SecretlyMe skrev 2014-09-11 13:01:52 följande:
Jag vet att jag tidigare sagt att jag aldrig varit gravid. Att vi haft oskyddat i 7 år.
Egentligen har jag ingen anledning att tala om detta men känner att jag vill hellre vara ärlig och rak. Saken är ju den att jag glömmer ofta vad jag berättat och inte; jag var inte jätteaktiv här förut och då blir det som att jag blir "privat" av mig på nytt.
2011, november. Jag och min kille hade det väldigt tufft relationsmässigt efter att ha varit tillsammans i 3 år. Vi planerade barn redan då men jag fick panik och avslutade vår relation. Jag mådde extremt dåligt och när jag varit nedstämd och konstig i humöret i nån vecka tycker min syster att jag ska ta ett gravtest. Jag tycker det är slöseri med pengar och vill inte. Den kvällen sväljer jag tabletter för jag vill inte leva. Jag behöver inte magpumpas, jag vaknar dagen efter. Då bestämmer jag mig spontant för att ta ett test. Jag sitter hos min syster och skriker rakt ut när testet visar starkt plus. Jag tror först det beror på min överdos dagen innan. Jag gråter förtvivlat. Mitt ex vill inte behålla och jag kan inte bestämma mig. Men 3v senare får jag mf.
Jag träffar en annan kille, som jag söker tröst hos. Jag tror ju att jag har svårt att bli gravid eftersom jag och mitt ex ändå hade oskyddat sex under alla dessa tre år. Så jag har oskyddat igen. Och blir gravid.... Jag tänker först behålla. Men en vecka senare får jag panik och ringer för att göra abort. Det var ett jobbigt, hemskt, vidrigt och avskyvärt beslut som jag skuldbelägger mig för varje gång mensen kommer.. Detta var mars 2012 i v6.
I början på 2013 började jag och mitt ex prata igen. Efter några månader bestämde vi oss för att försöka igen. Och här står vi idag på vårat 5e riktiga försök och letar bostadsrätt. Idag har jag även tagit blodprov samt urinprov och odling på VC.
Det känns som att jag straffas för min omogenhet och okunskap som 20åring...
Vilken stark historia <3
Men du får inte skuldbelägga dig så vännen :(. Det som hände har hänt och du är mycket klokare nu och uppskattar livet. Jag tänker många ggr på varför jag skaffade barn med min dotters pappa, som visade sedan misshandla mig och hota mig till livet flera ggr. Vi hamnade även i en dyr vårdnadstvist och många år av helvete. Han är jordens sämsta pappa, vilket sätter ännu större press på mig som mamma. Jag ångrar SÅ att jag har ett barn med honom, men ångrar självklart inte mitt barn. Men alla har vi bagage bakom oss efter dumma val i livet så du är inte ensam i att känna så <3
Vi kan inte ändra det som varit, men vi kan alltid påverka vår framtid <3