Jättemycket trassel med amning - hur gör ni?
Hej!
Nu vill jag verkligen veta hur ni andra lyckats amma era barn, rent praktiskt.
Vår son fyller snart tre veckor. När han föddes sög han på underläppen och det tog ett par dagar för honom att få ut underläppen när jag ammade, men på de tre dagar vi var på BB hann jag få såriga bröstvårtor och nästan skrek rakt ut varje gång han tog bröstet. Jag fick tusen tips av personalen, de kom till vårt rum otaliga gånger för att se mig amma och hjälpa till, korrigera o.s.v.
Sen kom vi hem. Första natten var kaos och katastrof, jag hade så ont vid varje amning att jag grät, och vår son grät för att han inte fick i sig tillräckligt med mat. På BB hade de varit väldigt tveksamma till ersättning och pumpning, så vi hade inga såna hjälpmedel hemma.
Följande dag fick vi komma till amningscentrum, där barnmorskan omedelbart gav mig flera förpackningar ersättning samt instruktioner i hur man använder en amningspump.
Sedan dess har jag pumpat varje dag, och sedan bröstvårtorna läkt har jag ammat en eller två gånger per dag. Dock behöver jag alltid en amningsnapp (sånt där silikonskydd som man lägger på bröstvårtan). För en vecka sen fick jag från amningscentrum en mindre amningsnapp för att sonen ska vänja sig vid nåt mindre att suga på, för att sedan med tiden kunna ta bröstvårtan, som är mycket mindre än min stora amningsnapp. Dock gjorde det genast ont med den mindre amningsnappen, så jag har varit tvungen att använda den stora sedan dess.
För att amma behöver jag:
- En kudde bakom ryggen (för att kunna sitta någorlunda rak i ryggen)
- En amningskudde eller vanlig kudde i knät
- En amningsnapp
Att få till alla dessa saker med EN hand (eftersom jag redan har en skrikande bebis på andra armen) är en utmaning som övergår mitt förstånd. När jag kommit så långt som till att försöka få till amningskudden med en hand, har sonen oftast hunnit bli riktigt less. Och så amningsnappen, som man ska få ut luften ur innan man lägger den på bröstvårtan. Med EN hand... En annan irriterande detalj är att jag alltid måste "stå på tå" när jag sitter där i soffan, för att låren ska vara i vågrät position och inte luta neråt. Det blir ganska jobbigt för tårna efter en halvtimme...
Till råga på allt fäktar sonen nåt otroligt med armarna när han är hungrig, så om jag inte maniskt håller fast amningsnappen på bröstvårtan med den lediga handen, flyger den iväg inom loppet av tre sekunder. Och så upprepas det gång på gång, tills min man kommer och håller fast sonens armar. Men då har ju sonen hunnit bli så skrikig att vi måste trösta honom. Och så börjar det om igen. På med amningsnappen, maken håller i sonens armar, jag håller fast amningsnappen och rör hans överläpp med den tills han förhoppningsvis öppnar munnen och jag kan föra hans huvud mot mig. Sen är det bara att hålla tummarna för att jag lyckats behålla nåt slags vakuum i nappen så att han vill börja suga. Släpper han nappen och börjar skrika, är det bara att börja om.
Jag vill förstås helst av allt slippa amningsnappen. Jag har ett par gånger testat att ge honom bröstet utan napp, men det är som om han inte längre förstår vad bröstvårtan är för nåt. Ända sen andra dagen hemma har han ju bara fått mat via amningsnapp eller nappflaska...
Jag undrar verkligen jättemycket hur alla ni som ammat utan problem lyckats med det!
- Gör det verkligen aldrig ont i bröstvårtorna på er?
- Använder ni amningskudde (eller annan kudde)? Fixar ni allt med EN hand?
- Är det bekvämt att sitta och amma i soffan, eller måste ni också "stå på tå"? Hur löser ni det?
Jag mår bra i övrigt, men den här amningsproblematiken drar ner mitt humör flera gånger per dag. Ibland sitter både mor och son och gråter, och far får trösta båda. (Jag börjar dessutom alltid svettas nåt kopiöst under armarna när jag försöker amma, och den sura svettlukten lyfter inte humöret precis...) Vissa dagar hinner jag ändra åsikt tio gånger under dagens lopp - än ska jag ge mig fan på att få amningen att funka, än är jag redo att ge upp och helt gå över till ersättning. Det är mentalt påfrestande att ständigt kastas mellan hopp och förtvivlan på det sättet.
Jag har både hört och läst att det gör ont att amma den första tiden - oftast de första dagarna, men här inne har jag läst om folk som lidit i veckor...! Och att det sedan ska bli bättre. Men som mamma ska man ju helst må bra, för sin egen skull men även för barnets och för mjölkens - humöret kan ju påverka mjölkproduktionen. Hur ont ska man alltså ha för att det ska vara värt det? Och hur länge? Jag känner bara att nåt är fel när man som mamma måste ha ont när man matar sitt barn.
Och även när man lyckats komma över smärtan - känns det aldrig obehagligt att få bröstvårtorna sugna i så många timmar per dag? Det händer ju liksom aldrig annars att nån berör en så intensivt så många gånger per dag, och bröstvårtorna är ju dessutom känsligare än de flesta andra ställen på kroppen. Hur vänjer man sig vid det?
Ja, som ni ser tycker jag det här med amning är ett riktigt mysterium. Kan ni berätta hur ni gör?
