad att han inser vad som är bäst för barnen! Dottern är snart 3 år och jag har haft hand om henne sen hon föddes (pappan har henne när jag jobbar kväll eller natt). Är dessutom gravid med barn nummer 2. Barnen kommer bo hos mig. Sen kommer jag aldrig hindra varken honom eller barnen att träffa varandra. Dottern kan åka till honom så mycket hon vill. Han kommer att komma hit nästan dagligen dessutom sen när bebisen fötts. Självklart skulle han kunna ha varannan vecka med dottern men med tanke på hans arbetstider och att jag kommer va hemma i 1,5 år så har hon det bäst hos mig. Åh sen spenderar nån eftermiddag och helg hos honom när det passar alla, plus att han är här ofta.

Jag tror inte TS vill att pappan ska bli en sekundär figur. Inte alls.

Det är väl därför TS frågar om råd?

För jag tycker det finns fler sidor av detta. En pappa ska givetvis få vara föräldraledig med sitt barn, jag är FÖR att pappor tar ut fler dagar. Men i det här fallet blir det jättestor skillnad för barnet om vi förutsätter att det stämmer som TS säger att pappan inte varit särskilt delaktig under de tio första månaderna.

Jag förstår att TS ex verkligen tänker sig att han ska gå in nu och vara pappa i fyra månader men är det schysst mot ett litet barn?

Något slags mellanting där föräldrarna delar dagarna i några månader och växlar så att det blir en smidig övergång, kanske vore önskvärt.

För det förstår väl vem som helst att det blir en chock för barnet, dels med separationen och dels med att skifta vårdnadshavare (primärt) SAMTIDIGT?

Ditt andra stycke däremot skriver jag under på men det är inte alltid så lätt när det är känslor och annat inblandat.

Nej. Jag kommer ju ta mammsledigt igen. Och som det ser ut nu kommer vi bo ihop hela pappaledigheten och han kommer träffa mig varje dag som alltid. Det är inte dagen som är det svåra. Det är övernattningarna som är känsliga. Det finns anledning att man

Råder barn att bo på ett ställe huvudsakligen.

Jo, små barn under 3 år.

Tack. Det var just det jag ville och som jag tycker låter som ett sunt och bra upplägg. Pappan tycker då däremot stt han då "passar barnet åt mig". Ett ganska omoget resonemang enligt mig. Istället flr att se det som värdefullt att umgås med sitt barn men förstå att barnet ickså behöver sin mamma. På helgen kunde man göra tvärtom. Barnet är hos mamma dagtid och sover hos pappa.

Eftersom han inte går med på att barnet bor hos mig under den tiden så har jag inget val än att vi fortsätter bo ihop till han börjar jobba. Ekonomiskt och mindre konflikt. Hur det blir efteråt är fråga ...