kpax (och om någon annan ville veta också), du efterfrågade lite mer detaljer kring förlossningen? Here it goes!
Noa kom till världen den 7 augusti kl 01:50 med en väldans fart! Hela dagen den 6:e hade jag sporadiska värkar som visserligen var långa, ca 1 min, men långt mellan (mellan 10-20 min) och inte särskilt jobbiga. Försökte få igång det hela med lite dans och aktivitet för jag var rätt trött på det sådär 11 dager över tiden... men fick bara mer sammandragningar som inte gjorde ont så jag gav upp det där.
Vid 21 var jag trött och gick och lade mig. Sade dock till min man att lägga sig i ett annat rum för jag hade på känn att det kunde dra igång och ville att han skulle ha sovit i alla fall någon timme så att en av oss var någorlunda alert i huvudet. Svärfar var hos oss av en slump (filmkväll dagen innan) och sov med Folke.
Nästan genast jag lagt mig kände jag att värkarna kom mer regelbundet, ca 10 min mellan och de gjorde mer ont. Inte ohanterbart dock. Klarade mig fint på egen hand men var omöjligt att sova. Klockan 23 hände något... det liksom small till och plötsligt gjorde det SVINont och jag fattade att det verkligen var på riktigt - äntligen!! Gick för att värma vetekudde och ta en tallrik fil för att ladda innan förlossning och gick sedan upp för att väcka min man. Kom då knappt upp för trappan för att det gjorde så ont. Väckte en yrvaken J runt 23.20 och vi kom iväg strax innan midnatt efter att först ha pratat med förlossningen. Värkarna kom nu tätt tätt tätt 2 (?) min emellan men inte lika långa nu.
I bilen började nästa bekymmer... vi bor ca 40 min från sjukhuset och det är skumpig och jobbig landet-väg. Efter 5-10 min började det låta jäääääkligt skumt från bilens framhjul. Min man vågade inte fortsätta köra så medan jag satt och flåsade mig igenom värk efter värk var han ute och lekte bildoktor.... kom fram till att bromsen låg på hjulet och att vi därför inte kunde köra så fort... så vi körde i snigelfart (kändes det som) hela vägen in. Egentligen tog det nog max 45 minuter...
När vi kom in kunde jag inte stå på benen utan de fick hämta mig i rullstol, efter ett misslyckat kiss-försök kravlade jag mig upp i sängen för undersökning. 8-9cm öppen och 10 cm när värkarna kom. Vilken lättnad! Hann naturligt nog inte få bedövning så inhalerade lustgas för glatta livet. Funkade mycket bättre än förra gången! Barnmorskan var lugn och stöttande och ja, helt fantastisk. Undersköterskan likaså. Båda var i rummet heeeela tiden. Som natt och dag jämfört med förlossningen med Folke! Senare visade det sig att jag var den enda som kommit in till förlossningen den natten och att 3 barnmorskor låg och tittade på OS :) Snacka om perfekt natt att föda barn på!
Efter ca 1 timme i 2 olika positioner kände jag det karakteristiska trycket och den brännande känslan Det var dags att krysta! 15 min senare (kändes mycket längre!) så var han född! Jag kände så tydligt när först huvudet och sedan kroppen kom ut. Han kom upp på mitt bröst och var ljuvlig ljuvlig helt från början. Jag bara låg och snosade på honom och höll om honom. De var tvungna att sy lite och det är ju aldrig kul... blev även tappad på urin eftersom jag inte kunde kissa (precis som sist). Men hela tiden hade jag en sådan känsla av frid... äntligen var väntan över, äntligen var han här. Jag kände en omedelbar kärlek som jag inte gjorde med Folke eftersom jag var så utmattad då. Och jag var så lättad över att förlossningen blivit så snabb!
Vi blev senare flyttade till special BB eftersom jag haft GBS under graviditeten men allt var bra och vi fick åka hem efter 2 dygn så även blåsan börjat fungera igen.
Summa summarum: förlossningar är hemska men jäklar om jag inte fick den bästa möjliga ändå? Kan absolut tänka mig att göra om det, synd bara att J inte vill ha fler barn! :)
