Anonym (Art) skrev 2014-08-12 05:13:33 följande:
Låter som om du haft ett tufft och utsatt liv. Och jag förstår hur du tvekar om hur du inte vill dumpa dina vänner. Den äldre mannen som hjälpte dig på så vis med dina tänder var ju ovärderligt. Nu vet jag ju ingenting om dig, men jag hoppas du inte blir utnyttjad. Jag vill inte döma eller peka finger, men jag vet själv hur det kan, alltså kan, gå till. Speciellt när man är desperat och kroppen skriker efter sin "drug of choice".
Nog om det. Att vistas i den miljön gör det omöjligt för dig att skapa dig ett drogfritt liv. Det förstår nog dom också och skulle inte döma dig om du en gång för alla klev ut ur det och in i det nya och främmande, vägen till en möjlighet till ett tillfrisknande. Vem vet, du kanske inspirerar dom att göra detsamma. Och det finns hjälp. Även om det inte funkat förut så är det bara du som kan bestämma om du vill satsa på nytt och försöka igen. För många tar det otaliga försök, man måste ramla och snubbla, göra sig illa, men aldrig ge upp. Upp på hästen igen bara, om man säger så. Det handlar om dig, ditt liv. Så som du skriver så verkar du ju inte trivas nu heller.
Även i "det riktiga livet" så särar man på sig, bryter upp, flyttar, ändrar miljö. Behöver inte betyda att man sviker varandra. Ibland väljer man olika vägar helt enkelt. En står kvar och stampar på samma fläck medans den andra vill förändra nåt och söker sig vidare. Eller så vill båda vandra vidare, men åt olika håll.
Jag har själv lämnat alla mina "homies" bakom mig. Aldrig blickat tillbaks. Hade inte vart där jag är idag om jag inte klippt alla band. Och ärligt talat, utan drogerna så finns det ändå inget gemensamt. Dvs dom fortsätter och jag är ren.
Du kan i alla fall inte fixa det här själv utan du behöver hjälp. Har du nån diagnos/sjukdom utöver det hela som gör att dom drogar ner dig och spänner fast dig? För det låter ju inte som någon vanlig avgiftning. Då tycker jag det är ännu viktigare att du får hjälp och inte självmedicinerar. Du är värd ett värdigt och tryggare liv, det är alla. Och jag hoppas du får känna dig trygg du med. Snart. När du är redo.
Ta väl vara på dig.
Ja vad ska man säga. Jag vet inte riktigt var jag skulle ta vägen om jag inte bodde här. Man vill inte vara ensam och jag är rädd att jag bör umgås med människor som förstår hur det är att slåss mot sig själv. Jag är rädd att jag är för jobbig för vanliga människor som har sitt och något att värna om. Men man vet aldrig, fortsätter det som det har gjort i år så är jag snart ensam här ändå :(
Jag har flera diagnoser, vet inte riktigt vilka som gäller idag för det har varit fram och tillbaka, känns lite som att jag får en ny diagnos varje gång jag är på behandlingshem eller är intagen på psyk. Och sen motsätter sig läkaren är hemma dessa. Jag vet inte vad. Har haft flera utredningar och flera gånger har de sagt att det nog inte var som de trodde och att ska göras om. Det jag har idag om jag minns och har förstått rätt är generaliserat ångestsyndrom, cykloid psykos, paranoid personlighetsstörning och återkommande depressioner. Tidigare har dom varit inne på att jag har haft schizoid personlighetsstörning, antisocial personlighetsstörning, bipolär sjukdom och Schizofreni. Inte allt samtidigt såklart men det är detta jag minns som det har varit tal om genom åren, vilka jag fick som diagnos eller vilka som bara var prat minns jag inte just nu. Är väl lite som pokemon, man ska samla så många man kan innan man dör :)
Men ärligt talat mår jag rätt bra idag om man ser till omständigheterna, jag är nykter hyfsat många dagar i veckan, jag ligger inte på direkt sinnessjuka doser,jag håller inte på och blandar och hoppar fram och tillbaka, jag försöker ta det lugnt med alkoholen, håller mig borta från dom droger jag vet sabbar mig helt,jag såg till nu att tända av i god tid när jag märkte att doserna började rusa iväg lite för snabbt och jag mår ganska okej. Har inte skurit mig på eller skadat mig på länge, har inte varit ute på stan och varit tokig och visat min mörka sida på hur länge som helst. Det är okej just nu :)
