I dagens Metro presenteras en undersökning där det råder dött lopp mellan S och SD. I valet 2014 visade det sig att Sentio och Yugov var de institut som var i särklass bäst på att förutsäga SDs valresultat.
Du milde, går vi mot ett läge där SD är riksdagens största parti inom några månader.
En bidragande orsak till vänstersidans minskning tror jag är det sätt som många på den vänstra sidan sköter debatter, vilket också framgår ofta på FL. (Jag kommer själv från S men är osäker på hur jag ska rösta till hösten.) Det verkar vara en strategi att använda sig av olika härskartekniker och att förolämpa motståndares intelligens så fort någon ifrågasätter politiken. Tror inte det varit många i världshistorien som ändrat åsikt när de utsätts för den typen av debatteknik. Långsiktigt urholkar man även trovärdigheten i den egna politiken.
Går det att släta över att SD har rasistiska motiv bakom sin migrationspolitik? Nää
SD = Trovärdighet NOLLA
detta tillexempel
Stefan Löfven höll ett strålande tal i Almedalen ikväll. Det är verkligen på scenen som han kommer till sin fulla rätt. Sedan tror jag inte Almedalen är något särskilt bra forum för att försöka omvända (eller ens nå) väljare som inte bestämt sig, men som överväger att rösta på - till exempel - SD. De som tittar är nog sådana som jag, som har politik som ett av sina största intressen.
Apropå SD så har jag länge slagits av en annan sak, nämligen att ett SD-styre skulle likna ett slags pöbelvälde. Förutom Åkesson, som jag i sig inte har särskilt stort intellektuellt förtroende för men som jag ändå förstår lyckas fånga många med sin retorik - består SD-skaran av ett osedvanligt stort antal enkelspåriga, närmast enfaldiga, typer. En sådan var chefredaktören för Samtiden som var med i Opinion live efter Löfven. Många andra har trätt fram den senaste tiden.
Sedan ska jag säga att jag i stort sett har hållit med kritiken av invandringspolitiken som SD länge fört fram, även om jag gjort det på andra grunder (närmast dem som S och M numera stödjer, dvs. ordning och reda samt ett erkännande att alla system har en begränsad kapacitet). Men det som har hänt har ju hänt. Att lösa budgetproblem med ett invandringsstopp är ett fantasifoster. Att gå ur EU vore fullständigt katastrofalt (även om det är möjligt att vi får se ett krisande EU på många fronter i höst).
Jag befarar dock SD kommer fortsätta öka på S bekostnad (för att återkoppla till trådens ämne). Tyvärr beror detta nästan uteslutande på S självt - och särskilt partiets undfallenhet mot MP (gymnasieamnestin var t.ex. ett fundamentalt misstag där S har ryckt undan mattan för sig självt).
Nu blir det spännande att höra och jämföra Åkessons tal på lördag.
Tunga Nationalekonomer som Lars Calmfors och Harry Flam anser i likhet med Magdalena Andersson att skattenivån måste ökas något under nästa år. Magdalena Andersson anser att en ökad skatt i huvudsak ska tas ut av banker och på höga kapitalvinster. och det är rimligare att ta ut skatten där än att öka skatten för vanligt folk.
Jaha, vad gör ni för analys av valresultatet. Vi kan väl åtminstone konstatera att alla (dvs 100 procent) som röstat (idag 215 stycken) hade fel.
Blir det nyval, tror ni, och kommer i så fall S att öka eller minska?
Själv tycker jag mig se en mycket mer försiktig Löfven än förra valet. Han inser nog att mycket står på spel för den som uppträder alltför nonchalant i eftervalsperioden. En arrogant hållning kan straffa sig vid ett nyval.
Hade jag varit S-strateg hade jag släppt blockpolitiken och gått i opposition på egen hand - utan både V och MP. Jag hade satt S-politiken i främsta rummet utan att kompromissa. Sedan hade Alliansen fått överta makten med stöd av SD, om de önskar det. Jag tror vi står inför stora förändringar den närmsta tiden, bl.a. handelskriget mellan USA och Kina, högre räntebanor, Brexit, budgetproblem i Italien, politiska svårigheter i Tyskland, migrationssituationen i medelhavsländerna, (vädret??) etc. etc.
- Det finns nog många fördelar med att inte sitta i regering under en sådan period.
Jag har faktiskt svårt att förstå varför inte oppositionsrollen lockar? Både S och MP (förmodligen MP i synnerhet) har allt att tjäna på att bilda en stark opposition. M har dock inte lyckats särskilt bra som oppositionsledande parti att döma av valutgången. S skulle därmed också ha möjlighet att omformera sig och förnya sin politik utan att behöva ta hänsyn till andra partier. Det tror jag behövs.
Dessutom finns det numera tydliga tecken på en nära förestående konjunkturnedgång, kanske rentav mycket kraftig beroende på vad Ingves och Riksbanken gör för bedömningar, i kombination med allt som är på gång i omvärlden (Italiens bekymmer, Brexit m.m.).
Jag tyckte att Carl Tham lade fram en utmärkt strategi i P1 morgon igår (eller om det var i förrgår). Han menade att S borde släppa fram Kristersson men se till att få igenom vissa garantier. Dessa krav skulle bestå i villkor att Alliansregeringen inte vidtar vissa åtgärder (dvs. en förbindelse att inte agera på visst sätt i vissa strategiska frågor). På det sättet behöver man inte samarbeta över blockgränsen (vilket vore en märklig och ohållbar ordning tror jag) samtidigt som SD hålls utanför (vilket verkar vara en förutsättning för övriga partier). S får dessutom en chans att genomföra den politiska omstarten.
I mina öron verkar Thams förslag ge grund för en högst tänkbar regeringsbildning som dessutom kan uppnå en erforderlig stabilitet.
Varför skulle Löfven släppa fram Kristersson som representerar ett mindre parti från ett mindre block och som inte tvekar att ta makten med hjälp av SD? Är det inte smartast av Löfven att göra det han just nu gör dvs låta Kristersson misslyckas med att ta makten med stöd av SD?
Ju längre tiden går, desto mer stärks min uppfattning att C och L är rena pajaspartier. Jag hoppas innerligt att båda partier ramlar ur riksdagen om det blir extra val.
Tycker annars att både S och M har haft vettiga inställningar till processen, men de kan ju inte göra mycket på egen hand. Genom att M fått igenom sin budget med KD:s stöd vore det rimliga att Kristersson finge bilda regering kan jag tycka.
Löfven har lyckats över förväntan med sitt regeringsbygge. Skönt att slippa alla dessa unga typer som saknar kompetens, erfarenhet och omdöme!
Nu hoppas jag att han kan få L att ramla ur riksdagen och att kväsa både C och V. Det vore storartat! (Bäst av allt om V splittrades i en vänsterextrem falang och en mer sansad, båda utan reellt inflytande - och att inget av C:s förslag i överenskommelsen genomförs).
Det är dock väldigt synd att S har fallit till föga beträffande anhöriginvandringen och migrationspolitiken. Tror jag kan straffa sig på mer än en front... (Kan tillägga att jag inte alls är emot invandring, men välfärdsstaten klarar inte den typen av öppna gränser som vi såg 2015).
Jag hoppas invandringen ökar till samma nivåer som 2015. Jag hoppas att C och L inte får igenom ett enda förslag. Höjd bensinskatt, höjd pensionsskatt och att man på alla andra sätt gör det sämre för vanligt folk.
Det är viktigt att folk får det de valt.
Jag tror tvärtom. Gasa i uppförsbacke, bromsa i nedförsbacke.
Hur ska de 73 punkterna betalas?
Första svaret blev kraftigt höjd pensionsålder. Man ökar antalet arbetade år med 3, vilket automatiskt ger 3 år mindre med pension. En hyfsat enorm stöld från den arbetande delen av folket. Vi betalar in pensionspengar i tron att vi ska få pension. Men när det närmar sig så höjer man åldern. Vi fortsätter tålmodigt jobba och då höjer man åldern igen.
I unga år konstaterade jag torrt att jag aldrig kommer få nån pension. Finns ingen anledning att revidera detta.
Ja tyvärr har det blåst nationalistiska högervindar något år nu och de LO-väljare som lämnat S till förmån för SD har gjort det trots att SD vill försämra anställningsskyddet, ta bort marginalskatten och införa stupstocken i sjukförsäkringen dvs åtgärder som slår mot svenska arbetare.
Visst finns det folk som lever på bidrag men det är inte det stora samhällsproblemet. Andelen av befolkningen som lever på bidrag minskar hela tiden och är idag den lägsta på 29 år.
Den stora samhällsutmaningen är att det inte finns en tillräckligt stor bas av arbetskraft som kan finansiera omvårdnaden av den äldre befolkningen som gått i pension, detta är en grupp som relativt arbetskraften,hela tiden ökar i storlek.
Snart kommer det bli tydligt att skattesänkningar för de med högre inkomster inte är lösningen på problemet.