Anonym (VadÄrRätt?)

Äldre 11 Dec 23:19

43 svar

Snälla, snälla, snälla, HJÄLP!

Lång historia kort:

Jag har en son i förskoleålder. Han bor med mig på heltid och har så alltid gjort. Jag och pappan har i princip aldrig bott ihop, mer än under korta perioder då och då.
Pappan träffar sonen under dagtid då och då, när pappan själv vill och känner för det. Då kommer han hit, till vår stad, och umgås med sonen.
Jag och pappan bor cirka 15 mil ifrån varann.

Nu ska pappan ha barn med en tjej. De bor inte ihop men jag antar att det planeras att hon ska flytta till honom.
De senaste gångerna han varit och hälsat på, så har sonen varit ängslig vid läggdags. Han har pratat om vad han och pappan pratat om under umgänget.
Pappan ska bl a ha sagt att "du ska få en lillebror" (de vet inte om det är en pojke eller flicka, men sonen vill gärna ha just en lillebror, varför pappan benämner bebisen som just "lillebror"). Han har även sagt att "nu när du ska få en lillebror så kan du komma och bo med pappa och lillebror. Du får hjälpa till med allt." Sonen har frågat pappan om jag, mamman, får följa med. Pappan har då (givetvis) sagt nej. Sonen har då sagt att han inte vill flytta om inte mamma får följa med.
Pappan har fortsatt att prata positivt om en flytt till honom. Han har bl a sagt att om sonen inte bor där, så lär inte lillebror känna honom så bra och då kan det bli svårt att få hjälpa till. Han har även sagt: "lillebror vill ju ha sin storebror hos sig".
(Lägg märke till att pappan inte nämnt ett ljud till mig om ev flytt. Han har aldrig någonsin tagit upp frågan, eller ens visat på att han vill ha sonen hos sig).

Den senaste tiden har sonen själv börjat prata positivt om en flytt "till lillebror". Dock tror jag, eller jag är i princip helt säker på att det är pga vad pappan sagt gång på gång på gång på gång.

Jag vet inte hur jag ska göra. Känner mig lite maktlös.
Hos mig kommer han inte att få det han ev kommer att få hos pappa. Här bor bara jag och sonen och jag trivs bra med att det bara är han och jag.
Men vad är bäst för sonen?

Fan, det känns som att jag svamlar. Jag vet varken ut eller in.

Ska han få flytta? Prova på att flytta?

Jag kommer givetvis att sakna halvt ihjäl mig, men mina känslor måste ju få komma i andra hand. Jag måste sätta mig själv och mina känslor åt sidan och verkligen försöka se det ur sonens perspektiv.
Som sagt; vad är bäst för honom?

Hur hade ni gjort?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-12-12 00:24
Jag har en till fråga. Eller, samma fråga fast med en annan förutsättning.

Om sonen åker till pappan så snart jullovet kommer, och stannar där tills några dagar innan förskolan drar igång igen och det visar sig att han vill bo kvar där. Ska jag bara släppa då? Är det ett "bevis" nog, menar jag?

Förutsatt att pappan inte försöker övertala honom varje dag. Att det kommer från honom själv.
Min son och jag har en bra relation och han är förståndig. Jag skulle höra på honom om han säger "Jag vill bo hos pappa nu", och egentligen inte menar det, precis som att jag skulle höra på honom om han säger det och verkligen menar det.
Vill han något väldigt gärna så hörs det på honom. Vill han något bara för att behaga någon annan, så låter han mer dyster (exempelvis om han och hans kompis vill leka olika lekar och han till sist går med på att leka kompisens lek, så hör man på hans "okejdå..." att han egentligen inte vill, men att han går med på det för kompisens skull).

Anonym (VadÄrRätt?) Trådstartaren

Äldre 12 Dec 00:11

#11

Smurfan75 skrev 2014-12-12 00:04:50 följande:

Först och främst låter det som att pappan är oerhört omogen!

Då han aldrig(?) tagit ansvar över sitt barn och verkar ointresserad låter det mer som att han nu kan ha er pojk hemma hos sig, men först efter han fått sitt andra barn och flyttat ihop med den andra kvinnan. Anar vem som ska ta hand om pojken där...

Sen är det helt naturligt att barn ser fram emot syskon och tror sig vilja hjälpa till. Oftast tröttnar barnen snabbt och inser att en bebis inte alltid är så kul.

Varför inte ta ett rejält snack med fadern?

Vi kan inte prata. Tro mig, jag har försökt. Han vägrar prata med mig i telefonen, än mindre när vi ses.
Jag har lagt ner försöken då han alltid är så jäääääääävla elak och skriver saker som "jag mår illa när jag ser dig", "jag vill inte höra din äckliga röst", osv. Detta sker alltså via sms (inget han säger så att sonen hör).
Ringer jag så trycker han bort samtalet.
En gång ringde jag typ sju gånger på raken (det hade hänt en sak och jag var på väg till akuten). Det slutade med att han stängde av telefonen.

Anonym (VadÄrRätt?) Trådstartaren

Äldre 12 Dec 00:19

#12

Jag har en till fråga. Eller, samma fråga fast med en annan förutsättning.

Om sonen åker till pappan så snart jullovet kommer, och stannar där tills några dagar innan förskolan drar igång igen och det visar sig att han vill bo kvar där. Ska jag bara släppa då? Är det ett "bevis" nog, menar jag?

Förutsatt att pappan inte försöker övertala honom varje dag. Att det kommer från honom själv.
Min son och jag har en bra relation och han är förståndig. Jag skulle höra på honom om han säger "Jag vill bo hos pappa nu", och egentligen inte menar det, precis som att jag skulle höra på honom om han säger det och verkligen menar det.
Vill han något väldigt gärna så hörs det på honom. Vill han något bara för att behaga någon annan, så låter han mer dyster (exempelvis om han och hans kompis vill leka olika lekar och han till sist går med på att leka kompisens lek, så hör man på hans "okejdå..." att han egentligen inte vill, men att han går med på det för kompisens skull).

Smurfan75

Äldre 12 Dec 00:35

#13

Anonym (VadÄrRätt?) skrev 2014-12-12 00:11:32 följande:

Vi kan inte prata. Tro mig, jag har försökt. Han vägrar prata med mig i telefonen, än mindre när vi ses.
Jag har lagt ner försöken då han alltid är så jäääääääävla elak och skriver saker som "jag mår illa när jag ser dig", "jag vill inte höra din äckliga röst", osv. Detta sker alltså via sms (inget han säger så att sonen hör).
Ringer jag så trycker han bort samtalet.
En gång ringde jag typ sju gånger på raken (det hade hänt en sak och jag var på väg till akuten). Det slutade med att han stängde av telefonen.

Tycker du verkligen att han är en bra pappa då han inte alls kan samarbeta med dig som är mamman? Jag har svårt att tro att hans agg till dig beror på att du dumpade honom. Om så vore fallet borde han ha kommit över det nu när han träffat en annan. Brukar han gå runt och hata folk och bete sig?

Om han älskar er son, som normala föräldrar gör, beter man sig inte som han.
* Man tar varje tillfälle i akt att träffa sitt barn
* Man går på på Luciafiranden etc även om en person man ogillar finns i samma lokal
* Man samtalar med den andra föräldern. Behöver inte vara mycket men man kollar av läget och har koll på om barnet mår bra. Även kollar hur det går med utveckling, skola, dagis mm.
* Har man minimal kontakt och den ena föräldern ringer enträget svarar man! Det kan ha hänt något allvarligt. Bryr han sig inte om det skulle hänt sonen något?

Då han har sånt agg mot dig som han verkar ha, vad tror du han säger till er son om dig?

Låt pojken ha kvar sin trygghet och fortsätt som innan!
Men jag tycker att du ska ta hjälp av något proffs för att få "verktyg" om hur du ska bemöta fadern.

Smurfan75

Äldre 12 Dec 00:43

#14

Anonym (VadÄrRätt?) skrev 2014-12-12 00:19:58 följande:

Jag har en till fråga. Eller, samma fråga fast med en annan förutsättning.

Om sonen åker till pappan så snart jullovet kommer, och stannar där tills några dagar innan förskolan drar igång igen och det visar sig att han vill bo kvar där. Ska jag bara släppa då? Är det ett "bevis" nog, menar jag?

Förutsatt att pappan inte försöker övertala honom varje dag. Att det kommer från honom själv.
Min son och jag har en bra relation och han är förståndig. Jag skulle höra på honom om han säger "Jag vill bo hos pappa nu", och egentligen inte menar det, precis som att jag skulle höra på honom om han säger det och verkligen menar det.
Vill han något väldigt gärna så hörs det på honom. Vill han något bara för att behaga någon annan, så låter han mer dyster (exempelvis om han och hans kompis vill leka olika lekar och han till sist går med på att leka kompisens lek, så hör man på hans "okejdå..." att han egentligen inte vill, men att han går med på det för kompisens skull).

Men varför tänker du på detta viset? Om det du skrivit innan är sant...!?

Hur tänker du?
Ska din son byta hem bara så där? Var ska han gå i förskola? Har din son inga vänner? Hur ofta har din son varit hemma hos sin pappa?

Får man fråga hur gamla ni är?

Mymlan L

Äldre 12 Dec 00:48

#15

Anonym (VadÄrRätt?) skrev 2014-12-12 00:03:48 följande:

Problemet är att det aldrig kommer att gå så långt att det blir till en "fight". Motsätter jag mig och börjar tjafsa, så kommer pappan förmodligen säga upp kontakten helt.
Och, ja, det låter ju inte som en så bra pappa. Men alltså människan HATAR verkligen mig. Han skyr mig som pesten.
Han älskar sin son, men kommer aldrig att acceptera en fight om detta.
Hatet i hans ögon när vi ses under typ 30 sekunder för avlämning, det är verkligen äkta hat. Så skulle jag börja tjafsa om det så skulle han förmodligen bara be mig dra åt helvete och sedan skulle vi aldrig mer se röken av honom.

För mig så vore ju det väldigt skönt. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Men min son skulle ju bli väldigt, väldigt, väldigt ledsen.

Men om man bara utgår från dessa olika alternativ, utan någon bakgrundsfakta alls:

Har ett barn det bäst med en bioförälder + en bonusförälder + halvsyskon?
Eller har ett barn det bäst med en ensamstående bioförälder?
Eller kvittar familjekonstellationen?
Förutsätt att mamman och pappan är precis lika bra på alla plan. Förutsätt även att barnet känner föräldrarna lika bra och har umgåtts med dem lika mycket (för det är ju något som kan ändras. De kan ju börja ses oftare, som nu under julledigheten, t ex. De kan ju få en vardag tillsammans, precis som jag har med honom nu).
Så vad är bäst då? Eller kvittar det?

Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, men det känns lite som att om jag nekar till detta och jag får rätt, så tar jag ifrån möjligheten för sonen att få en familj med "mamma, pappa, syskon, hund" osv. Och vad ger mig den rätten?

Du vill väl, men ser inte det destruktiva beteende din sons far har. Han hatar dig, vägrar prata med dig, slänger svordomar och anklagelser efter dig. Det är psykisk och verbal misshandel. Din son blir också ett offer för den misshandel hans far utsätter dig för.
Det vore ren idioti att lämna din son till en så destruktiv person. Han kommer att bli som sin far om du låter fadern ha för mycket tid med honom. Det kommer att gå ut över dig, din son och i en framtid även över din sons relationer och förhållanden.

Så därför gör du din son en björntjänst om du låter hans far få som han vill. Dessutom tror jag att det kan vara kört för dig att få träffa din son när hans far har fått klorna i honom.

Han vill att du ska veta att han inte tänker träffa sin son alls ifall du sätter dig emot på något sätt. Det är en form av psykisk misshandel som används för att få makt över dig.
Han är inte ett dugg intresserad av att ge sin son ett bra liv med sunt umgänge och bra förebilder. Han är bara ute efter att kontrollera dig och göra dig illa - genom sonen.

Det är synd att du inte ser det här mönstret och vet vad det står för. Lämnar du din son till honom för stadigvarande boende, kan du nog förbereda dig på att det kommer att bli ett riktigt dåligt hem för din son.
Jag tycker att du ska kolla upp hans tidigare kontakt med rättsväsende och inkasso; rättegångar, domar, betalningsanmärkningar osv. Ofta finns det en hel del att hämta där - om folk man tror man känner, eftersom de visar en helt annan sida än sin egentliga person.

Och jag tänker även på hur han kommer att behandla sin nya flickvän barnet i det förhållandet.

Alla som har levt i destruktiva förhållanden vet vad jag pratar om och ser mönstret.
När det gäller individer som misshandlar; verbalt, psykiskt, ekonomiskt och/eller fysiskt - är det bästa man kan göra att stoppa all kontakt och allt umgänge. Säg upp bekantskapen tills han fått hjälp med sitt beteende. Din son påverkas mycket negativt av att ha en sådan far som förebild.

Är du en ansvarstagande förälder ser du till att hitta en stabil hemsituation åt dig och din son. Vem har sagt att du inte kan byta ut hans far mot en släkting eller vän som kan göra "pappagrejer" med sonen. Och varför kan din son inte få träffa sina kompisar som nyligen fått syskon och känna på hur det kan var med ett småsyskon? Du kan ju erbjuda dig att vara barnvakt åt dessa små varelser? Har han inte småkusiner? Finns det inte små barn på dagis?

I mina öron låter det nästan som om du vill bli av med din son, men det tror jag naturligtvis inte. Det är nog bara så att du inte ser hur olämplig din sons far är som far, förebild, ansvarstagande förälder och trygghetsbärare. Förutom som partner till sin flickvän.

Anonym (VadÄrRätt?) Trådstartaren

Äldre 12 Dec 00:51

#16

Smurfan75 skrev 2014-12-12 00:35:37 följande:

Tycker du verkligen att han är en bra pappa då han inte alls kan samarbeta med dig som är mamman? Jag har svårt att tro att hans agg till dig beror på att du dumpade honom. Om så vore fallet borde han ha kommit över det nu när han träffat en annan. Brukar han gå runt och hata folk och bete sig?

Om han älskar er son, som normala föräldrar gör, beter man sig inte som han.
* Man tar varje tillfälle i akt att träffa sitt barn
* Man går på på Luciafiranden etc även om en person man ogillar finns i samma lokal
* Man samtalar med den andra föräldern. Behöver inte vara mycket men man kollar av läget och har koll på om barnet mår bra. Även kollar hur det går med utveckling, skola, dagis mm.
* Har man minimal kontakt och den ena föräldern ringer enträget svarar man! Det kan ha hänt något allvarligt. Bryr han sig inte om det skulle hänt sonen något?

Då han har sånt agg mot dig som han verkar ha, vad tror du han säger till er son om dig?

Låt pojken ha kvar sin trygghet och fortsätt som innan!
Men jag tycker att du ska ta hjälp av något proffs för att få "verktyg" om hur du ska bemöta fadern.

Nej, jag menade inte att han avskyr mig för att jag flyttade. Jag skrev bara att det är det enda jag "gjort" honom. Jag har inte gjort något annat för att han ska känna en sådan avsky.
Jag vet inte varför han hatar mig så. Jag kan inte komma på en enda grej som skulle kunna förklara saken.
Det enda jag gjort, är som sagt att lämna honom. Men jag tror inte heller att han avskyr mig pga det.

Jag har frågat lite vagt om de pratar om mig något. Men sonen säger nej. Jag tror dessutom att sonen skulle säga, utan att jag frågar, om pappan sagt något illa om mig.
Skulle pappan exempelvis säga "din mamma är så äcklig", så skulle sonen förmodligen fråga "är du äcklig, mamma?", eller något i den stilen.
Han pratar väldigt mycket - om allt. Exempelvis så frågade han hur han kom ut ur min mage. Jag svarade något smart och sa även att "de drog ut dig". Då hade han sagt på förskolan att han hade blivit dragen i.
Så skulle pappan säga något, så skulle jag med all sannolikhet få höra det. Antingen direkt från sonen, eller från personalen på förskolan (då han förmodligen skulle nämna det där).

Jag ska kontakta något proffs och reda ut allt, vad som är bäst och så. Men jag vill ogärna prata med någon om detta på telefon, när sonen är hemma. Det måste isf ske när han är på förskolan men då är jag på jobb och kan inte gå undan för att ringa ett viktigt samtal som säkert kan dra ut på tiden.
Men jag ska ordna med det. Jag slängde ut frågan här. Det är första gången jag berättar för någon om det.

Anonym (VadÄrRätt?) Trådstartaren

Äldre 12 Dec 00:54

#17

Smurfan75 skrev 2014-12-12 00:43:24 följande:

Men varför tänker du på detta viset? Om det du skrivit innan är sant...!?

Hur tänker du?
Ska din son byta hem bara så där? Var ska han gå i förskola? Har din son inga vänner? Hur ofta har din son varit hemma hos sin pappa?

Får man fråga hur gamla ni är?

Han går på förskola och har vänner där. Givetvis är detta något jag också bävar inför. Men han är social och jag skulle gissa på att han inte skulle få några problem med att få nya vänner. De gamla har han ju här och kan fortsätta träffa de gånger han är hos mig, om nu en flytt blir av, vill säga.

Han har inte varit där mycket alls. Bara när jag och pappan försökt bo ihop.

Jag är omkring 30 år och han är omkring 45 år.

Anonym (VadÄrRätt?) Trådstartaren

Äldre 12 Dec 01:02

#18

Mymlan L skrev 2014-12-12 00:48:17 följande:

Du vill väl, men ser inte det destruktiva beteende din sons far har. Han hatar dig, vägrar prata med dig, slänger svordomar och anklagelser efter dig. Det är psykisk och verbal misshandel. Din son blir också ett offer för den misshandel hans far utsätter dig för.
Det vore ren idioti att lämna din son till en så destruktiv person. Han kommer att bli som sin far om du låter fadern ha för mycket tid med honom. Det kommer att gå ut över dig, din son och i en framtid även över din sons relationer och förhållanden.

Så därför gör du din son en björntjänst om du låter hans far få som han vill. Dessutom tror jag att det kan vara kört för dig att få träffa din son när hans far har fått klorna i honom.

Han vill att du ska veta att han inte tänker träffa sin son alls ifall du sätter dig emot på något sätt. Det är en form av psykisk misshandel som används för att få makt över dig.
Han är inte ett dugg intresserad av att ge sin son ett bra liv med sunt umgänge och bra förebilder. Han är bara ute efter att kontrollera dig och göra dig illa - genom sonen.

Det är synd att du inte ser det här mönstret och vet vad det står för. Lämnar du din son till honom för stadigvarande boende, kan du nog förbereda dig på att det kommer att bli ett riktigt dåligt hem för din son.
Jag tycker att du ska kolla upp hans tidigare kontakt med rättsväsende och inkasso; rättegångar, domar, betalningsanmärkningar osv. Ofta finns det en hel del att hämta där - om folk man tror man känner, eftersom de visar en helt annan sida än sin egentliga person.

Och jag tänker även på hur han kommer att behandla sin nya flickvän barnet i det förhållandet.

Alla som har levt i destruktiva förhållanden vet vad jag pratar om och ser mönstret.
När det gäller individer som misshandlar; verbalt, psykiskt, ekonomiskt och/eller fysiskt - är det bästa man kan göra att stoppa all kontakt och allt umgänge. Säg upp bekantskapen tills han fått hjälp med sitt beteende. Din son påverkas mycket negativt av att ha en sådan far som förebild.

Är du en ansvarstagande förälder ser du till att hitta en stabil hemsituation åt dig och din son. Vem har sagt att du inte kan byta ut hans far mot en släkting eller vän som kan göra "pappagrejer" med sonen. Och varför kan din son inte få träffa sina kompisar som nyligen fått syskon och känna på hur det kan var med ett småsyskon? Du kan ju erbjuda dig att vara barnvakt åt dessa små varelser? Har han inte småkusiner? Finns det inte små barn på dagis?

I mina öron låter det nästan som om du vill bli av med din son, men det tror jag naturligtvis inte. Det är nog bara så att du inte ser hur olämplig din sons far är som far, förebild, ansvarstagande förälder och trygghetsbärare. Förutom som partner till sin flickvän.

Det du skriver känns verkligen igen.

Jag VET att jag låter känslokall - som att jag vill bli av med honom. Men jag har så svårt att uttrycka mig.

Om jag fick säga vad JAG ville, så är det att sonen bor med mig, han glömmer sin pappa och att hans pappa aldrig mer hör av sig. Det är vad JAG vill. Men då blandar jag ju in MINA känslor för pappan.
JAG gillar inte pappan, men min son ÄLSKAR sin pappa. Även om jag helst skulle se att han körde in i en bergvägg, så är det inte vad jag vill för min sons skull. Jag vill att min son ska få ha sin pappa.
Jag vill även veta om det kanske är bättre för honom att växa upp i en "riktig" familj?

Skillnaden mellan mig och pappans flickvän, är att han älskar henne. Han älskade aldrig mig, iaf inte på det sättet. Möjligtvis i inledningen av vår relation. Han visar en helt annan sida med henne. Han åker liksom 70 MIL, OFTA, för att träffa henne för några dagar. Så kär var han aldrig i mig.

Mymlan L

Äldre 12 Dec 01:08

#19

Anonym (VadÄrRätt?) skrev 2014-12-12 00:19:58 följande:

Jag har en till fråga. Eller, samma fråga fast med en annan förutsättning.

Om sonen åker till pappan så snart jullovet kommer, och stannar där tills några dagar innan förskolan drar igång igen och det visar sig att han vill bo kvar där. Ska jag bara släppa då? Är det ett "bevis" nog, menar jag?

Förutsatt att pappan inte försöker övertala honom varje dag. Att det kommer från honom själv.
Min son och jag har en bra relation och han är förståndig. Jag skulle höra på honom om han säger "Jag vill bo hos pappa nu", och egentligen inte menar det, precis som att jag skulle höra på honom om han säger det och verkligen menar det.
Vill han något väldigt gärna så hörs det på honom. Vill han något bara för att behaga någon annan, så låter han mer dyster (exempelvis om han och hans kompis vill leka olika lekar och han till sist går med på att leka kompisens lek, så hör man på hans "okejdå..." att han egentligen inte vill, men att han går med på det för kompisens skull).

Ett barn i den åldern har inte förmåga att se en förälders brister. De är oerhört lojala mot sina föräldrar och ser inte livet i ett längre perspektiv. Det kan räcka att din son erbjuds något han inte haft förut, något nytt och spännande - och då glömmer han dig för ett tag. Han ser heller inte sin fars omogna kontrollerande beteende som ett hinder för villkorslös kärlek.
Han älskar er lika mycket men har inte förmåga att se vem av er som tar ansvar och erbjuder trygghet och sunda vanor och beter sig mot andra med respekt.

Jag vet ju inte vilket slags nätverk du och din son har runt varandra, men är det så att det inte kommer att vara någon mer än du och han över julen, så finns det julfirande i kyrkan, på Kvinnojouren och andra ställen.

Släpp inte din son till den här högst olämplige fadern!

Haskel

Äldre 12 Dec 01:08

#20

Tror du inte att pappan menar "komma och bo hos pappa IBLAND".
Tror du verkligen att han har för avsikt att barnet flyttar dit på heltid, och mer eller mindre frånta dig umgänget.

Ärligt talat så tror jag inte att mannen ifråga är dummare än att han förstår att det max kan bli fråga om varannan vecka, så länge du som mamma inte gör något olämpligt.
Kanske är han till och med införstådd med att umgänget måste trappas upp, Det han främst vill få till är ökat umgänge, och att han vill att pojken ser positivt till mer umgänge.

Nu förstår jag mer än väl att du skulle "sakna ihjäl dig" om pojken flyttat till sin pappa på heltid. Men om du inte kan tänka dig att vara ensam varannan vecka i framtiden, tror jag att du är lite för bunden till din son. För att din son ska må bra och utvecklas till en självständig individ måste även du ha andra intressen än din son. Annars lastas sonen med ett ansvar för din välgång och ditt välmående. Det ansvaret ska han inte behöva ha på sina axlar.

Du behöver inte på något sätt vara orolig för att pappan ska ta vårdnaden ifrån dig, eller att han ska ta pojken ifrån dig på heltid.
Men ökat umgänge med sin pappa kommer sannolikt enbart gynna pojken.

Snälla, snälla, snälla, HJÄLP!

INNEHÅLL