• Anonym (kompis)

    Hur ska jag hjälpa min kompis som har svårt att få barn?

    Jag hoppas att någon här kan hjälpa mig.

    Jag har en riktigt fin väninna som jag har känt i hela mitt liv, vi är både i 30-årsåldern. Hon är lite blyg och återhållsam av sig och jag är ungefär hennes motsats. Vi träffas tyvärr inte så ofta eftersom vi bor i olika städer men när vi väl ses så är det som om vi träffades igår. 

    Nu är det såhär.. 

    Jag har fått barn ganska nyligen och när jag träffade henne för ett tag sedan så berättade hon för mig att hon och hennes man har försökt att bli gravida i snart två år. De hade varit under utredning och ingen hade hittat något fel på någon av dem, det verkar bara som om det inte vill ta sig tyvärr. 

    Jag vet verkligen inte hur jag ska bemöta henne i det här. Jag vill verkligen vara hennes vän och jag vill att hon ska kunna prata med mig om det känns jobbigt, men jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Det känns som om jag sitter på en hög häst och att allt som jag kan tänkas formulera skulle kunna mottas på fel sätt. 

    Är det någon som har varit i hennes situation? Vilken typ av vän hade ni velat ha i det? Visst kan jag lyssna, men jag måste ju ge någon typ av respons också, hur gör jag det?

    Jag vill inte att hon ska må dåligt och jag vill hjälpa henne. Tacksam för svar.

  • Svar på tråden Hur ska jag hjälpa min kompis som har svårt att få barn?
  • Anonym (kompis)
    Anonym (9 år) skrev 2015-04-08 22:28:57 följande:

    Om hon inte vill prata så vill hon inte och då ska du inte "tvinga" henne. Det kanske är för känsligt helt enkelt. Men vill hon prata så gäller mest att lyssna! Aldrig någonsin komma med goda råd!! Det är det absolut värsta man kan göra mot nån som har svårt bli gravid! Till goda råd hör även myterna som t.e.x "slappna av","ge upp","sluta tänka" och liknande dravel. Fertiliteten funkar inte så och det blir som att säga att det är hennes fel för hon har "tänkt fel".

    Fråga bara hur det går,vad nästa steg blir och säg att du finns där. Det räcker långt! Glad Självklart ska du inte gnälla över dina egna barn eller lite nattsömn eller annat för som ofrivilligt barnlös skulle man kunna offra alla nätter framöver bara man fick ett barn.

    Hjälpa rent konkret kan du ju inte tyvärr,men finnas där och peppa. Peppa lagom,då-överhurtighet vill man inte heller ha.


    Tack för ditt svar! Det är precis såhär jag tänker också, att jag faktiskt aldrig kan veta hur det känns och att jag ska vara ett stöd snarare än ett försök till lösning, för en lösning hittar ju paret på egen hand. 

    Det där med att tänka på hur en ska prata om sitt eget barn är svårt tycker jag. Hela mitt liv är den här babyn nu och en hel del av att vara med bebisen är stress och meck, svårt att inte nämna en sömnlös natt när alla är det.. Lite så tänker jag. Då kommer inte hon att få veta något om mig och jag förutsätter att hon ändå är intresserad av hur jag mår och vad som händer i mitt liv eftersom vi är vänner. Menar du ändå att allt kring detta är tabu? Eller, om en kanske tänker sig för så att det inte sägs på ett ovanligt klumpigt sätt, kan jag ändå prata med henne om min vardag? Det känns också fel att börja utesluta henne i tron om att hon ska tycka att det är jobbigt, samtidigt som jag inte vill skapa en svår situation för henne...
  • Anonym (kompis)
    Anonym (I den sitsen) skrev 2015-04-09 09:11:58 följande:

    Jag och min sambo är i den sitsen, vi har till sommaren försökt i 3 år utan resultat. Det jag har upplevt under de här åren är just att många inte vet hur de ska bemöta efter att man berättat om sin situation. 
    Ofta blir det att när man har en vän som redan har barn så är barnen ofta med när man pratar och utifrån mitt perspektiv är det ganska jobbigt. När man sitter och pratar med sin väninna om jobbiga känslor, hormonprover hit och dit m.m. och sen kommer barnet och avbryter eller behöver bytas på etc. 

    Så ett bra "tips" från min sida är att se till att du ger henne tid, att det bara är ni två när ni pratar och att du inte behöver ursäkta dig för att ta hand om barnen osv. Och att du ger henne den plats hon behöver. Hon kanske inte alltid vill prata om sina problem och så. Det kan vara svårt att avläsa hur hon mår, hennes känslomässiga tillstånd och så. Men låt hon få inbörja en diskussion kring detta. 


    Bra idé! Den gången som hon berättade om detta var vi själva och ute och tog en öl, annars kanske hon inte ens hade sagt något så det ligger säkert en hel del i det som du berättar.

    Då kanske det är en idé att erbjuda henne att träffa mig också utan min bebis. Hon vill ju ofta träffa min son, men jag kanske ska träffa henne med sonen och även sätta åt sidan en middagsdejt till bara mig och henne, där och då lämnas det ju öppet att prata på ett annat sätt än om jag är upptagen med bebisen (som man ju ofta är när de är närvarande). 

    Jag vill verkligen inte vara "den där kompisen", den där som drar sig undan för att det blev jobbigt. Jag vägrar vara den och jag vill definitivt vara ett bra stöd. Jag älskar ju min vän!
  • Anonym (kompis)
    Anonym (2 år) skrev 2015-04-08 23:35:48 följande:

    För mig och min ex-sambo tog det 2 år att bli gravida. När vi väntade vårt barn så berättade en kompis till mig att hon och hennes sambo också försökte, men att det inte ville ta sig. Jag tror att dom då hade försökt i ca 1 år. Då berättade jag bara att det tagit oss 2 år och att jag helt säkert trodde att dom också skulle lyckas. Dom allra flesta får trots allt bar till slut även om det kan ta tid att bli gravid. Min kompis och hennes sambo lyckades också till slut och har idag tre barn. :)

    Jag tycker att du kan säga till din väninna att dom flesta lyckas till slut. Det tar bara lång tid för en del. Loppet är absolut inte kört för dem bara för att dom har försökt i två år. Jag känner personer som det tagit ännu längre tid för och dom har flera år mellan syskon just eftersom det tar sån tid att bli med barn.


    Det sa jag till henne när hon berättade för mig, men sedan i efterhand så har jag tänkt att det inte är särskilt konstruktivt att komma med. Det kan ju vara så att de aldrig kommer att kunna, det vet vi ju inte i nuläget. Jag har många vänner som har försökt länge och till sist lyckats, men när de var i bebisbakandet (jätteäckligt ord men men...) så var vi i 25-årsåldern, jag tror att det är känsligare i det här fallet eftersom min väninna är närmare 35 än 25 så jag ångrar lite att jag sa så, och jag tror att jag ska undvika det framöver.
Svar på tråden Hur ska jag hjälpa min kompis som har svårt att få barn?