Den här "jag älskar dig inte" känslan

Anonym (Carol)

Äldre 22 Feb 21:17
16 svar

Återställ Anmäl

Den här "jag älskar dig inte" känslan

Jag vet inte vart jag ska börja, men jag får börja med att be om ursäkt för hur svamligt detta kommer bli.

Jag har haft funderingar på mitt förhållande en längre tid, funderingar om jag ska stanna eller gå
Jag träffade min man när jag var 19 och han var då 29, han hade varit gift tidigare med 2 barn och jag haft 2 förhållanden och typ hästar.
Han var mogen uppvaktande och något jag aldrig stött på förut, jag blev stormförälskad och hans barn var (och är underbara).

Vi flyttade ihop efter ca 1 år och sen har det varit berg o dal bana, som många andra par.
Vi är väldigt olika men vi har försökt att hitta en mellanväg och det har fungerat bra ibland och andra gånger=katastrof.

Han har varit väldigt svartsjuk och kontrollerande, jag har varit väldigt konfliktbenägen och trotsig. Mycket har hänt och passerat genom broarna under åren.

Varken jag eller han har varit perfekta.

Men nu sitter jag här 17 år senare, 2 gemensamma barn och funderar på hur jag egentligen vill ha det.
Han är fortfarande väldigt kontrollerade, fortfarande extremt svartsjuk och han verkar tycka allt jag säger är inte värt luften det uttalas från, vårt förhållande känns så dött, så stagnerat och jag känner mig så död.
Jag kan inte skylla allt på honom, men jag är inte samma person som när vi träffades.
Jag har känt mig halv i många år nu, men jag vet inte hur, eller när jag ska ge upp, eller om jag ska fortsätta försöka.
Jag kan aldrig ändra på honom, men hur mycket ska man behöva ändra på sig själv?

Hur hade ni andra som separerade eller funderade på separation?
Hur gick ni tillväga?
Hur bestämde ni er?
Hur gick ni tillväga och hur talade ni om för er respektive att nu är det dags för skilda vägar?
- «
- ‹
- Sida 1 av 1
- 1
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Den här "jag älskar dig inte" känslan
Anonym (Carol) Trådstartaren

Äldre 22 Feb 21:48
#2

Återställ Anmäl

Känner igen det där med att vara spottet på hans sko, det är exakt så jag känner ibland, rätt ofta egentligen.
Jag har aldrig direkt varit rädd för min man men han har fått mig att tvivla på mig själv och ifrågasätta mina val.

Hur tog du dig ur ditt förra förhållande?
Anonym (Carol) Trådstartaren

Äldre 22 Feb 22:57
#6

Återställ Anmäl

Ja, på sätt och vis har han lärt mig att han bestämmer och det är det jag vänder mig mot idag.

Jag är så less på att vad han säger är lag och jag orkar inte vänta på att förslag man gett ska bli han idéer efter några år.
Jag är så less på att det är hans hem, hans hus, hans beslut och hans vilja som sker.
Jag har gjort fel som anpassat mig, men nu tror jag att jag fått nog.

Det finns fina stunder, men de dåliga verkar numer överväga.
Anonym (Carol) Trådstartaren

Äldre 22 Feb 23:06
#7

Återställ Anmäl

jontte skrev 2015-02-22 22:43:44 följande:
Hej.

Har ingt emot att det finns stor ålderdklapp men just att han var mycket äldre och du slutet av tonåret samtidig som han kontrollerande och bestämmande.

Mina föräldrar är forfarande gifta nu i 30 år. Liknande som du berättar men jag undrar hur morsan sku ga mått om hon sku ha skilt sig.

Mycket har förövats från hennes liv.

Själv står jag i en vägsjäl att separerats. Min fru har varit ständigt svartsjuk, anklagande och dömande. Går mycket över barnen. Hon har förstört tv, mobiler, laptop, dörrfönster osv allt av värdr på totalt 40000 sek.

Jag om du har kännslan av att snart blir det bra, nu kanske blir det bra.

Att man inte vågar ta steget osv.

Jag tror att ma måste tilllåta unna sig ett bra liv att man är värt det.

Vet han om sitt problem? Har ni fått ptoffesionell hjälp? Är han aggresive?

Kram

Hej Jontte, jag känner detsamma. Det där hoppet att det blir snart bra, den här gången fungerar det. Man vill inte ge upp, man fortsätter att försöka.

Jag tror han vet om sitt problem på sätt och vis, han har erkänt svartsjukan men inte det kontrollerande och nedvärderande. Han kan bli aggressiv om jag konfronterar och vägrar backa, vilket jag gjort vid tillfällen men han är mer envis än mig och jag ger upp tillslut. Han har mycket gott i sig, vilket gjort att jag stannat och hoppas. Men han vill inte söka hjälp/terapi och jag får inte tala med andra om "våra problem eller om vårt förhållande"

Har du tagit steget och är påväg ur nu?

Kram
Anonym (Carol) Trådstartaren

Äldre 23 Feb 12:25
#10

Återställ Anmäl

audio skrev 2015-02-23 11:05:52 följande:
Finns det någonting kvar i honom du föll för innan ?

Kärlek är så mycket mer än förälskelse, men det tror jag att du redan vet.

Kanske var han fel partner om ni kanske inte delade intressen ?

Visst finns det kvar, det jag föll för och det är vad som får mig vilja kämpa. Men allt har blivit en maktkamp i dagsläget, jag har ändrats och jag tror vi egentligen var fel för varandra från början. Han är en väldigt dominant person med bestämda åsikter, jag ger ofta vika. Men senaste tiden har jag lessnat på att vika vid varje argument. Det har även förekommit våld vid tillfällen, han klarar inte av att jag säger emot och har knuffat och slagit mig, detta är något som uppstått när konflikter eskalerat.

Jag vet inte hur jag ska börja kommunicera med honom, hur jag ska ta upp det med honom.

Han blir extremt defensiv om jag tar upp något om vårt levnadsätt.

Han har fastnat i en klichéroll, att han är försörjaren, han är ägaren, han är överhuvudet och beslutsfattare.

Jag vet inte hur jag ska få honom förstå att vi kan samarbeta och skapa gemensamma mål och jag är själv så frustrerad att jag bara fräser tillslut.

Det känns ibland som jag är tillbaks till tonåring igen och slår mig fri från en förälder.

Jag har känslan att vårt förhållande är lite så, att hans ser sig som en beskyddare och lärare till mig, för jag är yngre än honom.

Jag gör inte allt rätt själv, men jag känner att allt jag gör är världelöst enligt honom, det är aldrig tillräckligt och det tar död på oss, vårt förhållande.
Anonym (Carol) Trådstartaren

Äldre 23 Feb 12:34
#11

Återställ Anmäl

jontte skrev 2015-02-23 00:04:57 följande:
Hej. Känns riktigt jobbigt. Kör just bort med bilen då hon börja skrika och bli aggresiv, vill inte ta över ditt tråd på nått sätt. Hon får hjälp men det har blivih mer att hon gömmer sig bakom sitt ohälsa. Mest tycker jsg synd om barnen som blir äldre och ser allt. Suck. Våldet hon utför på mig. I början försvara jsg mig vilket hon kunde använda de till att det var jsg som var våldsam. Känner mig för feg. Hsr sagt nu flera gånger att jag vill separera. Hon säger att hon får hjälp nu och det blir bra. Började dock på allvar söka efter lägenhet. Tråts allt älskar vi varanadra men man måste se till verkligheten att det tyvärr är slut.

Hoppas du hittar mod och styrka

kram

Du får ta över tråden så mycket du vill. Du behöver som jag, lufta ur dig allt som är omkring dig.

känner igen mig i det du skriver, vi sitter i samma båt men du har tagit steget ur nu och det är det egentligen enda rätta tror jag.

Sen vad som händer i framtiden när hon fått hjälp är en annan sak, just nu får vi nog satsa och rädda oss själva.

Kram

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Den här "jag älskar dig inte" känslan

Den här "jag älskar dig inte" känslan

INNEHÅLL