Skulle man kunna säga att jag är betydligt bättre än teaterpedagogen?

Man behöver inte vara en idiot, eller dum i huvudet för att man gör fel.
Du har ju också en problematik, vilket kanske gör det ännu svårare att göra rätt, eller att förstå dina behov.
Din viktigaste uppgift nu är att släppa den här händelsen och gå vidare.

Jag har faktiskt släpp den. Den har varit länge i den glömska.

Dock så får man ju naturligtvis tankar om varför?
Och om hon ens överhuvudtaget kände att hon gjorde fel. I så fall varför inte be om ursäkt?
Och, skulle hon möjligtvis ha personlighetsstörning? (Fanns lite små punkter, och därav misstankarna)

Eller handlar det endast om allmän svaghet.

Av detta har jag lärt mig betydligt så mycket, mycket mer. Men frågan är också om jag skulle ha liknade erfarenhet om detta inte hade hänt.

Jag var själv dessutom ''svag'' i den perioden. Det vill säga mitt psykiska tillstånd var inte helt fantastiskt. Och därför tog det knäcken på mig riktigt ordentligt. Jag har frågat mig själv olika frågor men jag har aldrig ställt de till någon annan. Och kanske är det bättre att fråga någon annan, för att höra om andras åsikter och se om de skulle hålla med mig eller inte.

Men återigen, jag ältar inte runt med detta som jag gjorde förut. Jag har hyfsat bra liv för tillfället. Dock för att få bort denna skamkänsla, gjorde jag ju också olika saker. Till en början skrev jag upp mig som volontär arbetare för att visa att jag också duger till. (En positiv insats)

Men därefter gick det över till att jag vill göra handlingar så som ''Rop-På-Hjälp'', och det blev bara värre och värre.

Så man har väl den sortens skuld och skamkänsla. Men det är inget allvarligt, jag kan hantera känslan. De är inte så starka. Inte lika starka som den första skamkänslan jag hade efter att jag inte klarade av uppgiften.

svårt att säga att hon gjorde fel eller bar sig klumpigt åt.

Du hade din problematik just då med att må dåligt och kanske uppfattade hela situationen på ett annat sätt än vad som kanske egentligen skedde. 

Och det är inte heller säkert att hon förstod att du hade svår prestationsångest och kanske hade behövt mer stöd än det du fick. 

Ni kanske helt enkelt läste varandra fel båda två.  Hon gav inte dig den feedbacken du behövde och kanske uttryckte sig på ett klumpigt sätt då hon inte förstod din problematik och du å andra sidan tolkade henne på fel sätt i den utsatta situation du befann dig i där och då. 

Ts nu vill jag bara vara rak. Att du inte klickade med henne utan fick ångest, är inte hennes fel och ansvar.

Ofta (egentligen alltid) påverkar det sinnestillstånd man är i hur man tolkar andra människor. Säger pedagogen det hon sagt med glad röst så blir det en helt annan innebörd än om hon sagt det med sur  och nedlåtande röst (eller vad du uppfattade som ett nedlåtande tonfall, det kanske var menat som ett nedlåtande tonfall av pedagogen på riktigt men det kan också varit så att du uppfattade det på ett annat sätt än övriga teaterdeltagare ifall de inte verkade reagera på det som sas eller på pedagogens tonfall + minspel). Är man nedstämd och deprimerad kanske man uppfattar allting som kritik, även sådant som inte är menat som kritik?

Jag säger inte att du missuppfattat hela scenariot. Men ibland finns det STORA skillnader i vad sändaren sänder ut och vad personen som tolkar det uppfattar det som.

Jag hade en lärare som i mitt sinne ALLTID tryckte ner mig. Han gjorde mig hämmad, ledsen och gav mig dåligt självförtroende. Han tjatade ständigt om att jag var så blyg, jag uppfattade det som nedlåtande, som att min personlighet inte dög vilket de andra barnens personligheter gjorde eftersom han inte ständigt kommenterade deras personlighetsdrag på ett sätt som kunde uppfattas som negativt. Men min blyghet var ständigt på tapeten och han tjatade och malde på om det så att jag mådde skitdåligt och trots att jag tyckt illa om honom redan från start så började jag hata honom med brinnande förakt. När vi äntligen skulle sluta ha honom som lärare så tvingade han oss att rita teckningar till honom. Jag ritade en medvetet ful teckning av honom med dolda små motiv där han tex fick en blixt i huvudet och en liten gubbe som kissade på honom... Nån slags barnslig hämnd som han nog aldrig fattade. Blev inte bättre av att jag även i tonåren träffade på honom när han skulle vikariera en dag på min nya skola och när jag ställer mig framför klassen och ska redovisa så kläcker han ur sig "Ja just det, det är ju DU som är så BLYG!" (Smart drag av en lärare med pedagogisk utbildning att göra en blyg elev väldigt självmedveten och ledsen när denne ska till att utföra sin stora mardröm = redovisa inför klassen).

Andra barn eller vuxna skulle kanske inte uppfattat hans eviga "blyg-tjat" som nedlåtande och kränkande. Jag gjorde dock det. Jag har många gånger funderat på om jag mådde så dåligt av hans beteende på grund av att jag feltolkade hans intentioner bakom uttalandet. Han kanske menade att vara uppmuntrande genom att tjata på om min blyghet och försöka pressa mig till att försöka komma över blygheten genom att trycka upp den i ansiktet på mig, på detta extremt klumpiga sätt, men han kan likagärna velat visa sin makt över mig och sitt förakt mot mig och min blyghet på det sätt jag uppfattade det som. Jag vet inte svaret. Jag önskar att han bara var en vanlig dum gubbe och inte en nedlåtande idiot, men går ju inte direkt att få veta det i efterhand. Därför går det bara att släppa skiten och försöka gå vidare och inte låta någon annan ha så negativ inverkan på en i framtiden.

Intressant det du skriver tycker!
TACK!

Nej du har inte släppt det, du startar tråd efter tråd om detta och har gjort i månader.

Det är DIN uppfattning att hon gjort fel. Men den kanske inte stämmer. Hon kanske inte alls gjorde fel. Isåfall ska hon ju inte be om ursäkt. Då är hon inte svag, har inte personlighetsstörning, är inte en idiot. Du söker efter en "skuld" till det som skedde som inte ska ligga på dig. Men att det inte är ditt fel, betyder inte att det är hennes fel. Ingen av er behöver ha gjort fel, ingen behöver vara dålig för att den andra ska vara bra.

Vet inte om det är viktigt att jag tar upp det här. Men här har vi wall-of-text, som jag skriv efter när händelsen inträffade. Kanske vore spännande att läsa vad jag skrev då?

''Väl, jag har då mått dåligt i en lång tid nu, och känner att jag har tappat mer koncentration mer än vanligt. Dock så känner jag egentligen inte att jag mått ännu sämre, utan det håller i sig detsamma smärtan näst intill hela tiden. Det är bara att jag känner att jag inte kan fokusera så väldans bra, och att själva koncentrationsförmågan har blivit sämre. (Kan hända i visa stunder där jag kan fokusera hur bra som helst)
Jag skulle då, för två veckor sedan lämna ett uppgift (Som vi då fick veckan förre) på teatern. Där vi skulle skapa allt från utseende till personlighet till våra karaktär. Jag lämnade nästan ett helt tomt papper, skulle tro att jag endast skrev tre saker.
Problemet var då att att jag kände att jag inte kunde sätt igång direkt med uppgiften. Så jag la pappret på mitt skrivbord, och försökte ''lugna'' ner mina tankar. Jag gick olika ställen, för att fundera för mig själv (Bortom uppgiften). Jag motionerade. Jag joggade, små tränade, och spenderade i det mesta del, för att komma i min egna ''värld'' Veckorna bara flög iväg, och jag insåg att det var dagen som det skulle lämnas uppgiften, jag hade inte skrivit nånting. Jag hade då inte heller tänkt så mycket på själva karaktären. Så därför skrev jag små ord, och endast 3 saker.

Jag gick dit med står skam i kroppen, min skalle började yra runt, samtidigt som mina ''vanliga'' tankar (Som brukar pressa mig) spöka runt i skallen. Vid denna tidpunkt hade jag mer känsla av värdelöshet, korkad, otillräcklig. Jag brukar ha denna känsla, dock så var det väl en gnutta mer, så att säga.

Nå väl, jag gick i alla fall dit jag skulle, lämnade pappret, och man såg blicken på hen, och det kändes som om att man läste av tankarna på lärare, vilket det var: ''Fan i helvete är det fel på han?!'' eller ''Han är ju verkligen dum i huvudet''
Och denna jäkla smärtan som jag brukar ha i kroppen, så kände jag hur den växte ännu mer. Fy helvete, det gjorde så jäkla ont. Och förstås nån annan person i gruppen som hade förmågan att fokusera, gjorde sin uppgift. Hen gratulerade personen, och läraren sa att jag skulle då få en bakläxa, och att läsa igenom manuset och hitta på karaktären. Jag känner att jag har gjort bort mig riktigt rejält, och det är inte bara att jag lämnade ett tomt papper till hen, utan efter när hon då förstod att jag inte har fokuserat, så kände jag bara hur jag blev ''borta''. Det var som om att jag var påverkad eller nåt åt det hållet. Borta är nog det rätta ordet. Så det jag vill ha sagt är då, att jag gjorde bort mig i all den timmen som vi var där. Saken är då att jag är en person som mår väldigt dåligt, ibland brukar det läggas på nya saker som får mig att må dåligt. Då är det så att, jag mår dåligt av de gamla tankarna & nya tankar. Nu vet jag inte riktigt om jag har modet av att kunna gå dit igen. Jag vet inte riktigt vad jag skall ta till mig!

Jag har dock skrivit en hel del till uppgiften, kanske bara en eller två rader kvar.
Jag känner bara att min förmåga att ta i tag saker har nästan försvunnit helt, koncentrationsförmågan är inte med alla gånger, jag har problem med att tanka andra saker. Det är just bara negativa tankar som dyker upp. Och denna smärta i kroppen går man runt dagligen. Som jag skrev tidigare, jag har ingen aning om vad jag kan eller skall göra, förutom att söka hjälp, det har man redan gjort.

Min fråga som jag då ställt till mig själv efter det som hände på teatern, ''bör jag säga detta till läraren, hur allt stor till, och berätta exakt hur jag mår?''
Det känns som om att det skulle vara bra, så hen är åtminstone medveten om vad som försiggår och varför ibland man är ''trög'' i bollen.
Men då kommer min tanke upp om vad hen kanske kommer tänka, vilket det är då: ''Pfft, fan vilken ursäkt'' eller nåt åt det hållet. Jag skulle definitivt inte orka har den tanken och går runt i tron om att hen kanske tänker så.
Jag säger då inte att jag kan läsa andras tankar, men ibland kan man nästan känna av känslan att de tänker så, och det är det som är obehaglig. Inte för att det behöver stämma, men känslan är i alla fall äcklig.

Ja, som ni då märkt, så kallar jag våra lärare i DETTA fall för hen. Jag undvek dessutom att skriva andra detaljer, men skyddade mig själv genom att låta bli. Om ni får känslan av att jag har ''hoppat'' en hel del, eller att meningarna är lite krångliga eller svårt att förstå. Så vet ni varför!''

Texten skrev Februari den tionde. Tror jag.

Du skriver att du inte gjorde uppgiften, och du anser att läraren gjorde fel som gav dig bakläxa? Att du har perioder när du inte mår bra psykiskt kan väl ändå inte skyllas på teaterläraren??

Varför inte ta eget ansvar? Hur ska du kunna utvecklas om du skyller ifrån dig?

Har du pratat med de andra på teatern hur de upplevde läraren? Är det flera som tycker hon är en dålig pedagog eller endast du?

Och vet du att ingen tog teatern seriöst eller är det bara din åsikt?

Precis. Att göra som TS på en audition , rep eller filminspelning kan kosta en skådespelare jobbet.

Jag förstår inte riktigt varför du har behov av att främmande människor ska bekräfta att du är bättre än pedagogen... Det är ju omöjligt.

Du är förstås fantastisk på dina sätt, och hon på sina. Ni har båda fel och brister som ni är mer eller mindre medvetna om.

För mig låter det här mest som ett missförstånd.

Du hade inte gjort din uppgift, och hon gav dig bakläxa. Hon kände inte till hur skör du var, och du berättade det inte för henne. Ni förstod inte varandra.

Det du kanske behöver ta tag i är väl ditt mående, och din förmåga att hantera motgångar. Det låter, för mig, inte helt normalt att älta en sån här sak flera år. Jag säger inte att det är fel på dig, utan bara att du kanske skulle ha en bättre vardag om du fick lite stöd i att hantera dina känslor.