Skönt att fler än jag reagerade på kanske lite fel saker i filmen 
Varför kommer de dåliga dagarna bara efter varandra?
Varje morgon känns som en kamp. Trött efter sömnlös natt, mage som inte vill fungera alls, en son som bara gråter och inte vill till skolan (går förskoleklass), stress för att få i bägge barnen frukost och på med kläder, besvärligt att ta sig ut med bilen.. antingen är det fet plogkant så jag inte kan köra ut, eller så har garagedörren frusit fast så vi får gå. Eller som imorse, man får klampa i blötslask ena metern och andra metern glida på blåis. Imorse ville jag verkligen inte. Varenda cell i kroppen vill bara hålla honom hemma, slippa stressen på morgonen, slippa känna mig som en skurk när jag tvingar honom och han bara gråter, slippa oroa mig för att han ska dra hem magsjuka (bara väntar på det sistnämnda, det vore väl precis vad jag behöver nu). Men nej, vi for ändå. Och sista meterna innan jag skulle sätta mig i bilen igen utanför skolan halkade jag.. FÖRSTÅS!
Höften fick sig största smällen, kände något hugg i sidan av magen där jag landade men tror det gick bra ändå. Lite molvärk på den sidan av magen nu bara:(
Sonen har ju inte skolplikt än så egentligen skulle jag kunna ha honom hemma och som sagt, han vill inte alls dit. Ändå känns det så fel att ha honom hemma, som att alla ska tycka jag gör fel:(
Så ja, nu har jag förpestat tråden med ytterligare ett gnällinlägg. Ber om ursäkt för det!
Nej nån film vill jag inte vara med på. Vill hellre gå runt och tro att jag ser ut som normalt och förutom att jag inte vill se det själv så vill jag inte visas upp för en massa människor i utbildande syfte. Det räcker bra med eventuella studenter under förlossningen.
Jag fick xylocainspray där nere när jag födde första barnet, vid själva utdrivningsskedet. Minns bara att de sa "nu sprayar vi här" och så gjorde dom det, vilket jag inte tyckte om alls. Jag vill ge mitt godkännande! Nu var ju sonen rätt liten, jag var grymt trött och inte helt vid medvetande då jag öppnat mig 7cm på 1timme och utan smärtlindring, så när han kom ut kände jag INGENTING. Skönt skulle väl en del säga men för mig blev det helt fel, helt plötsligt låg han ju bara där och jag kände det som att jag missat hela förlossningen typ. När jag väntade andra barnet skrev jag i förlossningsbrevet att jag ville klara värkarna med så lite smärtlindring som möjligt och att de absolut INTE fick ge mig nån bedövning där nere när hon skulle ut. Det fick hellre bränna som tusen eldar än att jag inte skulle känna något alls. Den förlossningen kändes SÅ mycket bättre så jag kommer nog skriva samma den här gången:)
39 dagar kvar... Eller till bf i alla fall. Tänk att man snöar in på bf datumet, någonstans så räknar jag med att det är ett sista datum och jävlar vad jag kommer bli besviken om bebisen inte tittat ut då. Häromdagen när jag var som mest trött på att vara gravid så säger maken att jag får gärna gå över en vecka, för då får han sina 10 pappadagar veckan före och efter påsk så det skulle passa med hans jobb. Behöver jag förklara att om blickar kunde döda så hade jag varit änka nu. Jag svarade bara att om jag går över kommer jag tvinga honom att vara sympati vaken på nätterna när jag inte kan sova så han får känna lite vad det innebär att vara gravid.
Håller med till fullo