Hjälp mig sluta tänka på att bli gravid!

Ja, det är ett märkligt sammanträffande. Men helt fantastiskt och så roligt! Men klart att det är jobbigt med ovissheten i början. Du får väl göra som vi pratat om tidigare, försöka fylla vardagen med annat, och samtidigt tycka att det är ok att tänka på det nästan hela tiden :) För jag menar, det är ju inte konstigt eller fel. Särskilt om man har väntat så länge, klart man funderar och tänker och oroar sig. Men träning är nog jättebra! Så får du dels annat att tänka på, och dels mår du bra. Jag tränade ju inte alls i början (utom typ första veckan) eftersom jag mådde så illa. Det enda jag kunde göra då var att gå på kortare promenader i skogen (där det inte luktade...). Men sen när illamåendet slutade så mådde jag utmärkt och kunde träna. Då gick jag på Friskis och ist för att gå på medeljympa så gick jag på basjympa. Dvs jag sänkte nivån och tyckte att det kändes lagom, MEN då hade jag ju varit hemma och och knappt rört mig i en månad så det är möjligt att det var därför det kändes lagom att sänka nivån lite. Generellt brukar man väl säga att man ska satsa på att bibehålla styrka och kondition snarare än att förbättra. Känn efter vad som känns bekvämt, alla är ju olika. Men som jag har förstått det finns det ingen som helst anledning att inte träna. Min bm sa också att om man får lite ont eller sammandragning under träningen är det ingen fara, men att man då får vila lite. Dvs, tar man i för mycket så känner man av det och kan anpassa sig. Jag har förresten gått på vattenjympa några gånger också, det är ju skönt att det är så pass skonsamt (men kanske viktigare sen när du börjar bli tyngre). 

Jag tror att jag skrev det tidigare, men jag kände nog hyfsat tidigt att jag inte kunde hoppa på oroståget för denna graviditet, och det gav mig nåt slags lugn. Jag såg framför mig att jag först skulle  få oroa mig för tidigt mf, sen infektioner och dyl, och sen ägna hela livet åt att oroa mig för barnet (om det nu skulle överleva så långt...). Och då kände jag bara att jag inte skulle orka det. Jag oroar mig så klart ibland, och kommer säkerligen göra det framöver också, men inte så farligt. Man är ju aldrig helt säker, man kan aldrig veta vad som händer. Haha, tänk att jag skriver detta som något uppmuntrande! Men jag hoppas att du förstår ungefär vad jag menar. Och det är bara en vecka kvar till 8 mars, och sen har det plötsligt gått 12 veckor. Det går ju faktiskt bra för de flesta. Och så kan du ju alltid skriva här om du behöver skriva av dig, eller gå och träna eller planera bröllop :) Har du berättat för folk än? Vi berättade direkt för familjen och några kompisar. Sen fick alla på jobbet veta  ganska tidigt också eftersom jag var hemma så länge. Hade jag inte mått så dåligt hade jag nog väntat där, men det gick ju liksom inte. Åh, jag bara babblar på... Jag hoppas du mår fint iaf, och försök ta det lite lugnt :) 

 

Just det, jag ville berätta också att min bm sa att när man väl är förbi vecka 9 så har risken för tidigt missfall minskat ganska mycket. Så det är inte så långt borta!

Härligt! Det finns ju faktiskt inget alls som tyder på att lite träning skulle orsaka missfall. Jag ska också försöka få till lite i helgen, på senaste tiden har det varit ganska dåligt med det. Jag vill typ bara ligga i sängen, vila, läsa om förlossningar och äta godis :) Det kan man förstås göra ibland men....

Jag känner också att det är skönt att inte oroa sig så mycket, och jag är så nöjd att jag har lyckats med det :)

Ha en fin helg och lycka till på tisdag! berätta hur det går!

Hurra! Vad fint :) Jag tror också på den här! Ha en alldeles underbar dag. Kram

Hur går det och hur är det med dig? Själv är jag ganska trött med diverse småkrämpor, men försöker påminna mig om vilken fin tid det ändå är.

Kram från hejaklacken!

Fint att du mår bra! Jag gick också och väntade på att det skulle synas ordentligt, och tyckte att det var roligt när det gjorde det. Och att känna rörelser så klart :) Men det kommer! På mig syns nu sparkarna utifrån, så det märks att hen därinne växer och blir starkare. Och själv har jag svårt att koncentrera mig på nåt annat alls, men försöker ändå fixa jobbet ok, träna lite ibland och äta vettig mat (utöver allt ovettigt jag äter, tänker att det är ok så länge man gör både och! för en period iaf...). Men det är lite svårt med jobbet tycker jag, och jag ska ju jobba till sista april. Men men, en dag i taget och göra det bästa av det....

Vi har inte handlat så mycket, och kommer inte att göra det heller. Vill helst inte köpa onödiga saker, och många säger ju att det inte behövs så mycket. Men vi har köpt en vagn, säng, lite kläder och en filt. Ska köpa en bärsele eller sjal, skötbädd och lite annat smått. Tror att det räcker! Men barnet kommer inte att få något eget rum förens hen blir större, så det blir ju inga möbler eller inredningssaker. Sen blir det ju lite saker till mig också, men till en början tror jag att det kan räcka med en bra amnings-bh, sen kan man ju ha skjortor och annat med knappar fram. Ja, lite så :) 

Ja, vad roligt! Hoppas att ni får det alldeles underbart och att du inte är alltför trött :)

För mig är det vecka 34 imorgon, och det känns både fantastiskt och stressigt. Så mycket jag hade tänkt att ordna med innan som jag inte kommer att hinna. Mest jobb, men även lite hemmafix. Men men, jag försöker påminna mig om att det inte är det som är det viktiga.

Ha en fantastisk fjällenvecka!

Hej! Förlåt sent svar, jag har visst inte varit inloggad på ett tag. Ja, vi har fått en liten flicka! Hon föddes den 21 maj och allt gick bra. Och nu är hon över 3 månader....Tänk va!

Hur går det för dig? Så nyfiken! Förstår att det är hemskt jobbigt med blödningar, jag hade en i början och blev alldeles rädd. Men berätta vad som händer, jag hoppas så att allt är bra!

Det känns bra! Så klart är det kämpigt ibland men på det stora så är allt bra och fint. Jag gillar att vara mamma! Förlossningen var faktiskt inte så farlig som jag hade trott. Det gjorde väldigt ont, men det gick ju över! Jag hade iofs en ganska snabb förlossning utan komplikationer, så det är ju lätt för mig att säga. Jag kände mig trygg hela vägen. Fick lustgas, och det hjälpte mig att slappna av. Jag läste på en del innan och det var till hjälp tror jag, gillade Gudrun Abascals "att föda". Jag kunde ändå ta det lite lugnt och det hjälpte nog till att göra det till en bra upplevelse. Och ta det lugnt är väl det jag kan säga om första tiden också. Ta det lugnt, var snälla mot varandra, ha inga ambitioner med matlagning, städning eller vad som. Vi åt take away ofta och det var toppen! Och besöken både tog med sig mat och diskade. Och det tycker jag att de ska! Jag tyckte att amningen var så jobbig i början, jag hade så ont i bröstvårtorna. Det blev bättre efter första månaden och när jag hade fått hjälp på amningsmottagningen. Det var lite rörigt i början men allt löste sig. Jag fattar den där känslan, men det löser sig. Och man kan alltid be om hjälp! Både praktisk och goda råd - folk vet ju hur det är :) Och sen helt plötsligt har man lite rutiner och flyt igen. Hur är det med dig nu? Så spännande!