Hjälp mig sluta tänka på att bli gravid!

Men åh så skönt att få veta hur det ligger till, och skönt att ha en plan. 5 månader är så klart ett tag, men det är ändå inte så förskräckligt länge. Särskilt inte med tanke på att ni faktiskt har tiden på er sida (även om det inte alltid känns så). Förstår jag det rätt att det skulle kunna hända att ni blir gravida själva, men att det är mindre chans? Det är ju en ganska bra situation, att ni har en plan framåt med ivf eller kanske adoption. Kanske gör det det lättare att slappna av i stunden och inte tänka så mycket på det? Och skulle det hända av sig självt inom de här månaderna är ju det en fin bonus :) Nu är det inte meningen att vara överdrivet positiv, jag vet ju att det är jobbigt att vänta. Men jag tycker ändå att det låter skönt att veta och att ha något att förhålla sig till. 

Och, haha, du har rätt i att det låter som en bra idé att inte googla skräckhistorier :) Vad himla knäpp man kan vara! Varför plåga sig liksom? Jag har verkligen slutat med det nu. Är det inte det här vi kommer tillbaka till hela tiden? Typ hur man kan hålla sig någorlunda lugn och må bra i den här barnskaffarsnurren. 

Jag har de senaste veckorna blivit väldigt gasig och svullen i magen. Så magen står ut, och allt som sitter åt mår jag ännu mer illa av. Jag har gått runt med uppknäppta byxor eller nedhasade tights under långa tröjor. En vän föreslog att jag bara kunde skaffa ett par mammabyxor, men det vågade jag liksom inte, dels för att det på något vis kändes fånigt när det inte är en riktig bebismage, och dels för att det kändes som att utmana ödet att hålla på att köpa mammakläder "för tidigt". Men sen insåg jag hur fånigt det är, och så har jag beställt ett par mjukisbyxor med plats för pruttmagen (inte bara bebisar som behöver plats!). Och de kommer säkert vara fantastiska varenda gång jag är svullen i magen, vilket jag ju är ibland. Jag känner liksom att det är skönt när jag kan sluta vara knäpp, och göra bara det jag mår bra av...

massa kramar och tack till dig också! den här tråden är så värd

Jag är så glad för din skull! Det låter verkligen skönt att du känner så. Jag tror verkligen att det där med acceptans, att acceptera sakerna som de är, är bland det viktigaste man kan göra för att få sinnesro. 

Jag har de senaste dagarna haft småblödningar och är nu jätteorolig och ledsen för att det kanske är missfall på gång. Jag känner mig helt i motsats till acceptans, jag googlar och googlar för att få veta, som att försöka få kontroll över något jag inte har kontroll över. Nu när jag skriver här så der jag ju att det får mig bara att må dåligt. Vänta och se, och acceptera osäkerheten. Det är ju det enda vi kan göra nu. Men det gör så ont alltihopa. 

Det här tycker jag var så fint skrivet, jag ska försöka tillåta mig att inte räkna med det värsta: Och jag kan tycka att det är helt okej, om vi nu tillåter oss själva att oroa oss så mycket så måste vi ju också tillåta oss själva att hoppas och drömma också :). 

Vet du, jag har funderat på det. Och på sätt och vis skulle jag nog tycka att det vore skönt. Men samtidigt så är det här en osäker tid. Och jag känner lite att kanske är det bara att försöka få lite kontroll som vore anledningen att göra ett ul. Och ja, kanske skulle det kännas bättre ett tag. Men samtidigt så kan jag ju göra ett nu i vecka 8, och ändå få ett missfall en timme senare. Så är det ju. Som vi har pratat om förut, det blir ju som det blir oavsett hur mycket man testar och kollar. Så just nu känner jag nog att jag snarare ska försöka acceptera att det är så här svårt och osäkert. Jag har ju faktiskt ingen kontroll över det här, och jag kan inte ha det heller. 

Och då kanske det bästa är att försöka rikta sitt fokus åt ett annat håll, som vi också har pratat om förut. Så jag försöker koncentrera mig på jobbet och när jag är ledig så sträckläser jag deckare. (Just nu läser jag Håkan Nessers om kommisarie Barbarotti, rekomenderas!) Det är bra när det är spännande för då kan jag lite glömma bort att jag mår illa...

Det positiva med att göra ett ul vore förstås att om det redan har blivit ett missfall så är det kanske mindre smärtsamt ju tidigare man får veta det. Men det är också att jag är trött och mår illa mest hela tiden så då känns det så himla jobbigt att åka iväg extra för ett ul. På sätt och vis är det kanske bra för mig att må så pass illa, för då orkar jag oftast inte oroa mig så mycket som jag vanligen skulle ha gjort. 

Hur är det med dig? Har du kvar ditt äl-lugn? Det är lustigt det där, jag kände också så väl av det där äl-lugnet. Som att äl-perioden är den bästa på månaden, lugn, glad och med vissa förhoppningar om att något kan hända. 

Haha, tänk att det alltid är så mycket lättare att vara klok när det gäller andra! Och så när det gäller en själv så kan man vara helt hopplös. 

Jag tycker verkligen om det här med att tänka långsiktigt. Allt blir så mycket, liksom, rimligare då. Bakslagen bara en del av processen. Det funkar i alla möjliga situationer, att tänka att man arbetar mot det långsiktiga och struntar i de små bakslagen på vägen :) Nu när jag skriver inser jag att det gäller en jobbig jobb-situation jag är i nu också...Och i längden kommer väl det här illamåendet som är så jobbigt nu, inte heller spela någon roll. Jag tror att det också hänger ihop med att känna det där lugnet, att se saker i lite större perspektiv. 

Jag känner mig rätt lugn också, ibland tänker jag lite på hur hemskt det skulle vara om något går fel, och vad svårt att behöva börja om (men det behöver jag ju inte säga till dig), men oftast så kan jag ta det lugnt. 

Jag hoppas att det fortfarande är bra med dig!

Alla är ju olika , men för min egen del så har jag tyckt att det har varit mestadels skönt att berätta både medan vi försökte och att jag blivit gravid, trots att det varit tidigt. Jag har förstås valt vilka jag har pratat med, en del personer är ju helt okänsliga och med dem är det ju ingen idé att prata om sådant som är känsligt för en själv. Vad jag försöker säga är nog att jag tycker att det låter klokt att berätta om du känner att du vill det. Fina vänner kan ju erbjuda stöd och göra jobbiga saker enklare. 

Sen är det så klart jobbigt att berätta sådant som har varit hemligt länge, men ofta känns det ju alltid värst innan. Och sen när det är gjort så tycker man att det inte var så farligt :) Kanske kan det hjälpa om du nästa gång du ska träffa den/de som du vill berätta för säger till i förväg att du har något du vill berätta när ni ses? Så är alla beredda på att ni ska prata om något, och då "måste" du säga det. Och så bara tar du det från början, att ni bestämde er för att försöka då och då, att du fick utomkveds och inte har blivit gravid igen, gjort utredning och hur läget är nu. Om jag vore dem skulle jag tycka att det var fint att du berättade. 

Dessutom, tänker jag, så är det säkert något som de i er närhet redan funderar på, om ni ska ha barn (alla undrar ju inte det så klart, men många gör). Och det är  ju något som de skulle vara delaktiga i (om ni vill att de ska vara det), så på sätt och vis berör det ju dem också. Så de kommer ju att bry sig jättemycket och vara engagerade. Dessutom kan man  ju komma närmre varandra av att dela på sådant :) Jag hoppas att du förstår ungefär vad jag menar. 

Ja, gör det! Jag brukar själv göra så, eller så säger jag det precis innan, att jag vill prata om något viktigt. Och då är ju den man vill berätta för beredd och uppmärksam. Jag tror att det skapar goda förutsättningar för ett bra samtal. 

Jag är i slutet av vecka 11. Och äntligen börjar jag faktiskt må lite bättre. Det känns lite som att den senaste månaden har försvunnit i en illamående-dimma. Och det har varit ganska påfrestande att må så dåligt under den här tiden, men jag hoppas att det blir bättre nu.

Trevlig helg till dig med!

Det är klart att man alltid hoppas lite :) Vad bra att du har "förvarnat" din syster, det kommer säkert kännas skönt. I och med att hon har barn (om du inte har fler systrar förstås!) så kommer hon nog kunna relatera till hur du känner. Berätta hur det går, jag håller tummarna! 

Sen mår ju inte alla illa, en del mår ju bara fint :) För min del var det jobbigare än jag hade föreställt mig, men samtidigt så är jag ju ändå glad att det har blivit en graviditet. Och det får jag påminna mig om när jag blir lite för gnällig och tycker att det är alldeles för jobbigt. Men det är sant, det känns häftigt att tiden går, och jag känner mig ganska avslappnad just nu. Men det går så klart fram och tillbaka, oron kan hoppa fram här och var. Jag ska försöka börja göra yoga snart igen, det brukar ju hålla ordning på mig...

Vet du, i morse när jag vaknade alldeles för tidigt så kom jag att tänka på dig och din sambo, och vad himla fint det är att de här svårigheterna har stärkt ert förhållande. Det hade ju lika gärna kunnat vara så att besvikelsen och frustrationen hade slitit på relationen, att ni hade tagit ut det på varandra. Men i stället har ni tagit hand om varandra, och det är så himla positivt. Det tycker jag att ni ska fira ;)