Vad händer om vi separerar och bor 30 mil ifrån varandra med barn?

Ni är två som har skaffat barn tillsammans. Barnet är inte din ägodel, och barnet har lika stor rätt att ha en vardaglig och tät kontakt med sin pappa. Visst finns det en massa snikiga sätt att flytta med barnet och komma undan med det, men är det verkligen rättvist mot barnet?

Jag förstår att man kan vantrivas i en stad och vill flytta hem, det har jag själv velat i omgångar efter skilsmässan. Men jag anser inte att jag kan det. Jag har inte den rätten. Jag har inte rätten att vara så egoistisk så att jag förvägrar mina barn sin pappa, eller honom dem. De är lika viktiga för honom som de är för mig. Så elak kan jag inte vara. Så jag får stå ut. Så enkelt är det.

Är det viktigare att du får vara nära din familj än att ditt barn får vara det?

Visst är det en lösning, om pappan går med på det. Eftersom det är TS som vill driva igenom en förändring i boendet så anser jag att hon får "rätta" sig efter vad pappan vill. Vill han absolut inte flytta (pga jobb eller sociala faktorer etc) så anser inte jag att TS på eget bevåg ska flytta och försvåra pappans och barnets relation för att hon, som vuxen, vill vara närmare sin familj.
Där måste barnets familj gå före.

Barnet kommer ha sin pappa där.

Har du berättat för pappan hur oviktig du anser att han är i ert gemensamma barns liv? Och om du har gjort det - hur ställer han sig till det? Är han ok med det? Är han ok med att leva med en kvinna som ser det så?

Jag blir lite beklämd när jag läser hur många mammor anser att pappan är försumbar i barnens liv. 

Är han OK med det och inte vill vara en del av ert barns liv så kommer han ju troligtvis att gå med på att du flyttar 30 mil med barnet. Men då antar jag att du inte frågat här hur du ska gå tillväga.

Och även ser till hur många barn som mår dåligt av en frånvarande förälder. Vare sig föräldern valt det, eller som det ju blir i det här fallet - blivit tvingad till det.

En helt annan fundering TS!

Om du nu mår så dåligt i den stad ni nu bor i tillsammans, tror du inte du kan prata med din sambo, innan ni eventuellt hamnar i en separation, om att flytta? Kanske kan det till och med vara räddningen för er som kärnfamilj. Har du frågat?

Men pappan finns ju!

Fast mamman tycker tydligen att det är viktigare att hembyn tar hand om deras barn än att pappan får vara med och göra det. Obegriplig inställning att så lättvindigt förvägra barnet sin vardagliga kontakt med sin pappa. 

Jag hoppas det inte finns något barn än i TS förhållande, och att hon absolut inte skaffar det med sin sambo utan som någon annan föreslagit - flyttar hem och skaffar barn med någon som hon kan tänka sig få vara delaktig i barnets framtid. Eller väljer insimination om hon vill ha ett "faderslöst" barn.

En sak är att flytta några mil så att barnet fortfarande kan ha en tät kontakt med sin andra förälder. Det är lite skillnad att flytta 30 mil och begränsa kontakten till några gånger i månaden samt telefonkontakt, det inser väl även du? Då behöver man inte aktivt motarbeta, avståndet sköter det åt en.

Nej, man ska verkligen inte offra hela sitt liv, men man har heller inte rätten att utesluta den andre föräldern hur som helst.

I det här fallet så kanske det är så att TS, för sitt eget måendes skull, ska flytta till sin hemstad och börja må lite bättre och låta barnet stanna hos pappan, som vad vi vet, inte mår dåligt utan just nu kanske är den som bäst är lämpad att ta hand om barnet.

Om TS anser att det är helt ok att barnet har den relativt glesa kontakten med sin pappa så tar jag för givet att hon anser att den kontakten räcker för barnets relation med henne också.

Du ska nog ta dig en funderare på varför du väljer denna man som pappa till ditt barn.
Och väljer du honom trots alla "men" du listar här ovanför så får du nog även acceptera att det kanske blir precis som du är rädd att det ska bli och då påminna dig själv om att du trots allt valde detta. Och om du sen mår dåligt över ditt val så får du nog bita ihop litegrann...

Vill du att ditt barn ska ha en pappa med de egenskaper du listar här ovanför? Vill du att ditt barn ska ah dessa gener som du uppenbart inte själv aner är särskilt attraktiva. Allt är inte miljö, en del är arv :)

Allvarligt - än så länge har pappan inte haft en chans att välja nånting... Du är gravid i 5-6 veckan. Det är mycket som kan, och antagligen kommer, ändras de närmsta 8 månaderna.
Jag tycker nog att du dömer ut honom lite väl hårt - hur länge har han vetat om att han ska bli pappa, några veckor? Ge honom en chans istället för att sitta här och säga att han redan gjort sitt val hur han kommer vara som pappa om 8 månader.