Jag som precis hojtade glatt att illamåendet är borta får nog äta upp det tyvärr! Usch vilken morgon, som började med huvet i toalettstolen. V 17 nu och sist jag kräktes var i v 14. Hoppas innerligt att det var sista gången nu iaf!
Är det någon som känner av fosterrörelser.Går in i v 18 imorgon och tycker mig förnimma ett svagt fladder då och då de senaste dagarna. Det är ju jättesvårt att veta om det är bebis eller om det bara är tarmarna som bråkar, men det känns ändå annorlunda än det vanliga "kurret". Det är inget man skulle tänka på om man inte letade specifikt efter det och det märks inte ens av varje dag. Undrar om det kan vara bebis...? Hoppas på det =)
Vill bara skicka lite uppmuntrande ord till er som är tidigt i graviditeten. Förstår oron för missfall så väl, jag hade tyvärr en tråkig upplevelse i min första graviditet, var i v 9 när det började blöda och v 10 när mf var ett faktum. Så i början av den här graviditeten var det ju jättesvårt att inte oroa sig. Mig hjälpte det att ta en dag i taget, och verkligen vara tacksam för varje dag. Är också en sucker på statistik så hängde rätt mycket på den här länken som visar hur liten risk det faktiskt är varje dag i en normal graviditet. Bara att fylla i bf och kolla dagens datum
spacefem.com/pregnant/mc.php&d=10&y=12
Vet inte hur vetenskaplig den är, men tyckte ändå att den kändes betryggande att kolla, för att påminna sig om att risken faktiskt ändå är rätt liten, och att den dessutom minskar för varje dag :)
Jag är i v 18 nu och oron har minskat betydligt, men är inte helt borta. Som Stiffin nämner här ovan, om ett par veckor är det dags för RUL och då oroar man sig för det, för att det ska vara nåt fel. Man oroar sig för att man kanske inte känner rörelser, eller för att magen inte växer tillräckligt... Sen inför förlossningen...och dessutom förstår jag på dem som redan fått barn att man får räkna med att fortsätta oroa sig tills barnen är en sån där 30 år ;) så kanske lika bra att vänja sig
Håller tummarna för oss allihop iaf!!!
Håller med Fiia här. Man oroar sig hela tiden. Och ofta i onödan. Det hör nog till. Hade mitt ultraljud idag och fick se en välskapt, pigg och underbar pojke slå kullerbyttor, boxas, suga på tummen och larva sig. Jag låg och skrattade och grät på samma gång och det var en underbar upplevelse. Oro hör till, men låt det inte gå för långt (lättare sagt än gjort, jag vet).
Jag gjorde inte heller KUB, men däremot ett extra ultraljud i vecka 12. Jag ringde till en privat klinik men som har avtal med landstinget och det ingick i högkostnadsskyddet, så jag behövde inte ens betala (kom upp i högkostnadssumman i och med missfallet i våras). Det var toppen att få en check där att allt var ok. Jag vet ju inte hur det funkar i andra landsting, men i någorlunda stora städer borde det väl finnas några privata alternativ? Jag bor i Uppsala och här finns det många att välja på.
God fortsättning! Härligt, kul att berätta! Åh jag var också så less på att hålla det hemligt, skönt nu när majoriteten vet faktiskt och man slipper allt tisslande och tasslande. (Håller det dock fortfarande relativt inom den närmaste kretsen, även om det såklart kanske sprider sig lite, är inte så mycket för stora Facebook-announcements ;)
Vecka 19 nu!!! Tiden går helt otroligt fort (den singlade sig verkligen fram till vecka 12, men efter det har tiden bara försvunnit. Magen växer och pyret fladdrar runt där inne. RUL om 1,5 veckor (å vad jag önskar att jag kunnat få en tid typ den här veckan istället, men det var tydligen knökfullt när jag bokade). Ska bli skönt att få en koll och om allt ser bra ut förhoppningsvis kunna ta det mer på allvar, kanske börja fundera på barnvagn och sådär :)
I morgon är den stora dagen.
Ul för första gången. 13+5 och jag är jätte nervös. Tänk om hon säger -tyvärr, fostret lever inte. Jag är så nervös.
Någon som har erfarenhet (tyvärr erfarenhet) av MA?
Jag och min man hade bestämt oss för att berätta för familjen efter v. 12 men idag när vi träffade min familj för en sen julklappsutdelnig kunde vi inte hålla oss, vi insåg även att det kommer att dröja länge till familjen är samlad igen så vi passade på. Så nu känns det både skönt att det inte är en hemlighet längre och lite mer verkligt att vi är gravida. Vi är i v. 10.
Har varit på UL, en bebis med tickande hjärta och det var inte läge för fostervattensprov.
Känner mig glad och väldigt lättad.
Alltså ibland förstår jag mig inte riktigt på mina egna reaktioner...när jag blev gravid i våras visade det sig strax efter att två bekanta också var det, endast nån vecka efter mig. Nu i dagarna har de fött sina barn och skickat bilder etc. Fast jag är glad för deras skull, och fast jag är gravid igen i v 19 så kan jag inte låta bli att påminnas om missfallet i våras och att vi också skulle ha blivit föräldrar nu, och så blir jag ledsen. Hade jag inte varit gravid igen så hade det ju varit förståeligt, men i det här läget med nästan en halv ny graviditet avklarad verkar det lite irrationellt... Vet inte om jag kan skylla på hormonerna...?