Plötsligt har jag skyhöga förhoppningar och tycker att tiden sniglar sig fram. Svårt att koncentrera mig på jobbet. Fyra dagar kvar. Hittar "tecken" överallt, trots att jag vet att det är för tidigt. Jag är helt ocool.
Vet du, det tycker jag med! Det är så fint att vi har följts åt under en längre tid också tycker jag. Och jag älskar att du säger att man får acceptera sin ocoolhet :) Jag håller med, hur skulle en kunna vara obrydd dessa dagar innan bim. Jag förstår det som att du också har blivit lite ocool?
Jag befinner mig just nu i en lite märklig situation. I morse när jag vaknade så tänkte jag att jag tar ett test "bara för att ha det gjort". Jag vet sedan tidigare att jag ibland har lugnat ner mig lite efter att ha tagit ett test. När jag precis hade gjort det så kom det lite blod också, och så tänkte jag så klart att det var ju typiskt. MEN sen när jag tittade på testet så såg jag att det var svagt svagt positivt. Det var så svagt att min sambo tyckte att det inte räknades. Men jag som har studerat många test noga vet ju hur blanka de brukar vara och att det här faktiskt var en skillnad. Så nu vet jag inte om det här är ett av de 0,5% av testerna som det är fel på, om det är ett tidigt missfall, eller om jag är gravid och blöder lite ändå. Och jag vet också att det enda vi kan göra nu är att vänta och se. Men jag hoppas så mycket och jag är helt extremt ocool. En del av mig är också så himla glad, och en annan del tror inte att det är något. På sätt och vis kanske det är dumt att testa så tidigt när det nu är så vanligt med tidiga missfall. Men, ja, nu har jag ju gjort det. Och så sitter jag är och är så väldigt uppspelt att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Och så är jag jätterädd att bli så besviken som vanligt.
Precis, det där tycker jag är så viktigt att komma ihåg: Att det är som det är oavsett hur mycket man känner efter, hittar symptom och kollar i kalendern. Det påverkar liksom inte om man lyckas identifiera ett tecken eller inte. Samtidigt så tycker jag om tanken att det är okej att vara lite besatt. Samtidigt som det, som med allt annat, gäller att hitta någon balans i det.
I morse var jag så uppspelt, glad och orolig så att jag blev alldeles yr. Nu har jag lugnat mig lite. Tack för tummarna :) Precis som vanligt är det väl bara att hålla sig lugn och låta allt ta sin tid. Det går ju ändå inte att påverka. Men jag hoppas så klart och jag vet att jag kommer att bli väldigt besviken om det inte är något.
Vi satsar på en lugn helg så får vi se vad som händer sen :) Kram
Hej! Så trevligt :) Jo, det blev en lugn och skön helg. På något vis kände vi nog båda att "det är som det är", så det gjorde det ok att vänta. Men sen ringde jag en barnmorskemottagning nu på morgonen och fick komma dit på en återbudstid (det är så skönt när det går snabbt!). Barnmorskan trodde att jag är gravid, men sa också att det bara är att vänta och se. Och hon var himla bra tyckte jag, hon pratade just om att det bästa är att bara ta det lugnt, "inte krångla till det", inte googla en massa, och att det oftast går bra och om det inte gör det första gången så gör det det sen. Såå, jag är väldigt glad men också helt omtumlad och förvirrad. Mest glad så klart. Och så klart orolig för att det är eller blir ett missfall, men ändå inte allt för mycket. Det är också som du sa, att det känns bra att se att jag och min sambo kan bli gravida tillsammans, oavsett hur det slutar denna gång.
Hur har du haft det? Jag vet att både bim och utredningsmöte börjar närma sig :)
Åh låter ju verkligen positivt, va kul att höra :) tänkte du ta nåt mer test senare i veckan? Skönt också att du fick träffa en barnmorska så snabbt, skönt att prata med nån med erfarenhet :)
Själv har jag fått spottings idag så nu är det bara att vänta in mensen. Har en myskväll med sambon så det känns ändå okej, vi har ju varandra iaf. Och så hoppas vi på svar om två veckor på utredningen.
Håller tummarna för dig!
Dessutom, de två par jag känner som har genomgått en utredning har båda kunnat få hjälp och blivit gravida. Det är ju förstås bara två, men jag tycker ändå att det känns hoppfullt!
Men då vågar jag nog mig på ett stort grattis! Verkar dessutom som att du har en mycket klok barnmorska :)
Tack för allt ditt stöd, vissa dagar är svårare än andra och såhär i menstider är det svårt att se det positivt. Jag brukar tillåta mig själv några deppdagar men vill ju inte fastna där så viktigt att komma ihåg det som är bra också. Och även om det är lite svårare att tro på att allt kommer att ordna sig tillslut på nåt sätt dessa dagar så väljer jag att tro det.
Halloj, hur är det? Visst är det dags för utredningsmöte imorgon?
Åh, jag hoppas verkligen att det går bra idag, och att ni får träffa en läkare ni trivs med. Hoppas hoppas och håller tummarna :) Jag tänker att antingen är det något konkret, och då är det bra, för då kan ni få hjälp med det. Eller så är det ingenting, och då är det också bra, för då kommer det att hända av sig självt om ett tag. Hur som kan det ju vara skönt att veta.
Det är väl både bra och dåligt med mig. Graviditeten verkar fortsätta, och det är jag så klart väldigt glad för. Tycker att det är fantastiskt :) Men jag mår illa hela tiden, och det är ju ganska jobbigt. Sen oroar jag mig för missfall så klart, och ibland är jag sådär dum att jag sitter och googlar på missfallssymptom och läser skräckhistorier om allt som kan gå fel. Jag borde verkligen inte göra det. Kan vi bestämma att jag slutar med det från och med nu? Ja, det gör vi.
Jag tänker ibland "bara de första 12 veckorna har gått" eller "bara jag får se fostret på ultraljud", och att jag skulle sluta oroa mig sen. Men så är det ju inte! Det finns alltid anledning att oroa sig. Alltid. Så nu tänker jag att det mer handlar om att, jag vet inte, kunna vara ok med att livet är osäkert och att man inte har kontroll. Jag tror att du vet ungefär vad jag försöker säga.
Sen vill jag ha en rapport om hur det gick idag!