Är det okej?

Nej TS, det är inte okej. Du mår inte bra för det första, en man som säger sig älska dig bryr sig inte om ditt mående? Han verkar inte bara vara ointresserad av dig utan också ert barn och sådant som rör det det och det och hushållet hamnar på dig trots att det är ert gemensamma barn och gemensamma hem. Hur skulle något av det kunna vara okej?
Tror du din man lider av psykiska problem av någon form och därför är så likgiltig eller tror du att han bara är så självisk och tillfreds med det utan bakomliggande orsak? Älskar du honom? Hur skulle du känna om han var du just nu och uttryckte samma känslor till dig? Annorlunda än honom gissar jag. Du förtjänar samma uppmärksamhet och kärlek och ert barn givetvis som du skulle ge honom och barnet om det var en motsatt situation.

Nu är jag inte föräldraledig längre men min värld var och är en annan. Innan jag drar hur det var då kan jag först säga att jag nu har en snart 6-åring och 7-åring och även om mycket blir lättare så kräver de annat när de blir äldre, det är aktiviteter på skolan och kanske utanför, det är kompisar, det är trots och tusen frågor och ibland sjukdom och med det vab. Hushållet försvinner inte för att barnen blir äldre och båda föräldrarna arbetar. Nu verkar du klok (för du kommer ju inte fortsätta acceptera detta en dag till eller hur;)) men ändå, tänk inte att det blir bättre nån dag när ungen blir äldre utan gör något åt det nu för det kommer alltid nya utmaningar och ska du leva som ensamstående kan du likaväl vara det?

Vi resonerade som så att den av oss som var föräldraledig ansvarade för barnet och allt som rörde det de timmar den andra hade annan sysselsättning. Jag var knappt hemma under min föräldraledighet (om vi bortser från de första månaderna) så mycket hushållsarbete blev det inte men jag gjorde det jag skulle, gav barnet allt det behövde. När vi båda var hemma delade vi på sådant som rörde hushåll och barn. Oftast tog den som inte var föräldraledig barnet när den kom hem och umgicks med det och den som varit hemma på föräldraledighet fixade middag. ibland förberedde vi middagen dagen innan tillsammans på kvällen eller en städade lite och den andra fixade middag till morgondagen. Vi har inte varit strikta när det gäller nätterna utan har sett till hur vi mår, i vissa perioder har jag haft ett större behov av sömn, i andra min sambo. Vi har utgått från det men har nog delat på det i stort, det viktiga för oss var att vi båda mådde bra och var tillfreds och med det krävs, för oss båda, nog med sömn vilket var lättfixat om man var två (med våra barn i alla fall) och var det min natt la jag mig helt enkelt tidigare.
En del gjordes på helgerna när båda var hemma.
Jag har träffat mina egna vänner och gjort saker för mig själv sedan våra barn var mycket små. Min sambo likaså. Vi har aldrig gjort upp nåt schema kring det eller så utan det har mer varit "jag tänkte träffa Karin på onsdag" eller "jag tar en promenad". I det stora hela tror jag att vi tjafsar lite och har sett lite problem i vårt förhållande sedan vi fick barn för att vi är måna om och älskar varandra och blir glada om den andra är lycklig. Vi är intresserade av att tillbringa tid med våra barn (min sambo hade aldrig accepterat att ej vara föräldraledig när det innebar massa extra tid med ungarna) och hushållet ja, det kommer väl inte alls på första plats men vi har samma toleransnivå i stort och den som ser den gör. Numera har vi en del bestämda "sysslor", allas vår tvätt är helt min sambos t.ex. Sen har vi alltid delat upp hos en del, jag kan sätta på musik och storstäda hela huset om sambon tar ungarna till badhuset eller tvärtom.
 
Jag vill inte vara sådan men såg du något av detta tidigare innan barnet var här? Jag frågar av ren nyfikenhet och vill du inte svara på den, låt bli. Jag uppfattar det ibland som att kvinnor (främst) får en chock när det visar sig att de lever med ett latarsel när de får barn men om de tänker ett steg längre ser de att de alltid levt med ett, kanske trodde barnet skulle förändra något osv.

Jag levde i ett dåligt förhållande när jag var väldigt ung (16-18 år) och en person jag inte kände speciellt väl men som sett problemen sa till mig något i stil med att "du är din bästa vän, behandla henne annorlunda så blir du lycklig" och det där har stannat kvar hos mig. Tänk på den

Du vet vad du måste göra. Tänk på dig själv och ditt barn (barn märker) och ge er inte mindre än ni förtjänar. Lycka till

Jag ser ett problem med det om pappan är så pass ointresserad som TS menar att han är, det är inte rätt mot barnet att lämna det så länge med någon (även om han råkar heta pappa på pappret) om det inte blir sett och väl omhändertaget. Hur anknytningen är till någon som inte visar intresse kan man ju också fråga sig. Jag förstår TS där, använd inte barnet som medel liksom.

Det glädjer mig att höra att du kände att konversationen gick bra, nu måste det väl bara till en förändring också. Det är ju lätt att snacka men tomma ord får dig ju knappast att må bättre i längden.
Jag tycker väl inte att du ska behöva påpeka för honom vad som ska göras eller att han ska umgås med sitt barn, du är inte hans mamma;) Han är en vuxen frisk man och pappa så det finns inga ursäkter.
Om det inte kommer av sig självt kanske ni får sätta er ner och gå igenom er vardag, vad kan du göra och vad kan han göra, vad känner ni er båda tillfreds med? Jag tänker väl att klokt vore att han tar barnet när han kommer hem och du då fixar middag exempelvis. Han har inte sett barnet på hela dagen och borde vara intresserad av att umgås med det (det tycker jag du kan påpeka) utan att spela tv-spel samtidigt. Spelet kan vänta tills barnet sover. Han borde se barnet framförallt, förhoppningsvis inser han att ju mer de umgås att det faktiskt är viktigt och inte bara ger barnet något utan också honom och er. Boka in saker du tycker är roligt längre fram när du tror att du kan känna dig bekväm med att han ger barnet det som krävs. Gör inte misstaget att förlora dig själv för hans skull.
Jag förstår att du inte vill skiljas men ser du ingen förändring i hans beteende inom en snar framtid tycker jag ni borde ta in en tredje part, det kan hjälpa er att se den andres perspektiv med andra ögon.