Stokke skrev 2015-01-10 09:14:21 följande:
Jag tänker så här.
Jag hoppas (får man säga så?!) på att det är en tjej. Har alltid trott att jag får två tjejer.
Jag tänker att om det är en pojke så kommer jag vara förberedd och det känns "lättare"
Missförstå mig rätt här, jag är 30 +, gift heltidsarbetande glad tjej. Jag älskar barnet om det är en pojke också. Jag är inte dum i huvudet. Självklart är detta barnet varmt välkommet till mig och min man. Det viktigaste är att vi blir föräldrar och att barnet är friskt.
Många kommer tycka att jag är konstig. Men jag har en bild i huvudet sedan jag var liten.
Vore skönt att veta vilket kön den som är för inne har.
Detta var precis anledningen till varför vi tog reda på det, för jag har ALLTID trott att jag skulle få en tjej, 7 generationers kvinnor före mig har alla fått en flicka som förstfödd!
Så min inställning var flicka och min önskan var en flicka.
För ungefär en månad sen började det kännas "fel" i magen, det var något som inte stämde och hur gärna jag än ville kunde jag inte säga "hon" utan jag visste då att det var en pojke. Kände mig orolig och besviken så vi sa att vi tar reda på kön och så får jag en chans att bearbeta mina känslor före bebisen kommer.
Jag grät nog i 6 timmar i sträck, kände sorg, hopplöshet och besvikelse och sen när jag pratat med min man i en timme om hur vi ska uppfostra honom, hur vi kommer ha det som familj osv så började det kännas bättre.
Jag känner fortfarande att det är lite "tråkigt" men räknar med att mina totalt irrationella känslor kommer lägga sig med tiden, som du skriver så är det ju en självklarhet att man kommer älska sitt barn oavsett och när han fötts kommer jag aldrig förstå hur jag skulle kunna önska mig någon annan än honom!
Det handlar nog ofta om föreställningar man haft under hela livet om hur man tror att det ska bli, och sen känner man sig vilse när det inte blir så.
Det är viktigt att "få lov" att känna såhär och bara låta sig själv bearbeta känslorna när de kommer.
ÄVEN om det är tabu i samhället att få tänka så!