Om barnet inte är fött än och inte har någon koppling för staden spelar det ju ingen roll för barnet om du flyttar till en annan stad och pappan flyttar efter för barnets skull eller om du bor kvar för barnets skull.
Det påverkar ju inte barnet alls utan det är någon av er vuxna som måste ge efter. Kanske finna det nån tredje stad där ni båda skulle kunna trivas?
Ni är två som har skaffat barn tillsammans. Barnet är inte din ägodel, och barnet har lika stor rätt att ha en vardaglig och tät kontakt med sin pappa. Visst finns det en massa snikiga sätt att flytta med barnet och komma undan med det, men är det verkligen rättvist mot barnet?
Jag förstår att man kan vantrivas i en stad och vill flytta hem, det har jag själv velat i omgångar efter skilsmässan. Men jag anser inte att jag kan det. Jag har inte den rätten. Jag har inte rätten att vara så egoistisk så att jag förvägrar mina barn sin pappa, eller honom dem. De är lika viktiga för honom som de är för mig. Så elak kan jag inte vara. Så jag får stå ut. Så enkelt är det.
Är det viktigare att du får vara nära din familj än att ditt barn får vara det?
Visst är det en lösning, om pappan går med på det. Eftersom det är TS som vill driva igenom en förändring i boendet så anser jag att hon får "rätta" sig efter vad pappan vill. Vill han absolut inte flytta (pga jobb eller sociala faktorer etc) så anser inte jag att TS på eget bevåg ska flytta och försvåra pappans och barnets relation för att hon, som vuxen, vill vara närmare sin familj.
Där måste barnets familj gå före.
Ja då säger hon att hon vill ha enskild med tanke på att han hittills inte visat att han tänker ta det t ansvaret han pratat om. Inte svårare än så. Förstår inte vad det finns att "hantera"? Våldsamhet eller vad? Tjafs behöver man inte ens lyssna på om man inte känner för det. Ser verkligen inte problemet. Hade mannen betett sig bättre redan nu hade problemet inte uppstått så han har ju serverat sig detta helt på egen hand.
Fast skulle det komma till att ts vill flytta 40 mil bort och separera så vill hon ju isf ha slut på förhållandet. Och att få igenom delad vårdnad om pappan stämmer henne i rätten är inte otroligt alls men den processen tar flera månader och som sagt, ingen tingsrätt någonstans skulle ta en månadsgammal spädis från mamma och skicka till pappa 30 mil bort bara för att mamman initialt skrev på för enskild vårdnad. Du kan ju tro det om du vill men det kommer inte hända så länge mamman tar hand om sitt barn. Att han inte har vårdnad till en början betyder inte att mamman "vägrar släppa in pappan" eftersom umgänge är helt skilt från vårdnadsfrågan. Jag vet flera par som valt enskild vårdnad för mamman för att de tyckt det varit smidigare så med föräldradagar osv. Par som alltså sedan ändrat vårdnaden till gemensam och inte har separerat. Så det är inga konstigheter. Sen kan jag hålla med om att ta bör ta upp detta med hans beteende redan nu i ett seriöst samtal men jag ser inga problem med att hon även planerar framåt. Om nu mannen skulle fortsätta köra sitt eget race och ts har skrivit på för gemensam vårdnad kan hon ju annars sitta där sen, fast med barnet 30 mil från sin familj och med en pappa som ändå skiter i sitt barn men vägrar skriva på för flytt bara för att jävlas typ. Så det är inget fel i att ha en plan B.