BIM September 2014

Nej, som tur är. Jag har en liten och tight vänskapskrets så kan inte få fler gravidbesked om inte syrrorna bestämt sig för att försöka med fler! Men äldsta har redan 4 och vill inte ha fler, mellersta har fem (tre är hennes egna varav ena nyfödd) och yngsta storasyrran vill och orkar inte just nu utan vill vänta minst 5år till, annars blir det inga alls.

Men ändå. Att se gravidmagar eller kvinnor med många barn börjar göra mig mer arg än ledsen numera. Jag tycker det är så in åt helvete orättvist. Jag kan inte vara glad för deras skull, för inte fan skulle de bry sig om jag blev på smällen heller.

Jag skiftar mycket i humöret haha, men jag försöker ha en avslappnad känsla med bibehållen ilska med hoppet om att lyckas ;D

Tack :) Jag har bim 6/3.

Kommer gå på tempen så att jag inte testar i onödan. Under 36.9 betyder mens på G för min del och dagen före (eller samma dag som) mensen brukar den dippa till 36.4. Så nu hoppas jag med hela min kropp!

FF har än så länge satt äl på mig den 19e, alltså dag 17 i min cykel och det är två dagar tidigare än min beräkning. Isåfall har vi missat äl denna gång oxå.

Nu kommer en sånt där inlägg där jag bara spyr ur mig känslor och galla, så om ni själva har det tufft just nu behöver ni inte läsa. Varnar innan så behöver ingen triggas/bli irriterad. Behöver bara skriva av mig. 

Fan vad dåligt det känns den här gången. Känns verkligen som präst och pina att ha gått in i "tvåsiffrigt" antal försök. Har inte varit så orolig innan då jag är medveten om att det kan ta tid att bli gravid och att det räknas som "normalt" upp till ett års aktiva försök. Men det känna som om ett år närmar sig med stormsteg. 
Enligt statistik har 75% blivit gravida inom nio månader. Inte vi dock. Inom 12 månader stiger siffran med ynka 5% till 80%. Känns så jävla hopplöst och orättvist. 

Drömde inatt att vi hälsade på vänner som vi inte sett på ett tag och att de berättade att hon var gravid. Fastän de inte planerat det eller var riktigt redo. De var lyckliga såklart. Och jag får lika ont i magen när jag tänker på det nu som jag fick i drömmen. Ont av avundsjuka. 

Och så finns det dem som blir gravida på första eller andra försöket. Eller som inte vill bli gravida. Eller som inte bryr sig. Vi räknar dagar, kollar sekret, tar en massa ägglossningstester, försöker, försöker, försöker, försöker. Varje jävla månad kommer den satans helvetes mensjäveln. 

Är så jävla ledsen. Rädd att något ska vara fel. Besviken och frustrerad.

VARFÖR??!! Det känns som om det aldrig någonsin kommer hända. 

Nu har lilla Conrad kommit till världen. 20.50 den 25/2 föddes Conrad. 1050 gram tung vår lille kämpe. Just nu ligger han nere på neo å är i bättre skick än vad ja trodde. Han kan andas själv men för dåligt så han ligger i respirator så han inte överanstränger sig. Kl 14 började ja känna lite mensvärk som ja trodde va magknip. 1,5 timmar efteråt va dom så starka så ja fick en brikanyl spruta. 18.30 va vi nere på förlossningen å klippte cerklagen. Å 20.50 va han ute på 1 ordentlig krystvärk.

Just nu är ja världens sämsta mamma som inte vill ta till sig sitt barn. Klart de e normalt när allt går så snabbt å sen blev han bortkörd å vi ligger här uppe å han där nere. Allt e så overkligt :( en ny period med annat kämpande väntar oss.. Idag gick vi in i v 27(26+0).

Hur gör ni andra som också kämpat ett tag för att hålla hoppet uppe?? Har ni några bra tips?