Anonym (VadÄrRätt?)

Äldre 11 Dec 23:19

43 svar

Snälla, snälla, snälla, HJÄLP!

Lång historia kort:

Jag har en son i förskoleålder. Han bor med mig på heltid och har så alltid gjort. Jag och pappan har i princip aldrig bott ihop, mer än under korta perioder då och då.
Pappan träffar sonen under dagtid då och då, när pappan själv vill och känner för det. Då kommer han hit, till vår stad, och umgås med sonen.
Jag och pappan bor cirka 15 mil ifrån varann.

Nu ska pappan ha barn med en tjej. De bor inte ihop men jag antar att det planeras att hon ska flytta till honom.
De senaste gångerna han varit och hälsat på, så har sonen varit ängslig vid läggdags. Han har pratat om vad han och pappan pratat om under umgänget.
Pappan ska bl a ha sagt att "du ska få en lillebror" (de vet inte om det är en pojke eller flicka, men sonen vill gärna ha just en lillebror, varför pappan benämner bebisen som just "lillebror"). Han har även sagt att "nu när du ska få en lillebror så kan du komma och bo med pappa och lillebror. Du får hjälpa till med allt." Sonen har frågat pappan om jag, mamman, får följa med. Pappan har då (givetvis) sagt nej. Sonen har då sagt att han inte vill flytta om inte mamma får följa med.
Pappan har fortsatt att prata positivt om en flytt till honom. Han har bl a sagt att om sonen inte bor där, så lär inte lillebror känna honom så bra och då kan det bli svårt att få hjälpa till. Han har även sagt: "lillebror vill ju ha sin storebror hos sig".
(Lägg märke till att pappan inte nämnt ett ljud till mig om ev flytt. Han har aldrig någonsin tagit upp frågan, eller ens visat på att han vill ha sonen hos sig).

Den senaste tiden har sonen själv börjat prata positivt om en flytt "till lillebror". Dock tror jag, eller jag är i princip helt säker på att det är pga vad pappan sagt gång på gång på gång på gång.

Jag vet inte hur jag ska göra. Känner mig lite maktlös.
Hos mig kommer han inte att få det han ev kommer att få hos pappa. Här bor bara jag och sonen och jag trivs bra med att det bara är han och jag.
Men vad är bäst för sonen?

Fan, det känns som att jag svamlar. Jag vet varken ut eller in.

Ska han få flytta? Prova på att flytta?

Jag kommer givetvis att sakna halvt ihjäl mig, men mina känslor måste ju få komma i andra hand. Jag måste sätta mig själv och mina känslor åt sidan och verkligen försöka se det ur sonens perspektiv.
Som sagt; vad är bäst för honom?

Hur hade ni gjort?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-12-12 00:24
Jag har en till fråga. Eller, samma fråga fast med en annan förutsättning.

Om sonen åker till pappan så snart jullovet kommer, och stannar där tills några dagar innan förskolan drar igång igen och det visar sig att han vill bo kvar där. Ska jag bara släppa då? Är det ett "bevis" nog, menar jag?

Förutsatt att pappan inte försöker övertala honom varje dag. Att det kommer från honom själv.
Min son och jag har en bra relation och han är förståndig. Jag skulle höra på honom om han säger "Jag vill bo hos pappa nu", och egentligen inte menar det, precis som att jag skulle höra på honom om han säger det och verkligen menar det.
Vill han något väldigt gärna så hörs det på honom. Vill han något bara för att behaga någon annan, så låter han mer dyster (exempelvis om han och hans kompis vill leka olika lekar och han till sist går med på att leka kompisens lek, så hör man på hans "okejdå..." att han egentligen inte vill, men att han går med på det för kompisens skull).

Lindsey Egot the only one

Äldre 11 Dec 23:26

#1

Frågan är varför man tynger ett barn med ansvar att ta hand om lillebror?

Det är föräldrarnas ansvar och inte storebror. Sedan är det något som måste ske successivt och barnet måste lära känna pappans nya kvinna också. Sedan så skulle det bli vh för barnets skull och det finns det ju inga hinder för i framtiden. Men att från idag bara hälsa på när man själv känner för det till att barnet ska bo varannan helg låter konstigt. Varför har pappan inte gjort det tidigare och är det enbart för att det finns en kvinna att impa på och som kan ta hand om barnet så han slipper ansvaret själv och är den kvinnan med på det?

Anonym (Jag)

Äldre 11 Dec 23:29

#2

Alltså flytta och bo där jämt? :/

ALDRIG hade jag saft åt den saken om det var jag...

Men att prova på varannan helg.. Ja visst! Varför inte om pappan är en "reko" kille?

Dock tycker jag detr väldigt fel så som pappan uttrycker sig! Lillebror när han inte ens vet om det är flicka eller pojke?!

Dessutom att ta detta med soner är fel!!

Det är dig han ska prata med först och NI TILLSAMMANS ska komma överens och sedan prata med barnet..

Respektlöst utav honom!

Anonym (Jag)

Äldre 11 Dec 23:30

#3

Lindsey Egot the only one skrev 2014-12-11 23:26:05 följande:

Frågan är varför man tynger ett barn med ansvar att ta hand om lillebror?

Det är föräldrarnas ansvar och inte storebror. Sedan är det något som måste ske successivt och barnet måste lära känna pappans nya kvinna också. Sedan så skulle det bli vh för barnets skull och det finns det ju inga hinder för i framtiden. Men att från idag bara hälsa på när man själv känner för det till att barnet ska bo varannan helg låter konstigt. Varför har pappan inte gjort det tidigare och är det enbart för att det finns en kvinna att impa på och som kan ta hand om barnet så han slipper ansvaret själv och är den kvinnan med på det?

Anonym (VadÄrRätt?) Trådstartaren

Äldre 11 Dec 23:33

#4

Lindsey Egot the only one skrev 2014-12-11 23:26:05 följande:

Frågan är varför man tynger ett barn med ansvar att ta hand om lillebror?

Det är föräldrarnas ansvar och inte storebror. Sedan är det något som måste ske successivt och barnet måste lära känna pappans nya kvinna också. Sedan så skulle det bli vh för barnets skull och det finns det ju inga hinder för i framtiden. Men att från idag bara hälsa på när man själv känner för det till att barnet ska bo varannan helg låter konstigt. Varför har pappan inte gjort det tidigare och är det enbart för att det finns en kvinna att impa på och som kan ta hand om barnet så han slipper ansvaret själv och är den kvinnan med på det?

Nu ska ju inte jag sitta här och försvara pappans agerande, då även jag tycker att det är fel.
Men varför han säger att sonen ska få ta hand om "lillebror" är för att sonen pratat mycket om att han vill ha en lillebror som han ska dela sina saker med, mata, osv. Han har tre jämnåriga kompisar som under året fått ett varsitt syskon. Så det är väl därifrån det kommer, antar jag.

Pappan har haft mycket annat för sig. Jobb, fester och så har han lagt timmar på att resa till sin flickvän, som bor 70 mil från honom. När han väl åkt till henne har han oftast stannat i flera dagar (vilket ju är helt förståeligt med tanke på avståndet mellan dem).

Jag vet inte, men jag antar att pappan nu känner att han kan få en riktig familj. Han har en flickvän som han uppenbarligen älskar och de ska ha ett kärleksbarn ihop. Han vill väl ha en "riktigt" familj, vad vet jag.

Jag och pappan pratar aldrig med varann. Vi smsar om allt och när han kommer för att ta med sonen ner på stan eller till något lekland, så säger vi typ bara "hej", "jag lämnar honom innan middagen", "vi äter middag ute", "hejdå", typ.

Anonym (gigi)

Äldre 11 Dec 23:33

#5

Du måste väl fatta själv att din inte bara plötsligt kan flytta hem till sin pappa, som han för övrigt aldrig ens bott med tidigare.

Däremot finns det ju ingen anledning att inte trappa upp umgänget om pappan är öppen för det.

Varför har sonen aldrig haft umgänget hemma hos pappan? 15 mil är inte så långt ändå.

Mymlan L

Äldre 11 Dec 23:37

#6

Bäst för din son är att bo med en glad mamma. Och att han träffar sin pappa då och då. Har umgänget mellan far och son inte varit mer än sporadiskt, ska det faktum att din sons far ska få ännu ett barn inte på något sätt styra framtida boende.
Att han indoktrinerar och hjärntvättar din son är värsta sortens föräldrabeteende. Att du dessutom inte har fått någon som helst information om situationen är något du kan använda mot pojkens far när det blir fråga om vem han ska bo hos.

Du får nog vänta dig en fajt om boende och vårdnad, verkar det som. Och tänk bort pappan när du tänker på vad som är bäst för din son. Har han alltid bott med dig är det du som är tryggheten. Jag förmodar att du och din son har både släkt och vänner som ni träffar och som han känner sig tillfreds med. Och som bryr sig om honom.

Kontakta en advokat för en gratis telefonrådgivning. Då får du en aning om vilka rättigheter din son har. Och du som stadig boendeförälder.
Egentligen skulle hans far inte ens ha delad vårdnad om honom, vilket jag antar att han har.
Vad du gör så släpp inte din son! Du kommer att sakna honom så mycket att du blir galen. Och en ledsen mamma är inget ett barn ska behöva ha.

Vad pojkens far håller på med är regelrätt utpressning - något jag känner väl igen. Mycket fult!

Anonym (VadÄrRätt?) Trådstartaren

Äldre 11 Dec 23:46

#7

Anonym (Jag) skrev 2014-12-11 23:29:37 följande:

Alltså flytta och bo där jämt? :/

ALDRIG hade jag saft åt den saken om det var jag...

Men att prova på varannan helg.. Ja visst! Varför inte om pappan är en "reko" kille?

Dock tycker jag detr väldigt fel så som pappan uttrycker sig! Lillebror när han inte ens vet om det är flicka eller pojke?!

Dessutom att ta detta med soner är fel!!

Det är dig han ska prata med först och NI TILLSAMMANS ska komma överens och sedan prata med barnet..

Respektlöst utav honom!

Ja, visst borde han ha tagit upp det med mig. Men den mannen avskyr mig som pesten. Och helt ärligt, så vet jag inte varför. Jag har aldrig gjort honom något, mer än att jag tog beslutet att vi inte kunde bo tillsammans. Jag vantrivdes något fruktansvärt.
Vi har bara kontakt via sms.
Ett exempel (av flera hundra). Jag frågade via sms om han ville komma på sonens Luciauppträdande på förskolan. Hans svar blir "nej, jag vill inte vara i närheten av dig!". Jag sa att vi behöver ju inte ens stå bredvid varann. Han ska ju komma för sonens skull, inte för min. Han svarar då att han har andra planer. Jag svarade bara "okej", vad mer finns där att säga?

Reko? - Ja, han är ju snäll med sonen. Inte så bra med tider och sådant. Han fixar mat när han själv blir hungrig, vilket kan vara timmar efter att sonen känt av sin hunger. Ibland äter de väldigt sent och han lämnas här hemma ganska sent ibland.
Men det är inte hela världen. Jag har börjat med att packa en liten ryggsäck med banan och smörgås. Sonen är så pass stor att han själv kan öppna väskan och äta sin "matsäck". Jag känner att det går ju an, då det ju bara är kanske 3 dagar i månaden som de ses.
Jag vill liksom inte gå på och klanka ner för mycket. Jag gjorde det förut, det slutade med att han inte träffade sonen på nästan ett halvår. Jag vågar inte riskera att förstöra deras relation. För han är en bra pappa i övrigt. Sonen älskar honom precis lika mycket som han älskar mig, trots att de ses så sällan. De har en fin relation och sonen blir alltid överlycklig när pappa kommer.

Jag låter kanske helt känslokall, men jag försöker bara se det ur sonens perspektiv. Vad är värst; att äta middag sent på kvällen, eller att mamma börjar tjafsa med pappa så att pappa slutar att komma på besök?
När jag ser på det så, så känner jag att det inte är en strid värd att ta.

Anonym (VadÄrRätt?) Trådstartaren

Äldre 11 Dec 23:51

#8

Anonym (gigi) skrev 2014-12-11 23:33:50 följande:

Du måste väl fatta själv att din inte bara plötsligt kan flytta hem till sin pappa, som han för övrigt aldrig ens bott med tidigare.

Däremot finns det ju ingen anledning att inte trappa upp umgänget om pappan är öppen för det.

Varför har sonen aldrig haft umgänget hemma hos pappan? 15 mil är inte så långt ändå.

Givetvis. Därför frågade jag vad ni tyckte om att provbo.
Nu är det ju snart lov, så det är kanske ett bra tillfälle att testa?

Jag, personligen, vill givetvis inte släppa honom och låta honom bo på heltid med pappan. Jag vill inte ha endast varannan helg. Men, som sagt, det är inte mig detta handlar om. Jag måste sätta mig själv åt sidan och det är det jag försöker göra. Jag försöker se det utifrån vad som blir bäst för sonen.

Ang. umgänget: Det har inte blivit så. Hans pappa har saker han gör varje helg (för det mesta har han varit hos sin flickvän). När han kommer på besök så är det mitt i veckan. Han kommer ganska precis efter att jag hämtat sonen och givit honom lite mellis.

Anonym (VadÄrRätt?) Trådstartaren

Äldre 12 Dec 00:03

#9

Mymlan L skrev 2014-12-11 23:37:04 följande:

Bäst för din son är att bo med en glad mamma. Och att han träffar sin pappa då och då. Har umgänget mellan far och son inte varit mer än sporadiskt, ska det faktum att din sons far ska få ännu ett barn inte på något sätt styra framtida boende.
Att han indoktrinerar och hjärntvättar din son är värsta sortens föräldrabeteende. Att du dessutom inte har fått någon som helst information om situationen är något du kan använda mot pojkens far när det blir fråga om vem han ska bo hos.

Du får nog vänta dig en fajt om boende och vårdnad, verkar det som. Och tänk bort pappan när du tänker på vad som är bäst för din son. Har han alltid bott med dig är det du som är tryggheten. Jag förmodar att du och din son har både släkt och vänner som ni träffar och som han känner sig tillfreds med. Och som bryr sig om honom.

Kontakta en advokat för en gratis telefonrådgivning. Då får du en aning om vilka rättigheter din son har. Och du som stadig boendeförälder.
Egentligen skulle hans far inte ens ha delad vårdnad om honom, vilket jag antar att han har.
Vad du gör så släpp inte din son! Du kommer att sakna honom så mycket att du blir galen. Och en ledsen mamma är inget ett barn ska behöva ha.

Vad pojkens far håller på med är regelrätt utpressning - något jag känner väl igen. Mycket fult!

Problemet är att det aldrig kommer att gå så långt att det blir till en "fight". Motsätter jag mig och börjar tjafsa, så kommer pappan förmodligen säga upp kontakten helt.
Och, ja, det låter ju inte som en så bra pappa. Men alltså människan HATAR verkligen mig. Han skyr mig som pesten.
Han älskar sin son, men kommer aldrig att acceptera en fight om detta.
Hatet i hans ögon när vi ses under typ 30 sekunder för avlämning, det är verkligen äkta hat. Så skulle jag börja tjafsa om det så skulle han förmodligen bara be mig dra åt helvete och sedan skulle vi aldrig mer se röken av honom.

För mig så vore ju det väldigt skönt. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Men min son skulle ju bli väldigt, väldigt, väldigt ledsen.

Men om man bara utgår från dessa olika alternativ, utan någon bakgrundsfakta alls:

Har ett barn det bäst med en bioförälder + en bonusförälder + halvsyskon?
Eller har ett barn det bäst med en ensamstående bioförälder?
Eller kvittar familjekonstellationen?
Förutsätt att mamman och pappan är precis lika bra på alla plan. Förutsätt även att barnet känner föräldrarna lika bra och har umgåtts med dem lika mycket (för det är ju något som kan ändras. De kan ju börja ses oftare, som nu under julledigheten, t ex. De kan ju få en vardag tillsammans, precis som jag har med honom nu).
Så vad är bäst då? Eller kvittar det?

Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, men det känns lite som att om jag nekar till detta och jag får rätt, så tar jag ifrån möjligheten för sonen att få en familj med "mamma, pappa, syskon, hund" osv. Och vad ger mig den rätten?

Smurfan75

Äldre 12 Dec 00:04

#10

Först och främst låter det som att pappan är oerhört omogen!

Då han aldrig(?) tagit ansvar över sitt barn och verkar ointresserad låter det mer som att han nu kan ha er pojk hemma hos sig, men först efter han fått sitt andra barn och flyttat ihop med den andra kvinnan. Anar vem som ska ta hand om pojken där...

Sen är det helt naturligt att barn ser fram emot syskon och tror sig vilja hjälpa till. Oftast tröttnar barnen snabbt och inser att en bebis inte alltid är så kul.

Varför inte ta ett rejält snack med fadern?

Snälla, snälla, snälla, HJÄLP!

INNEHÅLL