Penida

Äldre 7 May 20:15

22 svar

Ytterligare en aktivitetstråd, när blir det för mycket?

Idag vid middagen uttryckte vår dotter att hon inte vill åka (några mil bort) och spela den fotbollsmatch hon sagt ja till för några veckor sedan. Anledningen är att hon då missar ett kalas som vi fick veta om rätt sent och idag skulle meddela till, jag sa till henne att jag skulle säga nej till kalaset för henne men ja för brorsan som inte har något då men med det ville hon absolut inte till någon match utan kalaset var viktigare. Vi började diskutera och hon är lite av en tjej som tror det finns tid till precis allt jämt men idag insåg hon nog att det handlar mycket om prioriteringar. Nästa vecka är det disco men hon kommer missa en del om hon ska på fotbollsträning vilket hon absolut inte vill och hon grät och tycker hennes tre aktiviteter tar upp alldeles för mycket tid plötsligt (för en vecka sen ville hon börja på en fjärde vilket vi sa Nej till) och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Jag önskar att jag hade tänkt tidigare för det är någonstans svårt att få ihop skola, fritids, kompislek, alla kalas och grejer och dessutom ha tillräckligt med familjetid och lugn. Detta trots att vi inte är heltidsarbetande föräldrar. Vi har dock mycket i det övriga livet utanför skolan, jobbet, aktiviteterna som kalas och tillställningar.
Hur gör ni i liknande situationer? Jag sa till henne att hon kunde sluta på en aktivitet men då blir hon ledsen och vill inte. Jag fattar att vi måste sätta gränser och guida men när man redan gjort misstaget, hur gör man?

Avskyr CIO-metoder

Papito

Äldre 8 May 16:41

#11

Hej!

Jag har själv varit med i olika lagsporter i hela mitt och tycker att det är viktigt att man fullföljer det man lovat......MEN....

Uppfostran (och livet) är så mycket mer än att lära sig ta ansvar.

För mig är det centrala vilka värderingar man vill ge sina barn. Personligen låter jag mina barn välja själva om de ska på kalas eller match men inombords blir jag glad varje gång de väljer kalaset (varje gång hittills), det innebär att de värderar sina vänner högre än sin hobby och det tycker jag är sunt. Det är såna värderingar jag vill att de ska ha som vuxna.

Värderingar är inget man bara kan bestämma att "Nu ska du tycka såhär", det är genom såna här situationer värderingar sätter sig i ryggmärgen och följer med upp i åldrarna och livet.

Man kan också vända på det, om din dotter har kalas och vännerna väljer att spela match istället, hur skulle det kännas för henne?

De flesta skulle säkert bli ledsna och besvikna, så även barnen och deras vänner.

Kör på kalaset & discot säger jag, dottern är ju tydlig.

Penida

Äldre 8 May 16:51

#12

Alexi skrev 2015-05-08 15:54:33 följande:

Jag tycker det är viktigt att det inte blir för mycket. Man ska ha tid att bara vara, göra ingenting, ha tråkigt, leka med kompisar, vara med familjen osv.

Min dotter går fklass och har fotboll en gång på helgen och simning en gång på vardagskväll. Det räcker nu. Ny aktivitet får bli när simningen är avklarad. Vi föräldrar och lillebror ska orka alla tider och skjuts och fix också.

Jag håller med. Jag tycker den där balansen är väldigt viktig och att det finns tid för alla familjemedlemmar och inte allt kretsar kring någons aktivitet. Jag tycker ni gör helt rätt i det. Vår dotter började också på fotboll i ungefär samma ålder och det är stor skillnad idag mot hur det var då, den tar mycket mer tid idag och vi förväntas arrangera oss mer. Det är inte bara sitta på läktaren och heja

Samma sak med handbollen som hon går på. Och baletten kommer också kräva mer. Det är lätt att vara efterklok men det bästa för vår familj hade varit om vi hade stannat vid två aktiviteter. Jag vill då inte komma efter hon börjat och säga att det inte funkar. Vi har trots allt skapat det eller?
En annan grej som hände för ett par veckor sedan var att hon ljög om sina läxor (galet mycket läxor i ettan nuförtiden måste jag säga) men det gick ju inte så bra då vi har koll men hon sa att det som står på skolans hemsida inte stämmer, jag pratade då med hennes lärare dagen efter som sa att det visst stämde och då skämdes hon såklart och blev ledsen. Hon har alltid skött skolan innan och är en duktig elev enligt hennes lärare, intresserad av sådant som rör skolan och har varit med i elevrådet hela hennes skoltid. Återigen när vi pratade med henne om det så tyckte hon det var för mycket av allt.

Avskyr CIO-metoder

Penida

Äldre 8 May 17:00

#13

Papito skrev 2015-05-08 16:41:30 följande:

Hej!

Jag har själv varit med i olika lagsporter i hela mitt och tycker att det är viktigt att man fullföljer det man lovat......MEN....

Uppfostran (och livet) är så mycket mer än att lära sig ta ansvar.

För mig är det centrala vilka värderingar man vill ge sina barn. Personligen låter jag mina barn välja själva om de ska på kalas eller match men inombords blir jag glad varje gång de väljer kalaset (varje gång hittills), det innebär att de värderar sina vänner högre än sin hobby och det tycker jag är sunt. Det är såna värderingar jag vill att de ska ha som vuxna.

Värderingar är inget man bara kan bestämma att "Nu ska du tycka såhär", det är genom såna här situationer värderingar sätter sig i ryggmärgen och följer med upp i åldrarna och livet.

Man kan också vända på det, om din dotter har kalas och vännerna väljer att spela match istället, hur skulle det kännas för henne?

De flesta skulle säkert bli ledsna och besvikna, så även barnen och deras vänner.

Kör på kalaset & discot säger jag, dottern är ju tydlig.

Åh, jag blev tårögd när jag läste ditt svar. Det gick rakt in. Jag värderar också mina vänner högst och önskar att mina barn gör samma sak utan någon som helst tvekan.
Du säger att ni låter era barn välja, händer det ofta? Om det var ofta, skulle ni hantera det på samma sätt? Jag vet att vår dotter skulle välja vänner framför sina aktiviteter varje gång.

Avskyr CIO-metoder

Papito

Äldre 8 May 17:11

#14

Penida skrev 2015-05-08 17:00:25 följande:

Åh, jag blev tårögd när jag läste ditt svar. Det gick rakt in. Jag värderar också mina vänner högst och önskar att mina barn gör samma sak utan någon som helst tvekan.

Du säger att ni låter era barn välja, händer det ofta? Om det var ofta, skulle ni hantera det på samma sätt? Jag vet att vår dotter skulle välja vänner framför sina aktiviteter varje gång.

Nu lever jag inte med barnens mamma och jag vet inte exakt hur hon lägger upp det men oftast väljer barnen hos henne (vet inte om det är precis varje gång men verkar så).

Hos mig får de alltid välja, även om det blir ofta. Jag vet vilka värderingar jag vill att mina barn ska få och då kan jag inte agera emot det.

Om din dotter alltid väljer kalasen så säger det en hel del om vad hon prioriterar, i mina ögon är det jättebra.

Sen kan man ändå ha samtal om situationerna och prata om vikten av att ställa upp för laget etc. men att man förstår att vännerna går före.

Penida

Äldre 8 May 19:10

#15

Papito skrev 2015-05-08 17:11:11 följande:

Nu lever jag inte med barnens mamma och jag vet inte exakt hur hon lägger upp det men oftast väljer barnen hos henne (vet inte om det är precis varje gång men verkar så).

Hos mig får de alltid välja, även om det blir ofta. Jag vet vilka värderingar jag vill att mina barn ska få och då kan jag inte agera emot det.

Om din dotter alltid väljer kalasen så säger det en hel del om vad hon prioriterar, i mina ögon är det jättebra.

Sen kan man ändå ha samtal om situationerna och prata om vikten av att ställa upp för laget etc. men att man förstår att vännerna går före.

Tack. Jag delar helt det. När jag först läste ditt inlägg tänkte jag att det är ovanligt att någon tycker så som är/varit aktiv själv, jag upplever en hets här med aktiviteter, det där med vänskap verkar komma i andra hand. Och då menar jag inte bara vid kalas och liknande utan den där fria leken verkar inte, enligt vissa, ha särskilt stort värde. Allt ska styras typ. Jag var själv urusel när det kom till organiserad aktivitet. Jag provade i stort sett allt som fanns (på grund av press utifrån) men trivdes bäst när jag fick vara fri på min fritid med mina vänner eller själv och mina föräldrar insåg det till slut lyckligtvis. Jag hade intressen och mina vänner från den tiden är mig lika kära idag.

Avskyr CIO-metoder

Papito

Äldre 9 May 09:37

#16

Penida skrev 2015-05-08 19:10:17 följande:

Tack. Jag delar helt det. När jag först läste ditt inlägg tänkte jag att det är ovanligt att någon tycker så som är/varit aktiv själv, jag upplever en hets här med aktiviteter, det där med vänskap verkar komma i andra hand. Och då menar jag inte bara vid kalas och liknande utan den där fria leken verkar inte, enligt vissa, ha särskilt stort värde. Allt ska styras typ. Jag var själv urusel när det kom till organiserad aktivitet. Jag provade i stort sett allt som fanns (på grund av press utifrån) men trivdes bäst när jag fick vara fri på min fritid med mina vänner eller själv och mina föräldrar insåg det till slut lyckligtvis. Jag hade intressen och mina vänner från den tiden är mig lika kära idag.

Ja, det finns många barn som inte hittar rätt i lagsammanhang. Jag tycket att det är jättebra när barnen ingår i en organiserad grupp, sen om det är idrott, dans, musik eller konst spelar egentligen inte så stor roll. Det som är bra är att de lär sig att samarbeta, hjälpa varandra, ställa upp för varandra, att delad glädje är dubbel glädje, att följa överenskommelser, att man ibland får göra saker man inte är överförtjust i för att det ska fungera, att kompromissa, att om man lovat laget att komma kan det ställa till det om man struntar i det. etc etc etc.

När jag själv var aktiv var idrotten ALLT för mig, det fanns nästan inget som var lika viktigt. ..förutom min familj och mina vänner. Jag pusslade som bara den ibland men oftast löste det sig. Familjen visste hur viktig idrotten var för mig och anpassade tiderna lite om det var möjligt, för att hjälpa till lite. Men det där med att behöva välja är bara en kort period, då tycker jag att det är sunt att de väljer vännerna. Om ett par år blir kalasen glesare och då uppstår inte konflikten lika ofta och när den gör det är det är det ofta de lite bättre vännerna (ibland är vissa med i samma förening och då krockar det inte) och såna ska man väl värna om?

I lägre åldrar är det inte meningen att man ska välja bort kompisarna, det blir aktuellt först i tonåren om man satsar lite mer på sin sport men då har man i regel inte lika många kalas heller och skulle man ha en väldigt viktig match eller liknande är man stor nog att kunna ha en dialog med kompisen.

En annan aspekt är att man ibland har tränare som anser att sporten går före, att man måste satsa och ställa upp rejält.

Men handen på hjärtat, hur stor procent blir så bra att de blir elitspelare? Är det värt att missköta sina vänskaper för det?

Jag är övertygad om att de som verkligen blir riktigt bra, de tar igen några missade matcher ganska enkelt.

Missförstå mig inte, jag är själv superglad över att mina barn idrottar och tänker bidra till att de lär sig att ställa upp gör laget, att inte ge upp eller slarva bort träningen och bla bla bla.....men jag tycker som sagt att sunda värderingar är ännu viktigare.

Och att följa sitt hjärta och sin magkänslan.

Det säger man till sina nära i resten av livet, samtidigt lär vi barnen att INTE göra det, av löjliga principskäl. Klart att de sen tvekar när de är äldre, vi har ju fostrat dem att inte följa hjärtat och magkänslan

Papito

Äldre 9 May 09:38

#17

Oj, sorry för det låååånga inlägget

Penida

Äldre 9 May 19:27

#18

Papito skrev 2015-05-09 09:37:18 följande:

Ja, det finns många barn som inte hittar rätt i lagsammanhang. Jag tycket att det är jättebra när barnen ingår i en organiserad grupp, sen om det är idrott, dans, musik eller konst spelar egentligen inte så stor roll. Det som är bra är att de lär sig att samarbeta, hjälpa varandra, ställa upp för varandra, att delad glädje är dubbel glädje, att följa överenskommelser, att man ibland får göra saker man inte är överförtjust i för att det ska fungera, att kompromissa, att om man lovat laget att komma kan det ställa till det om man struntar i det. etc etc etc.

När jag själv var aktiv var idrotten ALLT för mig, det fanns nästan inget som var lika viktigt. ..förutom min familj och mina vänner. Jag pusslade som bara den ibland men oftast löste det sig. Familjen visste hur viktig idrotten var för mig och anpassade tiderna lite om det var möjligt, för att hjälpa till lite. Men det där med att behöva välja är bara en kort period, då tycker jag att det är sunt att de väljer vännerna. Om ett par år blir kalasen glesare och då uppstår inte konflikten lika ofta och när den gör det är det är det ofta de lite bättre vännerna (ibland är vissa med i samma förening och då krockar det inte) och såna ska man väl värna om?

I lägre åldrar är det inte meningen att man ska välja bort kompisarna, det blir aktuellt först i tonåren om man satsar lite mer på sin sport men då har man i regel inte lika många kalas heller och skulle man ha en väldigt viktig match eller liknande är man stor nog att kunna ha en dialog med kompisen.

En annan aspekt är att man ibland har tränare som anser att sporten går före, att man måste satsa och ställa upp rejält.

Men handen på hjärtat, hur stor procent blir så bra att de blir elitspelare? Är det värt att missköta sina vänskaper för det?

Jag är övertygad om att de som verkligen blir riktigt bra, de tar igen några missade matcher ganska enkelt.

Missförstå mig inte, jag är själv superglad över att mina barn idrottar och tänker bidra till att de lär sig att ställa upp gör laget, att inte ge upp eller slarva bort träningen och bla bla bla.....men jag tycker som sagt att sunda värderingar är ännu viktigare.

Och att följa sitt hjärta och sin magkänslan.

Det säger man till sina nära i resten av livet, samtidigt lär vi barnen att INTE göra det, av löjliga principskäl. Klart att de sen tvekar när de är äldre, vi har ju fostrat dem att inte följa hjärtat och magkänslan

Tack för ditt svar! Det har hjälpt mig med min sambo

Idag blev det match eftersom det var för sent att ändra något men nästa gång låter vi det vara upp till henne

Hade jag läst ditt inlägg tidigare hade hon varit på kalas idag för ja, hon spelade match istället av löjliga principskäl. Inget annat.
Vi har nog upplevt henne som en tjej som vill ha något på gång hela tiden och inte direkt söker det där lugnet..tills nu och när hon ljög om sina läxor. Den här helgen har vi planerat lite, vi har ett födelsedagskalas imorgon för hela familjen men annars har vi låtit det vara spontant. Det kan nog vara bra med mer av det.
När hade du tänkt att det var för mycket om det gällde dina barn som i rubriken?

Avskyr CIO-metoder

Penida

Äldre 9 May 19:29

#19

Detta är nog den mest förvirrande tråd jag skrivit på familjeliv förövrigt Härligt att bolla med andra kloka människor!

Avskyr CIO-metoder

Fenna

Äldre 10 May 23:21

#20

Jag tycker som de flesta andra att speciella händelser kan gå före träning och matcher. Hade en kompis haft kalas hade jag styrt så att mitt barn gick dit istället, eftersom jag vet att min son hade blivit besviken om folk inte kom på hans kalas. Annars hade han fått välja själv och då han är mycket sportintresserad är det inte omöjligt att det skulle bli idrotten.

Om mitt barn inte orkade/hann med skolan hade jag tagit bort någon aktivitet - den går först. Sen tycker jag att det är lite synd om en aktivitet tar för mycket tid i en ålder när det mer borde handla om att prova på saker, men det kan ju vara svårt att styra. Min son är sex år och har fyra aktiviteter. Det fungerar bra eftersom han har korta dagar (slutar kl 2-3) och alla ligger på gångavstånd. Förutom det blir det väldigt mycket spontanfotboll med kompisar.

Papito

Äldre 11 May 00:28

#21

Oj, en sexåring med fyra aktiviteter känns som minst två för mycket. Jag tänker att två dagar i veckan räcker bra när man är 6.

Vid 8 tycker jag att 2, max 3 dagar i veckan är lagom.

Håller dock med om att skolan går först, hinns inte den med får man dra ner på aktiviteterna.

Fenna

Äldre 11 May 13:31

#22

Papito skrev 2015-05-11 00:28:40 följande:

Oj, en sexåring med fyra aktiviteter känns som minst två för mycket. Jag tänker att två dagar i veckan räcker bra när man är 6.

Vid 8 tycker jag att 2, max 3 dagar i veckan är lagom.

Håller dock med om att skolan går först, hinns inte den med får man dra ner på aktiviteterna.

Ja ibland tänker jag att det kanske är för mycket, men han har som sagt korta dagar i skolan och i princip ingen restid till aktiviteterna. Dessutom, eftersom de ligger så nära, är det i två fall många klasskamrater med. Så länge han tycker att det är roligt och ändå vill/orkar göra andra saker som att simma, spela fotboll och leka med kompisar får han fortsätta.

Sen tycker jag inte att man bara kan titta på antalet aktiviteter. Min sons kusin i samma ålder spelar bara fotboll, men då med träning två gånger i veckan samt match många helger. Han har dessutom fritids till kl 4 flera dagar i veckan. Tidsmässigt blir det mycket mer organiserad tid än min son har.

Ytterligare en aktivitetstråd, när blir det för mycket?

INNEHÅLL