Min sambo får inte hämta på skolan för mitt ex (mamman)

Eller så är man helt enkelt en röv, eller så har man känslor för någon annan, eller så har man ett stort bekräftelsebehov eller så gillar man kicken av det förbjudna, det finns så många eller gällande just otrohet så man kan inte annat än skaka på huvudet. Det bästa skälet tycker jag är när folk rättfärdigare sitt beteende genom att säga att partnern inte vill ha sex lika ofta.

Det är alltid lika intressant att tydligen vissa kan hålla sina kön innanför sina egna brallor i en relation även om partnern inte har lika hög lustnivå och andra verkar fullkomligt oförmögna att göra det.

Det handlar om att den otrogna gör ett aktivt val, jag menar fittan brukar ju inte bara ramla över en kuk och suga sig fast där och män brukar inte snubbla och vips så hamnar kuken i någon annan än partnern. Aktiva val det är vad det handlar om.

Jag väljer att vara otrogen och jag tycker det är rätt för att jag behöver bli bekräftad eller jag behöver knulla mer än min partner eller jag har känslor för någon annan eller det verkar kul just då eller det förbjudna är spännande. Låt sen säga att du var full samtidigt, men jaha hoppsan sa, har du så dålig självkontroll så kanske du bör överväga att hålla dig till Loka hädanefter, den formen av bubblor brukar inte berusa på samma vis som andra bubblor kan göra.

Personligen skiter jag i varför folk väljer att vara otrogna, var och en har sin egen moral. Det jag föraktar är när de åker fast och sen fan sitter och gnäller om skiten och spelar offer och martyrer, som om att de blir förvånade över att partner blir upprörd när det kommer fram att de doppat runt i andra, hur man nu ens kan bli förvånad över det där när man valt att själv sätta allt de man har som insats för att få knulla lite.
Ännu bättre är alla de där som tycker att de är okej att de är otrogna men skulle gå i taket om deras partner var det, för det går ju minsann inte an att deras kära fru/man/partner ligger med någon annan, nej då skulle de minsann lämna partner illa kvick, usch och fy! Det är enbart deras skäl till otrohet som är rätt, inte den andres. I min värld så är det väl antingen lika rätt eller precis lika fel.

Nu citerade jag dig och harangen är inte menad till dig direkt, det bara flöt på när jag ändå var igång, så inget personligt menat. 

Är inte i lag för att läsa hela tråden just nu, så du kan ju redan ha fått tankar som mina.

Det är skönt att du förstår hur exet måste ha känt. Och det är skittrist att ni inte kommer överens. Det är dessutom jättebra att ditt barn och din nya kommer bra överens, måste vara skönt.

Men hur gammalt är ert barn? Med tanke på att ni inte kommer överens du och exet, har du verkligen någon aning om vad ditt barn säger om din nya till sin mamma? Man kan tycka om någon ny som ditt barn verkar göra med din tjej utan att man för den delen vill ha egentid med dom utan den andre föräldern, alltså du i ditt fall.

Jag har ett barn och ett ex och mitt ex har en sambo. Vår dotter vill inte vara hos sin pappa om pappa inte är hemma, hon vill alltså inte umgås med enbart sin bonusmamma och sina syskon. Jag vet att hon gillar sin bonusmamma, dessutom vet vår dotter inget annat sätt att leva, för hennes föräldrar har aldrig bott ihop under hennes existens. Jag stred för min dotters rätt till hela sin andra familj och hon fick börja vara där varannan helg oavsett om pappa var hemma eller inte. Men min dotter ville inte, hon var ledsen, hon vägrade, jag tjatade, trugade och hade mig. Sen vaknade jag till och kände att om jag inte står upp för min dotter rätt och egna vilja, vem skall då göra det? Om jag inte kan lita på att det hon säger känns rätt för henne, vem skall då göra det? Med viken rätt kan jag tvinga henne till detta? Har jag ens rätt att göra det. Hur jag än vred så blev svaret nej, nej jag har inte rätt att tvinga dit henne. Om hon inte vill vara där om inte hennes pappa är hemma, ja då behöver hon inte det. Så det jag gör gör jag inte för att jävlas, utan för att bekräfta mitt barns rätt till sina egna känslor, att hon har frihet att välja. Jag har backat och slagit knut på mig själv så många gånger till förmån för mitt barns rätt till sin pappa, jag kommer fortsätta göra det, hon är värd det, jämt och alltid. Men hon är också värd att bli lyssnad på och respekterad för sina känslor utan att få dem värderade eller ifrågasatta. Om jag inte kan visa henne den respekten, hur skall jag någonsin kunna kräva att hon senare respekterar mig och mina känslor osv?

Nu är hon hos sin pappa när han är hemma de helger som är hans. Han har börjat ta igen för de helger han ställer in. Han pratar aldrig om byten, jag hävdar att vi byter. Om jag velat vara en idiot så hade jag ju kunnat blåneka honom mina helger med vårt barn, men det drabbar ingen annan än vårt barn. Visst har vi saker planerade så kan jag säga nej, men oftast försöker jag lösa det hela så vår dotter får bägge delar av kakan tex kalas med släkt på fredagen och åka till pappa på lördagen eller hon åker dit som vanligt men blir körd till kalaset och vi möts där osv.

Mitt ex styr mitt liv och det är dagens sanning, han och hans sambo och hans jobb styr mitt liv. Tänker inte säga att det är så jävla kul, för det är det inte. men det är fan inte kul att växa upp utan pappa heller när man faktiskt har en. Det spelar ingen roll vad mitt ex gör, jag kommer alltid göra mitt bästa för att mitt barn skall ha rätt till sin pappa. Om det innebär att jag måste ljuga för hans sambo om något någon gång för att skydda honom, så gör jag det utan tvekan, även om jag själv skulle finna det moraliskt fel. Varför, jo för att det skulle inte gynna mitt barn om dessa två gick isär, då skulle hon få ännu mindre tid med sin pappa än hon har OCH jag är den som sitter och tröstar när hon längtar efter sin pappa som jobbar jämt, jag är den som kramar när hon gråter för att hon känner att pappa inte älskar henne, för det är vad hon känner när det går för långt mellan varven, jag är den som tröstar när hon känner att hon blir annorlunda behandlad än sin bror, jag tröstar när hon känner att de älskar hennes bror mer än henne. Jag tröstar och jag finns och jag älskar och jag slåss för mitt barn skull.

Så alla ni som babblar på om att ex inte skall få styra bla bla bla. Vad tycker ni att jag skall göra? Säga till mitt barn att tyvärr du får inte träffa din pappa eller din andra familj mer för jag tänker inte längre att du är viktigast i världen? Är det rätt verkligen?

Mitt äpple är jävligt surt att bita i, ibland känns det som det verkligen fräter i min mun. Men jag biter ihop, tuggar och sväljer för jag ser ingen annan väg som gynnar mitt barn bäst. Det är mitt kött och blod, hon är det enda som är viktigt om jag måste välja och om det betyder att mitt jävla ego får sig ett gäng törnar, om det betyder att jag måste backa på det, på mina principer och trycka tillbaka impulser som ofta säger åt mig att vråla att ni kan fan dra åt helvete, jag har fått nog, ja då gör jag det, då trycker jag tillbaka det och sväljer och biter ihop, igen och igen och igen.

Det enda som är bra med hela alltet här är det faktum att jag är sjukskriven och det i sin tur gör att jag kan anpassa mig, har kunnat anpassa mig bättre, enklare osv. Men det kommer inte vara för alltid, detta har jag sagt till mitt ex. Någon dag kommer jag fungera bättre och någon dag kommer jag inte längre kunna anpassa mitt liv, vårt barns liv, så totalt efter dig och ditt jobb. Om du använder huvudet så ser du fan till att skapa och behålla en bra och starkt band med ditt barn under de här åren, för det är inte mitt jobb att se till att vårt barn vet att du älskar henne, det är ditt jobb. Mitt jobb är att se till att vara en så bra förälder jag kan och ta mitt ansvar och visa vårt barn att jag älskar henne och finns här oavsett vad fan som händer. Jag kan inte göra ditt jobb samtidigt ( vilket jag försökt i halva vårt barns liv, att väga upp för den saknade farsan ) Men det går inte jag kan bara vara mamma och försöka vara en så bra sådan som möjligt, han får ta sitt eget ansvar och när han sviker så finns jag här och sviker han inte så finns jag ju här och delar mitt barn glädje över det också.

Så med det högre syftet att mitt barn skall må så bra som möjligt och ha rätt till sin pappa och sina andra familj så får jag vackert acceptera att han styr mitt liv just nu. Det är inte för alltid, men just nu är det så och jag får göra det bästa av det helt enkelt. Sen kan ju alla andra tycka att jag är hur jävla dum i huvudet som helst och att det inte är rätt eller rättvist. Det tycker ju inte jag heller. Men mitt barn är värt det alla jävla dagar om året är hon värd det. Jag vägrar bråka och fitta mig och ha mitt barn som nån jävla tennsoldat och leka krig. Det överlämnar jag åt andra idioter, just den här dåren avstår!

Absolut, har som sagt inte läst igenom tråden. Tycker också de är skönare för en onge att få vara hemma än på fritids osv, brukar själv plocka med mig en kompis barn när jag hämtar min ibland, så slipper barnet vara på fritids så länge efter skolan, utan får leka och hänga med oss istället. Barnet har ändå bestämt att de är syskon och bästisar

Och tack för orden också  

Har jag skrivit att alla människor som är otrogna är dåliga? Skulle aldrig döma en individ efter bara en sån sak, kommer inte att hända någonsin. Skitbra att du kom loss oavsett hur tusan det gick till tycker jag.

Självklart kan ett av skälen till otrohet vara att man är olycklig, tänker inte ens nästan säga emot där. Måste jag tycka att det är moraliskt rätt för det? Nope det måste jag inte. Jag kommer förmodligen aldrig förstå varför folk är otrogna istället för att bara dumpa och gå vidare. Det beror ju naturligtvis på att det är mer logisk för min del att göra slut om man mår dåligt ihop. Sen vet ju alla att de flesta situationer oftast är mer komplexa än så och att allt inte är svart eller vitt, så även jag. Så bara för att jag aldrig ( tror jag ) kommer vara otrogen så betyder det ju inte att jag aldrig medverkat till det, har även hållit andra bakom ryggen när det gäller otrohet och då har jag ju utgått från min moral och "hjälpt" för den personen är viktig för mig. Skulle aldrig sätta dit en vän på något sånt, mina vänner vet iaf vad jag tycker om det, på samma sätt som de vet att jag hjälper om jag kan. Alla har vi vår etik, moral och gränser.