• Anonym (bubba)

    Vad händer om vi separerar och bor 30 mil ifrån varandra med barn?

    Är det alltid så att rätten dömer att barnet ska få kvar där det alltid har bott om en av föräldrarna flyttar? Finns det inga andra faktorer som vägs in? Jämför följande två alternativ. Barnet är 4 och den ena föräldern flyttar 30 mil bort.

    1) Förälder 1 flyttar 30 mil bort till sin gamla hemstad i samband med separationen. Föräldern har ett stort och stabilt socialt nätverk på den gamla hemorten. Där finns barnets far/morföräldrar, kusiner, barn till förälderns kompisar, fastrar/mostrar. Föräldern köper sig ett hus i ett barnfamiljsvänligt villaområde och det är nära till både förskolan och skolan. Föräldern jobbar och har en stabil inkomst.

    2) Förälder 2 har inte råd att bo kvar i den gamla bostaden utan skaffar sig en hyresrättslägenhet i ett nedgånget område i närheten med mycket sociala problem. Föräldern sociala nätverk är skralt och släkten bor utspritt i hela landet. De egna föräldrarna är båda alkoholiserade. Föräldern är arbetslös och deprimerad. Får läkemedelsbehandling och arbetstränar.

    Är det så självklart att barnet ska bo hos förälder nr2? Bara för att barnet inte ska behöva byta förskola??

  • Anonym (bubba)
    Anonym (ansvar) skrev 2015-01-19 06:31:31 följande:

    1. Förälderns sociala nätverk 30 mil bort spelar ingen roll, och inte heller att föräldern bor i villa, jobbar och har inkomst.

    2. Föräldern har kvar tryggheten i barnets kompisar och grundtrygghet och att föräldern arbetstränar och är deprimerad är inget skäl att barnet ska flyttas. Många med allvarligare psykiska problem och utan inkomster, som lever på soc, har barnen boende hos sig.


    Men ser man inte till helheten? Till barnets bästa?

    Det är viktigt för barn att ha ett stort stabilt socialt nätverk. För ett förskolebarn är släkten hundrafalt viktigare än förskolan. Kompisar och betald personal kan aldrig ersätta tryggheten som finns i familjeband. Det är först i tonåren (då barns egentliga självständighetsprocess påbörjas) som kompisar blir viktigare än familj och släkt.

    Sedan är psykisk hälsa hos föräldrarna extremt viktigt för ett barns mående och utveckling. Det går INTE att vara en tillräckligt bra förälder om man lider av psykisk ohälsa.

    Jag har väldigt svårt att tro att en domstol skulle göra en så endimensionell bedömning. Om de nu ändå gör det tycker jag att det är gräsligt.
  • Anonym (bubba)
    SaligaAmalia skrev 2015-01-19 10:32:01 följande:

    Man ser det alltid utifrån barnets bästa.

    Är barnet uppvuxet i Örebro, så kan inte du - vid en separation - ta barnet med dig tillbaka till Sthlm (oavsett om barnet föddes i Sthlm, Örebro, Kiruna eller Kina).

    Det innebär ju att du river upp barnet från dess trygghet och fasta punkt. Från skola och vänner.


    Jag inser att det är ett stort stressmoment för ett barn att flytta och byta ut både sitt hem och sina kompisar och lärare.

    Men en bedömning måste ju ändå baseras på vad som är bäst för barnet långsiktigt. Jag har ingen aning vilka sorters långsiktiga konsekvenser en flytt vid en separation har för barn. Däremot vet jag vilka konsekvenser det innebär på långsikt att växa upp med en ensamstående förälder utan socialt nätverk och som dessutom lider av psykisk ohälsa. Enligt mig bör man väga dessa två mot varandra och se vad som skadar barnet minst i längden. Hoppas och tror att rätten också gör det.
  • Anonym (bubba)
    SaligaAmalia skrev 2015-01-19 10:45:38 följande:

    Vad har det med pappan att göra!?

    Skit i farfar, farbror, osv.


    Men i mitt exempel och i ts fall så finns det ju ingen farfar, farbror etc. Eller väldigt få och de som finns är antingen psykiskt sjuka eller missbrukare.
  • Anonym (bubba)
    BioBonus skrev 2015-01-19 10:49:06 följande:

    Men pappan finns ju!


    Ja.. och?? Mamman finns också.

    Det finns ett talesätt om att det krävs en hel by för att ta hand om ett barn. Känns som om det finns en stor kärna sanning i det.
  • Anonym (bubba)
    BioBonus skrev 2015-01-19 11:00:41 följande:

    Fast mamman tycker tydligen att det är viktigare att hembyn tar hand om deras barn än att pappan får vara med och göra det. Obegriplig inställning att så lättvindigt förvägra barnet sin vardagliga kontakt med sin pappa. 

    Jag hoppas det inte finns något barn än i TS förhållande, och att hon absolut inte skaffar det med sin sambo utan som någon annan föreslagit - flyttar hem och skaffar barn med någon som hon kan tänka sig få vara delaktig i barnets framtid. Eller väljer insimination om hon vill ha ett "faderslöst" barn.


    Man förvägrar inte sitt barn den andra föräldern bara för att man flyttar. Det gör man bara om man aktivt motarbetar den andra föräldern och eventuellt också tar lagen i egna händer (vilket är moraliskt förkastligt).

    Som förälder ska man inte och bör inte heller offra hela sitt liv för sina barn. Istället är det ens skyldighet som förälder att ta tillvara barnets intressen och väga dessa mot sina egna och sedan fatta beslut som gynnar både barn och förälder lika mycket i längden.
  • Anonym (bubba)
    BioBonus skrev 2015-01-19 11:10:23 följande:

    En sak är att flytta några mil så att barnet fortfarande kan ha en tät kontakt med sin andra förälder. Det är lite skillnad att flytta 30 mil och begränsa kontakten till några gånger i månaden samt telefonkontakt, det inser väl även du? Då behöver man inte aktivt motarbeta, avståndet sköter det åt en.

    Nej, man ska verkligen inte offra hela sitt liv, men man har heller inte rätten att utesluta den andre föräldern hur som helst.

    I det här fallet så kanske det är så att TS, för sitt eget måendes skull, ska flytta till sin hemstad och börja må lite bättre och låta barnet stanna hos pappan, som vad vi vet, inte mår dåligt utan just nu kanske är den som bäst är lämpad att ta hand om barnet.

    Om TS anser att det är helt ok att barnet har den relativt glesa kontakten med sin pappa så tar jag för givet att hon anser att den kontakten räcker för barnets relation med henne också.


    Vad händer om ts flyttar tillbaka till sin gamla hemstad och skapar sig ett nytt liv där då hon själv också mår bra men märker att barnet mår dåligt hos pappan? Pappan är slutkörd för att han inte har någon avlastning. Dessutom har han sina egna psykiska problem. Sammantaget så orkar han dock inte vara den förälder som han borde. Ska hon bara lämnat barnet därhän för att hon inte har rätten att ta pappan ifrån barnet?
Svar på tråden Vad händer om vi separerar och bor 30 mil ifrån varandra med barn?