Sonen har hiskeligt humör och maken vägrar prova att sluta med den sockergödning som han ger sonen

Jag har mer eller mindre varit sockerfri i 3½ år och jag har verkligen försökt få med övriga familjen. Jag har läst massor av litteratur och vetenskapliga studier och tittat på mängder av program och intervjuer kring detta och självklart har jag berättat för maken om allt detta, men han vill inte lyssna. Snarare så att bara för att jag säger något så måste han göra tvärt emot.
Barnen vet att socker inte är bra, men har så klart svårt att själva stå emot när maken hela tiden köper hem och erbjuder dem.

Han kan även laga vettig mat, men slöar så klart helst till det och kör pannkakor med massor av sylt/strösocker eller McD. Jag äter inget av det...
Jag står för de vanliga matinköpen - basingredienserna medans han de senaste månaderna har spårat ur helt och bara köper fika m.m.
Barnen äter vanlig naturell fil och yoghurt, men det gör inte maken så därför åker han och köper fruktyoghurt till lunch (varför matlåda inte duger till lunch vet jag inte...) och när barnen ser den så vill de så klart ha den till frukost.

Denna höst har han helt fått nippran och gjort äpplepaj/äpplekaka flera gånger i veckan bara för att han nu efter 9 år i detta hus har upptäckt ett träd med en massa äpplen på...

Han själv sitter och äter smörgåsar och dricker oboy om kvällarna när han tror att barnen har lagt sig, men gör han det för tidigt och de kommer på honom så ger han även dem eftersom han inte kan säga nej.
Och då har vi redan ätit ordentligt lagad mat 1-2 timmar tidigare...

Du verkar ju ligga på ena ytterligheten av skala, och han ligger på andra. Inget av det verkar sunt. Kan ni inte forsoka motas på en normal mittennivå?

ts: Kan du inte överlåta mornarna till mannen, så får han ta konflikterna då, om han inte är hemma nu och har märkt av det, så kanske han förstår vad du vill förändra.

Sedan kan du släppa kontrollen av hans sockerintag, det får han själv ta ansvar för, för risken är att det eskalerar av dina åsikter. Däremot anser jag inte att det är okej att trycka i barnen en massa.

Jag är gottegris i perioder och äter ibland lätt choklad eller godis när jag kommer hem för att jag inte har tid för mellanmål på jobbet och sambon som sköter maten kommer ofta hem sent så vi äter först framåt sex. Skulle jag ta mig en macka hemma är det lätt att barnen också ska ha. Jag känner inte att det är rätt heller, men det gör åtminstone att barnen kan äta ordentligt till kvällsmat. Att diskutera du får inte med en 1,5-åring är svårt, betydligt enklare med 4-åringen.

Den yngsta får ev fika på kalas OM det är mjölkproteinfritt, vilket det oftast inte är. Den äldsta får på kalas och godis på lördagar OM hon frågar. Sedan är sambon mer sockerberoende, men det är mestadels efter barnen gått och lagt sig. Märker vi att barnen ändrar beteende får ju vi också göra det.

Skriv ner det barnen får i sig i form av socker under en vecka och fråga sambon och barnen om de tycker det är okej med motsvarande antal sockerbitar på en tallrik istället.

Problemet verkar mer ligga hos jättebebisen. Läser jag här och på din blogg så ger han inget bra intryck direkt...

Min dotter påverkades väldigt mycket av socker.Hon var full av energi,vild och sprattlig men fick hon för mycket socker blev hon högt och lågt,mer bråkig.Vi begränsade sockerintaget för hennes skull för hon mådde bättre med mindre mängd.Aldrig oboy godis kakor läsk på vardagar.Och när det var godisdax så blev det sen eftermiddag,sällan sen kväll,då åkte popcorn fram istället vilket är bättre.

Socker påverkar vissa barn mycket också btw. Min unge skulle kunna halsa sirap innan läggdags och det hade inte bekommit henne medans ett av barnen jag ofta barnvaktat och lagt inte ens kan äta frukt om kvällarna utan att bli hyper.

Det låter skitjobbigt rent ut sagt och just att han gör saker bara för att retas? Du säger si, han säger så.
Jag håller med om att han kan fortsätta förstöra för sig själv och äta socker och kolhydrater men ni måste försöka komma överens om barnen.

Hur har det gått?

Problemet ligger nog hos maken..
Du får ta det mellan fyra ögon och fråga honom riktigt på allvar:
Hur mår du EGENLIGEN?

Det går tyvärr inte att prata med någon som inte vill lyssna...

Det var mer tvärt om det jag egentligen menade, det är dax att han får prata om hur han mår, för något fel är det. Stress? nedstämdhet? man äter inte allt, alltid, om man inte har något annat problem. Hon måste nog lyssna av honom för att förstå vart problemet ligger, då kanske han kan börja tänka på sig själv och sitt mående och då kanske sonen slipper sockergödningen som nog är en sidoeffekt av att han mår dåligt.

Kollar man din blogg också så... varför är du med honom egentligen?

Vilken blogg?

Jag har inte skrivit någon blogg på 6 år tror jag.

Den på din profil.

Jag har inte skrivit någon blogg på minst 6 år så du får gärna länka till den bloggen som finns på min profil för jag hittar inget på min profil.

Surfar du via gamla fl eller nya?

Tack för hjälpen!

Gamla fl. gamla.familjeliv.se/hem/mandel/blogg.php

Tack!