Hjälp mig sluta tänka på att bli gravid!

Haha men det är ju lättare sagt än gjort att tagga ner. Typiskt killkommentar haha ;) de behöver ju bara komma till. Slipper oroa sig för mens o symptom och annat. Bara göra sitt. ;)

Men å andra sidan skulle jag inte vilja byta! Jag är glad att jag ska få gå igenom detta! Att få känna ett liv växa liksom! Det ser jag fram till!! :)

Jag och sambon har försökt sen i oktober. Det har gått iiiilla sen början. Även om vi haft svårt med verkstan på olika sätt så finns ändå tankarna varje månad ca 5-9 dagar efter äl "oj va trött jag är idag... kan de va..." "men lite illamående e jag allt idag... kaaaanske". Mensen har varit allt ifrån 1-3 dagar sen och jag blir mer och mer säker. Sen kommer mensen som ett brev på posten och man känner sig inta bara ledsen och besviken utan även skamsen och dum som vill tro så mycket. Under hela månaden går jag och tänker på vad vi har som är emot oss, "undrar hur mycket hans övervikt förstör... han kanske inte har nåra simmare alls" "ush vår kost är fruktansvärd... de e helt omöjligt när vi äter så dåligt" "ena nattarbetare och en skift... de kan ju inte hjälpa direkt" "jag mår på tok för dåligt för att va fertil... faaaan" "det kommer aldrig hända för mig"

De e lätt att bli galen!

Skönt att du inte känner dig alltför besviken, låter som du har hittat ett bra sätt att hantera denna lite annorlunda tillvaron som det ändå är att försökabli gravid :)

Själv känner jag mig halt schizofren just nu, ena sekunden tror jag mensen kommit, nästa tror jag att det är ett litet frö där inne. Tänkte testa imorgon, känns läskigt. Vill ju så gärna att det ska vara något, men försöker tänka att det ändå är okej om det inte är så. Men det är svårt.

Blev negativt test så bara att vänta på mensen nu, den borde komma idag. Känner mig så dum som trodde att det var nåt, känns rätt tungt också men vet att det brukar kännas bättre om några dagar

haft jobbiga dagar!
testade igår morgon och fick ett minus. "jaha!" tänkte jag "det här va just snyggt!" jag räknar ju såklart med att jag inte är med barn då eller eventuellt att jag har antingen ett utomkvedes eller att jag åter igen fått ett uteblivet missfall... min sambo räknar dock de som en graviditet... så får se hur de går. jag har sökt efter gyn tid men de har varit lite svårt med helg och allt.

Känner igen mig i det ni skriver.
När man väl bestämmer sig så vill man bara att det ska hända. Tror inte det dröjde mer än en månads försök förrän jag började med ägglossningstest. Det var en kompis som tipsade om det och jag tyckte det var både spännande och roligt att göra de där testen. Men vilken påfrestande process det blev. Googlade på precis allt. Det gick inte att tänka på något annat även om man försökte intala sig själv motsatsen.

Om det var tack vare ägglossningstesten vi blev gravida så lätt eller inte kan jag inte svara på, men vi lyckades få tre plus på sex försök. Men alla tre resulterade i väldigt tidiga missfall. En cirkel av att ständigt tänka på att försöka bli gravid till flera missfall blev en riktigt tråkig höst. Efter det tredje missfallet bokade vi en tid för utredning på en privat klinik en månad senare och bestämde oss för att ta en paus i det hela, inga tester, inget snack, bara njuta av livet igen. Vi hade bokat en semesterresa sedan tidigare som vi kunde åka iväg på som såklart underlättade (för det är inte lätt!).

När vi kom hem från resan hade jag mensvärk flera dagar före beräknad mens och den inplanerade tiden för utredning resulterade istället i ett VUL där vi fick se ett tickande hjärta. Imorgon går vi in i vecka 18 och jag är oerhört tacksam.

Det jag vill säga är väl att om du känner som jag, att man bara går i en försöka-att-bli-gravid-bubbla och glömmer att leva under tiden: Det kanske inte är värt att ägna så mycket tid åt alla tecken och tester. Det kanske är mer värt att leva under tiden och se vad som händer? :)