Separera med ettåring under pappaledighet - har panik

Är helt på din linje. Han är mest trygg med dig då du haft hand om honom mestadels. Låt pappan ha honom dagtid hemma hos dig eller sig när du jobbar, sen hämtar du när du har slutat jobbet och helgerna är hos dig. På det sättet får ni båda en fin kontakt och kan så småningom ha varannan vecka.

Är på pappans sida.

Om pappan ska vara pappaledig är det väl enklast att sonen bor hos honom?

Vad är skillanden: Ni bor i hop och pappan tar hand om sonen medan du jobbar
Ni bor inte ihop och pappan tar hand om sonen och du hälsar på efter jobbet och har sonen på helgen.

Ingen skillnad. Du är hans trygga punkt då du varit hemma, men du skulle ju ändå släppt sonen till pappan och åkt och jobbat om ni inte hade separerat?

Klart att barnet har sin bas hos dig just nu. Börja där.. Och så får pappan ta mer och mer allt eftersom. Det tror jag de säger på familjerådgivningen också.

Vadå som om pappan ägde honom? Du ser det ju lika dant själv, som att DU äger sonen och pappan inte ska få ha honom. Kan ni inte komma överens om hur barnet ska bo får ni försöka vara vuxna och vänta med separationen till barnet börjar dagis, sen får ni börja med att barnet bor några nätter i taget hos er var och en. 

När min sambo gick isär med sin tidigare tjej så hade de ett barn som precis fyllt 1 år. De gick över på varannan vecka ganska direkt. Pendla ca 23 mil varannan söndag för de.

Jag är inte på någons sida. Utan prova med varannan vecka. Barnet kommer nog inte må dåligt av det och kommer nog inte ha men för livet av det.

Sambons barn minns inte att de hens föräldrar bott ihop. Det enda hon säger att hen minns är att hen bodde med pappa och att jag sedan flyttade till dom. Hen är ett lyckligt barn och har en sund relation med både mamma och pappa :D

Tack för svar. Tyckte alltså det var bättre att barnet bodde hos mig så han får träffa både mamma och pappa varje dag. Han dagtid jag kväll och natt. Sedan kanske tvärtom på helgen då. Att jag har dag och han tar övernattning då.

Jag förstår att det är bäst och rättvist om vi har lika i framtiden men tycker man ska följa de rekommendationer som finns för så små barn.

Ägandet är snarare hans inställning kring pappaledigheten (att då är det hans tur) vilket jag inte förstår. Jag tycker vi har ett lika ansvar för vårt barn oavsett och anknytning är inget som man bara gör under sin föräldraledighet. Men det kanske förklarar hans frånvaro och oengagemang den tid jag varit mammaledig.

Kan tillägga att vi kommer fortsätta bo ihop tre av de fyra månader det gäller och att jag gått med på att försörja honom under tiden för stt han just ska kunna vara hemma. Men det har jag inte lust med om det innebär att han tänker att vår bebis ska bo gos honom.

Äga... Han har väl sätt framemot sin pappaledighet precis som du såg framemot att vara mammaledig. Pappan har träffat barnet varje dag liksom barnet har träffat pappa varje dag. Barnet kommer inte må dåligt av att bo med pappan under den tiden. När den tiden är klar så finns det många alternativ tex att barnet bor tre nätter hos pappa sen tre hos mamma och så börjar det om, på det sättet kan man trappa upp till varannan vecka. Att köra med att barnet inte har någon trygghet med pappa efter att ha träffats varje dag är bara dumt att köra med. Kan ni inte komma överens så är det tingsrätten som gäller och där vet man aldrig hur det slutar.

Vad jag läst är det 1 år en natt. Två år två nätter/vecka. Inte vv förrän barnet är över tre eftersom de har svårt med minnesbilder. Man avråder även från tre/tre eftersom små barn inte klarar ständiga separationer.

Därför bör man inte köra på det bett boende, succesiv upptrappning med övernattningar been föräldrer som haft hand om barnet mest ska vara boendeförälder.

Generellt är det självfallet att barnet bor hos pappan under den tiden. Det är barnets tid att skapa anknytning till sin far. Men en bättre alternativ skulle ju självfallet vara att vänta med att separera ordentligt tills barnet är 2 år. Kanske lugna nerverna och gå i terapi sålänge så att säga.