Hjälp mig sluta tänka på att bli gravid!

SÅ bra att du berättade. Och vad skönt att det känns bra, en sak till att vara glad för :) 

Och apropå att du och din sambo lyckas så bra med att ta hand om varandra, det är så fint. Tycker verkligen att ni ska fira det! Jag är ett stort fan av vardagsfirande!

Vi har gjort ett ultraljud nu, inte det "ordinarie" utan det man gör för kubb-test. Det var ändå så fint att se den lilla plutten, som så många andra redan har sagt kändes det mer "på riktigt". Så nu har vi faktiskt börjat planera för att vi kommer ha ett litet barn till sommaren. 

Hur går det för dig? Har du hört något om IVF eller är det bara vänta som gäller? Kram!

Tack :) 

Verkligen alla jag känner har blivit åtminstone lite besatta, men det viktiga är väl att inte blir för besatt. Ta det lugnt! För de allra flesta händer det ju förr eller senare. Ibland händer det på en gång, ibland tar det tid, ibland får man gå till fertilitetskliniken. Men sen plötsligt...

Dessutom, att vara gravid kan ju vara ganska jobbigt (även om det är väldigt fint också), så passa på att njuta av den här tiden! 

Åh, de där cancer och katastroftankarna! Jag känner så väl igen mig i dem. Men så skönt att allt var som det skulle. Och härligt att ni har firat :) 

Förstår verkligen att det känns skönt när det liksom händer något. 3 månader är ju både en kort och lång tid. Kort om man ser till att leva och ha det bra under tiden, lång om man går och kollar i kalendern alltför ofta. Men du låter lugn, så jag tror att det blir bra. Känner du dig lite otålig så kanske du kan försöka se den här tiden som en semester från barnprojektet? Ibland tycker jag själv att 6 månader är så lång tid, och att jag knappt orkar vänta så länge på att vår lilla ska födas eftersom jag så gärna vill träffa hen! Men sen passar jag på att slappa och titta på tv i sängen och ha sovmorgon och annat som jag kanske inte kommer att kunna göra sen, och då känns det liksom roligt igen, som att jag får passa på. Jag förstår att ni gärna vill komma igång med ivf:en, men det kan ju vara jobbigt att hålla på med det också, så jag tänker att du kanske både kan se fram emot det och njuta av tiden innan? Sen blir det ju ivf och graviditet och barn (det blir det ju till sist!), och hur underbart det än blir så kommer det också att innebära en del begränsningar. Ja, du förstår vad jag menar.

Nu var det länge sen jag skrev, har inte varit på fl alls på sista tiden. Tror att det har att göra med att jag börjat känna mig så lugn och inte orolig :) Ibland känner jag mig lite otålig, men försöker njuta av den här tiden med. Och det går bra! Tänk vad mycket vi inte kommer att kunna göra sen. Förstår att det är mycket känslor inför en ivf, det är ju lite omständigt och inte säkert att det blir en graviditet. Men samtidigt är det väl ganska stor chans att det blir? Jag antar också att ni kanske har bättre chans än genomsnittet tack vare att ni inte är äldre? Ja, berätta om du vill!

Jag har läst lite här och var i tråden idag och det står så mycket bra saker! Inte bara vad det gäller att vänta på att bli gravid, utan livet i helhet. Att göra det bästa av situationen man är i, och vara tacksam för det man har, inte bara fokusera framåt. Om jag har ett nyårslöfte i år, eller en nyårsintention, så blir det att påminna mig själv om detta. Jag hoppas att du mår bra, och har fina helger!

Alltså, nu har jag läst lite mer i tråden. Och vad jag har oroat mig!! Alltid är det ett men och ett kanske och ett man vet aldrig. Det är alltid en reservation för att allt kan gå dåligt! Nu, i mitten av graviditeten och efter RUL så kommer jag ibland på mig själv att tänka att det kanske, trots allt, kommer att gå bra, och att jag känner någon tillförsikt. Men samtidigt som jag tänker det så tänker jag också på sena missfall, plötslig spädbarnsdöd och mystiska sjukdomar. Men i vår tid, i det här samhället, blir ju de flesta som vill, förr eller senare, gravida, och de flesta graviditeter leder till barn och de flesta barn lever till vuxen ålder. Och ändå går jag och dras med dessa reservationer. Jag är jätteglad, men jag vågar liksom inte vara bara glad. Eller jag tillåter mig inte, jag har katastrofberedskap, alltid åtminstone lite grann. Kanske en till nyårsintention, att försöka släppa lite på katastroftankarna...

Inte är det naivdumt heller! Som jag har förstått det så får två av tre barn på de där tre ivf-behandlingarna, och det är ju inte dåliga odds. Dessutom så har ni ju faktiskt tiden på er sida, även om det kanske inte alltid känns så (alla över 20 verkar ju känna sig "för gamla" ibland). Samtidigt förstår jag ju så klart att det måste vara otroligt jobbigt att vänta och inte veta hur det ska gå. Jag var ju så ledsen, besviken och uppgiven varje gång jag fick mens, så jag föreställer mig att det kan vara den hopplösheten plus lite till. Jag hoppas verkligen att det är er tur nu under våren, tänk om du kunde få vara gravid när ni gifter er :) Utan att må illa så klart!

Nån gång skrev du att allt det jobbiga och all väntan kanske inte spelar någon roll när man väl får sitt barn, visst var det någon på ivf-podden som hade sagt så? Och att man då inte vill att det skulle ha gått fortare för då hade det inte varit just det barnet? Kanske är det så att ni måste vänta lite extra för att ert egna alldeles underbart världsbästa barn ska komma fram till er.

Ja, jag tror också att vi kommer få varsitt fantastiskt år! Verkligen fint att få fira kärleken när man redan har varit igenom jobbiga saker tillsammans, det känns liksom extra värt att fira. Kanske känns det extra tryggt också - att veta att man kan ta hand om varandra i de jobbiga situationer då det behövs som mest. 

Med mig är det bra. Jag känner mig nästan alltid alldeles kolugn. Och när jag inte gör det är det inte så farligt. Jag behövde ju inte vänta så länge på att bli gravid, det tog ganska exakt ett halvår. Men som du vet så tyckte jag ju ändå att det var en väldigt jobbig tid. Men nu, när allt verkar gå bra, så kan jag tycka att det var bra att det tog den tiden. Dels av praktiska anledningar, det har visat sig att det faktiskt passade bättre att vänta lite. Men också tror jag att det var bra för oss på något vis, att få vänta och tänka lite. Jag menar så klart inte att du ska tycka att det är bra att du behöver vänta så länge, men jag tänker lite att det kan finnas positiva saker som man kanske inte ser på en gång, men som visar sig sen. Inte vet jag, jag ville nog mest berätta att allt det som jag tyckte var så hemskt jobbigt inte spelar någon roll nu, utan snarare var lite positivt. 

Visst börjar ivf:en närma sig nu? Jag hoppas allt går bra, och, allra viktigast, att du mår fint! Stor kram :)

GRATTIS, SÅÅÅ UNDERBART!!!!!!! Vilken fantastisk nyhet :) Jag blir så glad! Vet du hur långt gången du är? Tänk va, en vecka innan ivf:en...Förstår så klart att det känns oroligt, men tänk på att det går bra för majoriteten. Jag kände mig också lite knäpp i början, mycket glädje, oro och tankar. Har du varit hos någon barnmorska än? Jag är så nyfiken, du får berätta hur det går. Själv är jag i vecka 29 nu. Jag har lite småkrämpor men mår annars utmärkt. Det känns både som att jag har varit gravid i en evighet och att det har gått fort. Stor kram!

Och ja, vi har beräknat förlossningsdatum den 18 maj. Det närmar sig men känns samtidigt långt bort :) Jag längtar så efter att få träffa vår lilla bebis, men det ska jag ju tids nog.

Håller verkligen med om att det är det där osäkra som är det jobbiga i väntandes. Hade jag vetat från början när det skulle ske så hade det ju varit hur lugnt som helst. Men att inte veta, ja det kan vara tufft.

Och tack själv! Har varit så skönt att kunna skriva av sig här :)

Och så får du ju vara gravid när ni gifter er! Så himla fint ?