Kan en normalbegåvad människa ändå vara för dum för universitetsstudier?

Som tidigare skrivits skiljer det stort mellan olika utbildningar (lärarutbildningen till exempel är ett skämt om det bara handlar om att ta sig igenom), och förstås på vilken "läggning" man själv har.

Detta sagt, så räcker det att vara normalbegåvad för att ta sig igenom ett genomsnittligt högskoleprogram. Då tror jag det är värre med det där med brist på studieteknik och att ha haft räkmacka i tidigare studier som TS beskriver (känner igen det där själv tyvärr). Studiedisciplin är oftast viktigare än intelligens. Själv har jag intelligens över medel att döma av gamla IQ-test men behövde aldrig anstränga mig innan högre studier och saknade både studievana och -disciplin.

Språket kan ställa till det. Det språkbruk som gäller på högskola/universitet skiljer sig från gymnasiets och särskilt  den som själv kommer från studieovan miljö (föräldrar utan högre utbildning) kan känna sig otillräckligt bara av att helt enkelt inte förstå vad folk säger i början.

Kanske när det blir omöjligt att komma in på utbildningen med 0,1 på HP...

 Hur äldre lärarutbildning bedrevs uttalar jag mig inte om. Jag utgick från att det är dagens utbildning vi diskuterar och inte den för fyrtio år sedan.

Nej, det glömmer jag inte, men hur många som utbildades på 70-talet har härdat ut tills nu?Jag försöker väldigt hårt att inte göra det.Utbildningen var enligt min erfarenhet vansinnigt kravlös på 80- och 90-talet, jag vet inte hur den är nu, men jag har inga stora förhoppningar om att kvaliteten skulle höjts. Iaf inte sedan jag språkat lite med människor som är hyggligt nyutexaminerade (<5 år).Att jag skulle förutsätta det är din tankevurpa, inte min.

Sammantaget, under min egen och de tre sönernas skoltid, har jag stött på endast en handfull riktigt duktiga pedagoger, ett tjugotal med adekvat kompetens och resten ämnesintresserade men pedagogiska stolpskott. Det är klart att det färgar min bild av både yrket, utbildningen och kåren.