Hur gör ni bisexuella?

Ni har rätt, jag är nog inte så väldigt monogam men har försökt nu i två år och klarat det rätt bra men visst är det tufft ibland. Längtar absolut inte efter andra killar just nu åtminstone. Men just tjejer eftersom jag alltid vetat att jag föredrar dem men knappt fått prova på och det kliar i hela kroppen och bara vill!! Försökt förneka så länge men jag vet inte hur länge till. Men jag vill inte att det ska förstöra vårt förhållande så jag får fortsätta trycka bort det. Egentligen inte ens drömma om det för det gör mig bara mer ledsen. Blir till och med lite avundsjuk när jag ser lesbiska osv. Ja, hag är väl knäpp och dum i huvudet som ens tänker så här men kan inte rå för mina känslor eller hur? Men jag ska verkligen försöka ta bort detta och bara vara nöjd.

Förstår inte hur det kan vara så lätt för andta bara. Även för monogama. Finns det ingen i min sits? Hade jag redan fått vara med tjejer hade det nog känts annorlunda. Förstår ingen?

Och du Haskel är alltid så underbar! Tack för dina ord, alltid lika klockrena :)

Måste nog prata med min sambo men vete tusan vad jag ska säga. Vill ju inte såra honom. Fortsätta förneka är väl mitt enda alternativ. Bara så jobbigt. Blir tokig. Snälla ingen i min sits?!

Har du pratat med din kille om detta? Vad säger han? 
 Känns som alla andra är så mycket mer förstående.

Min första kille sa att jag fick (om han kollade på), men jag var nästan oskuld och såå blyg. Sen när jag var singel och vildast i stan, lyckades jag få en tjej!! EN, helt sjukt, hånglade upp en hel del, men alla smet ifrån innan något mer hände. 

 Sen fick jag för mig att jag inte brydde mig om könet och bara ville ha något seriöst. Så klart blev det en kille som nappade.

Oj, tiden går och det börjar bli så illa att jag börjar känna mig helt anti män och killar. Känns inte lockande för femtio öre!

Hatar att detta skulle slå ut just nu... varför kunde det inte väntat?

Tråkigt att alla som skriver antingen skryter om hur bra ni har eller att ni är nöjda osv.

Visst började tråden med att undra hur bisexuella gör. Så antingen är jag bara inte monogam eller så har jag inte det rätta förhållandet. För just nu känns det som jag skulle kunna vara monigam och lycklig bara jag kände mig fullt tillfredsställd.

Känns som om jag fick vara med en kvinna skulle jag aldrig gå tillbaks. Känns som jag innerst inne alltid har vetat

Så nu är grundproblemet inte det samma längre riktigt. Antingen är jag inte monogam, eller gay eller bara sjuk i huvudet, eller lite instabil.

Om detta är en förvirrad fas, hur länge kan det sitta i? Dygnet runt, konstant. Förnekar jag påminns jag ständigt. Varje gång jag ser en tjej. Acceptrrar jag blir jag ledsen gentemot min sambo. Känner mig så hemsk. Men rä detta bara en förvirring är det ju dumt att sabbotera allt vi byggt upp, right?!