Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

Egoismen är sjukt jobbig och utbrott...

Egoism är vanligt vid adhd.

Att upplevas ego om man är väldigt impulsiv kan hända ja. Men då inser personen själv sitt misstag och känner ånger, till skillnad från de beskrivna personerna här i tråden. De ego partners som tråden är full av, med både utbrott och svårt med mentalisering, kontrollbehov och stress verkar snarare ha missats av en okunnig psykvård att få en autismspektrumdiagnos. Nej vi med adhd har inte egoism som något "vanligt" - särskilt inte som vuxna personer. Psykvården har fortfarande problem med sin egen okunskap och fördomar om ASD och sätter gärna add på personer som verkar otillgängliga och ointresserade fast underliggande autism, och adhd på autister med djävulska utbrott. Har sett flera korrigeringar av strösslandet med add/adhd-diagnosen.

Jag använde ego/-ism eftersom det redan var uppe men borde förstås varit tydligare och genomgående skrivit "uppfattas som egoism". Om vi pratar generellt om np-diagnoser så har personer med ASD svårare med kognitiv empati än affektiv empati och personer med adhd ingetdera (som härrör från adhd:n alltså). Med utbrott menar jag sådana utbrott som omnämns i tråden som snarare verkar handla om mentala härdsmältor och bråk som uppstår kring att ha problem med mentalisering och den sortens inkännande. Som upplevs fruktansvärt självcentrerat och det behöver ju inte vara ett skällsord att vara självcentrerad och "ego" utan en svårighet som gör att förståelsen för andra är mer begränsad än hos andra. Jag menar fortfarande att de saker som beskrivs här i tråden där personerna verkar empatiska, tjuriga och bortskämda inte har att göra med adhd utan en möjlig feldiagnosticering.

Det var därför jag skrev personlighetsdrag ("svin") eller ASD. För det är ju knappast ovanligt att personer med ASD uppfattas som burdusa och att inte alla blir så ledsna som du när de sårat utan anser att "rätten att vara rättfram" väger tyngre. Liksom det inte är jätteovanligt med regelrätta svin utan eller med Npf. Varför är det så känsligt att prata på nätet om svårigheter och drag hos NP-personer som upplevs grymt osympatiska av andra människor?

Att personer med ASD har problem med social interaktion av det slaget att de upplevs självcentrerade. Att vara självcentrerad kan vara synonymt med att ha svårt att ta in andras perspektiv. Som nu, t ex, att du tolkar in värderingar och fördomar i det jag säger istället för objektivt försöka läsa det jag skriver. Jag har adhd och min man ASD och ingen annan än vi själva har ansvar för våra respektive svårigheter och hur vi uppfattas. Har du svårt att se objektivt på att det oftast finns klara svårigheter i autism med kognitiv empati och empatisk precision som ställer till det både för personen med diagnosen och omgivningen? Det är inte mer fördomsfullt än att påstå att vi som har adhd är mer benägna att missbruka och att vi irriterar och sårar människor med vårt, utåt sett, ointresse och flyktiga personligheter, när våra (ofta förekommande) svårigheter med arbetsminne och koncentration påverkar vår interaktion med andra. Är det fördomar för dig att den sociala interaktionen är ett kardinalsymtom och svår på olika och lika sätt för personer inom ASD - svårare och osmidigare än för någon utan autism? Jag har inte problem med att vara rättfram om symtom på adhd och autism IRL, men är det inte ombedd såvida jag inte är berörd. I denna diskussion har jag inte använt självcentrerad som ett skällsord utan bara som en beskrivning av begränsad förmåga till flexibilitet mellan eget och andras perspektiv.