Penida skrev 2015-05-08 19:10:17 följande:
Tack. Jag delar helt det. När jag först läste ditt inlägg tänkte jag att det är ovanligt att någon tycker så som är/varit aktiv själv, jag upplever en hets här med aktiviteter, det där med vänskap verkar komma i andra hand. Och då menar jag inte bara vid kalas och liknande utan den där fria leken verkar inte, enligt vissa, ha särskilt stort värde. Allt ska styras typ. Jag var själv urusel när det kom till organiserad aktivitet. Jag provade i stort sett allt som fanns (på grund av press utifrån) men trivdes bäst när jag fick vara fri på min fritid med mina vänner eller själv och mina föräldrar insåg det till slut lyckligtvis. Jag hade intressen och mina vänner från den tiden är mig lika kära idag.
Ja, det finns många barn som inte hittar rätt i lagsammanhang. Jag tycket att det är jättebra när barnen ingår i en organiserad grupp, sen om det är idrott, dans, musik eller konst spelar egentligen inte så stor roll. Det som är bra är att de lär sig att samarbeta, hjälpa varandra, ställa upp för varandra, att delad glädje är dubbel glädje, att följa överenskommelser, att man ibland får göra saker man inte är överförtjust i för att det ska fungera, att kompromissa, att om man lovat laget att komma kan det ställa till det om man struntar i det. etc etc etc.
När jag själv var aktiv var idrotten ALLT för mig, det fanns nästan inget som var lika viktigt. ..förutom min familj och mina vänner. Jag pusslade som bara den ibland men oftast löste det sig. Familjen visste hur viktig idrotten var för mig och anpassade tiderna lite om det var möjligt, för att hjälpa till lite. Men det där med att behöva välja är bara en kort period, då tycker jag att det är sunt att de väljer vännerna. Om ett par år blir kalasen glesare och då uppstår inte konflikten lika ofta och när den gör det är det är det ofta de lite bättre vännerna (ibland är vissa med i samma förening och då krockar det inte) och såna ska man väl värna om?
I lägre åldrar är det inte meningen att man ska välja bort kompisarna, det blir aktuellt först i tonåren om man satsar lite mer på sin sport men då har man i regel inte lika många kalas heller och skulle man ha en väldigt viktig match eller liknande är man stor nog att kunna ha en dialog med kompisen.
En annan aspekt är att man ibland har tränare som anser att sporten går före, att man måste satsa och ställa upp rejält.
Men handen på hjärtat, hur stor procent blir så bra att de blir elitspelare? Är det värt att missköta sina vänskaper för det?
Jag är övertygad om att de som verkligen blir riktigt bra, de tar igen några missade matcher ganska enkelt.
Missförstå mig inte, jag är själv superglad över att mina barn idrottar och tänker bidra till att de lär sig att ställa upp gör laget, att inte ge upp eller slarva bort träningen och bla bla bla.....men jag tycker som sagt att sunda värderingar är ännu viktigare.
Och att följa sitt hjärta och sin magkänslan.
Det säger man till sina nära i resten av livet, samtidigt lär vi barnen att INTE göra det, av löjliga principskäl. Klart att de sen tvekar när de är äldre, vi har ju fostrat dem att inte följa hjärtat och magkänslan
