Hörde någon skriva förut att man ska låta spermierna "vila" innan testet - att vänta med utlösning i några dagar. Jag tycker alltså inte att ni ska ta testet på fullt allvar.
Kanske ni behöver vara ifrån varandra ett tag. Andas och få låta chocken lägga sig. Han har just fått veta att hans spermieantal är lågt och är ju självklart upprörd, arg, ledsen, sur, förbannad. Men han är inte redo att prata om det. Hans manlighet har blivit krossat; här tycker jag att det är DU som ska stötta HONOM.
För hade det varit du som just fått veta att du har dåliga ägg/inga ägg, visst hade du velat ha hans fulla stöd? Inte hade väl du velat höra att det är bra att någon av er beter er som barn för att du inte kan ge er ett?
Jag vet att du är ledsen. Men han har fått veta att han kan ha lågt antal spermier och kanske inte kan uppfylla din/er önskan. I det här läget får du låta dina känslor vänta lite, för just nu kommer han inte över huvudtaget kunna trösta dig. Nu är det upp till dig som partner agera stöttepelare och finnas där på det sätt som behövs för honom.
Säger allt i välmening. Hoppas det löser sig för er. Kram
JOLI skrev 2014-08-22 19:33:04 följande:
Sedam vi fick reda på att min sambo har väldigt få spermier har vi antingen haft total tystnad eller bråkat konstant. Samma kväll vad vi så himla stöttande, vi tröstade varandra. Sedan låtsades han som ingenting, när han såg mig gråta fick jag kommentaren att av böla eller bli blir det inte bätte. Fick en känsla av att han inre brydde sig så mycket och när jag ifrågasatte blev han tokarg. Det är så himla kallt och jag kan inget annat än gråta just nu. Detta har slagit hårt på vårt förhållande. Jag vet varken vad jag ska säga eller göra. Jag älskar honom mer än allt annat men sakerna som sagt emellan oss är oacceptabla. När jag var ledsen igår sa han att jag var omogen och betedde mig som ett barn, då kläckte jag att det var ju tur jag är som ett barn när inte du kan göra några till oss. Sådana kommentarer stup i kvarten, från båda hållen. Jag känner mig så satans elak, men han vill varken prata med mig eller låta mig sörja, och det är så frustrerande. Detta knäcker mig totalt. Jag har inte sovit mer än en och en halv timme sedan i förrgår. Allt snurrar och jag är helt borta på jobbet. Förlåt för jag gnäller hos er, men jag har verkligen ingen att prata med. Efter 14 försök så knäcker ett sådant besked en
