Lämna infertil sambo?

Okej jag trodde det var 75 % sannolikhet att hela inseminationen inte gas resultat. Om det är 25 % per gång är det ändå ganska okej odds att bli gravid efter några försök. 

Men klart jag inte bara älskar honom för hans spermier. Men du har inte varit i samma situation antar jag. 

IVF är ingen särskilt rolig behandling och det är trots allt kvinnan som går igenom den, dvs det är du som måste utsätta dig för behandling trots att det inte är dig det är "fel på". Dessutom är det ju naturligtvis så att med två fullt friska parter som har regelbundet samlag så är ju självklart chanserna betydligt större eller kanske snarare fler (och betydligt trevligare ;) ) än vid enstaka IVF-behandlingar. Vid ev behov av ICSI som ngn lite lättvindigt slängde sig med så är chanserna ännu lite mindre, dvs det finns en riskfaktor till i o m att man då måste sticka hål på ägget och det är inte alla ägg som klarar det. Anyway, tråden handlar inte om sannolikheter vid IVF, den informationen är ju ytterst individuell för er som par och den kommer du få av läkare, men det jag reagerar på är att många tror att det "är bara att göra IVF". Det är inte så bara! Utan kan vara rätt tufft både fysiskt och psykiskt och relationen kan ta stryk.

Det är ett helvete att vara tvungen att genomgå IVF. Både fysiskt (som smärtor och hormonell påverkan med injektioner du ger dig själv i magen) och psykiskt (som oro och ångest). Lägg ner.

e=73693288][quote-nick]Anonym (...) skrev 2014-07-28 17:10:41 följande:[/quote-nick]Ja jo, fast det är ju risken man får ta om man väljer den här vägen. Barnet har rätt att veta, punkt slut. De som inte berättar är själviska och tänker på sig själva när det är barnet som ska vara i fokus.

Enligt reproduktionscenter så ska man berätta för barnet så tidigt som möjligt. Redan vid ca 3-årsålder.[/quote]

Källa på att man bör prata om donerad sperma med en treåring, tack!

Jag håller inte med er om att man måste eller borde berätta att sperman kom från någon annan än den som barnet ser som sin pappa. Det finns ju många barn som kommit till på naturlig väg men där mamman inte varit ärlig om vem den biologiska pappan är. Ni anser att de "kommer undan" då eller förespråkar ni i konsekvensens anda isf faderskapstester för alla barn?

Det är inte föräldraskapet vi diskuterar här, utan barnets rätt till sitt ursprung och till att växa upp under normala förhållanden.. Inte ens de bästa föräldrar kan kompensera för, att det hamnar i en annorlunda och konstig situation, gentemot klasskamraterna som lever med sin riktiga mamma, sin riktiga pappa och sina helsyskon.

Vill bara berätta att det verkligen inte är jag som tvingar min sambo att göra detta. Och inte tvärtom heller. Men han kan nu inte få barn så vårt alternativ är donation då det är så nära ett gemensamt barn vi kan komma. Adoption känns inte som ett alternativ för oss. Jag är alldeles för egoistisk för att inte få gå igenom en graviditet pga att min sambo inte kan få barn. Hade det varit jag som inte kunde hade situationen varit en helt annan. Mitt problem är det här valet som du också pratar om. Att lämna och få möjlighet till en kärnfamilj utan de här svårigheterna, eller stanna kvar och ta sig igenom dem. Något som också skrämmer mig är att våra föräldrar så gärna vill att vi ska välja donationsalternativet. Men det jag stör mig på är att de inte kommer att kunna stötta när problemen väl är aktuella pga deras ålder. När barnen ev vill träffa donatorn och vi ska gå igenom det är våra föräldrar så gamla att de inte kommer att kunna närvara och stötta oss igenom det. Då är det vi som ska klara det. Och det är därför jag känner att det är så viktigt att det känns ok i min mage. Det är ändå jag som ska kunna stå för mitt beslut tillslut.