BF Mars 2015! :) Någon som vill följas åt?

Grattis alla som fått sina små nu! 

Haha ja det är roligt allt man hade bestämt sig för innan man fick barn om hur det skulle bli. 

Alla utflykter och shoppingvändor jag skulle göra - sonen gallskrek så fort man la honom i vagnen och sen varje sekund han var i den tills han blev stor nog att sitta. Han var ett rejält paket som vägde 9 kg på fyramånaderskollen, att bära honom i sjal heldagar var inte något vidare alternativ och han gillade det inte heller särskilt mycket bättre. 

Vi tänkte också att han skulle få lära sig att sova med ljud och rörelse ute i farten. Haha, jag vill se den stålmänniskan som håller fast vid en sådan övertygelse och trots x antal dygn utan sömn eller egentid frivilligt väljer att väcka barnet med lite "ljud och rörelse" när det äntligen somnat. 

Dottern (nu 13 dygn) har hittills inte sovit mer än några minuter i sin säng. Måste säga att BVCs rekommendation "Barn under tre månader sover säkrast i egen säng, så när barnet ska sova lägg det i sin egen säng" känns mest som ett hån. Visst kan jag lägga henne i hennes säng när jag tycker att hon borde sova, men chanserna att hon faktiskt kommer att sova där är obefintliga. 

Grattis Nixe och andra som fått sina bebisar sen jag skrev sist!

Idag gjorde jag min första större utflykt utan bebis, hon är två veckor idag. Efter att ha lämnat stora sonen på förskolan åkte jag till närmaste köpcentrum, fikade innan affärerna öppnade och sen gick jag och köpte lite nya kläder till mig och barnen. Vi har ju bebiskläder sen storebror, men fast jag tyckte att jag handlade ganska "unisex" så har jag lite av ett sug efter att få köpa lite söta klänningar och plagg med andra färger än blått och grönt. Nu har jag unnat mig att köpa en jättesöt blå klänning med vita blommor i storlek 50 till min födelsedag på söndag. Den lär hon väl kanske bara kunna ha en gång, men den var nedsatt så det är okej. 

Hann väl shoppa ca en timme innan tuttarna sa åt mig att det var dags att åka hem till min bebis, men det var iaf underbart att hinna ta en fika i lugn och ro helt ensam (i ett fullt köpcentrum då) och hinna köpa lite nytt. Iofs var det inte så kul att handla åt mig själv eftersom jag är väsentligt tjockare än innan graviditeten, hoppas vikten fortsätter nedåt, men behövde iaf lite mer vettiga kläder att amma i. 

Ja detta känns tyvärr igen. Och dessutom är jag osäker på vilken utsträckning det handlar om att han VERKLIGEN inte hör, och i vilken utsträckning han medvetet eller omedvetet lärt sig att om han ignorera skriket en stund kommer jag att ta det eftersom jag har lägre toleranströskel för att höra bebisen skrika innan jag bara måste ta hand om det... Om det är så skulle han ju aldrig erkänna det. 

En annan grej som är störande är att han inte fattar att jag sover dåligt om han har barnet men ungen skriker på natten. Han tror helt enkelt att jag sover om han tar hand om barnet, men det gör jag inte om jag hör ungen skrika, även om det är i en annan del av lägenheten... 

Det är inget konstigt att man har strul och mår dåligt av amningen i början. Det är ju som en sorts fortsättning av graviditeten, där ens kropp ska fortsätta att producera all näring till den lilla. Och att må dåligt av graviditeten är ju helt normalt... 

Tycker att chocken har varit mycket mindre nu med tvåan, men inte så mycket för att allt varit lättare eller barnet varit lättare, utan bara för att jag varit förberedd på det jobbiga och haft ett hum om VAD som är jobbigt. Och sen vet jag ju den här gången att det gick bra i slutändan och att det blir lättare. Den där riktigt jobbiga tiden i början är ganska kort ändå. Sen får bebisarna mer rutiner, äter mer sällan, sover på någorlunda förutsägbara tider så att man kan börja planera sitt liv igen. Och om inte allt för många månader kan vi börja smyga in lite välling och lite smakprover som lättar ansträngningen att producera maten och mättar så att barnet är mätt lite längre... 

Svårt att minnas exakt men första övergången tycker jag kom redan några veckor efter att sambon gått tillbaka till jobbet. Egentligen blev inte bebisen lättare då, men man hade kommit över den första chocken, accepterat situationen och börjat hitta strategier för att göra sin tillvaro lite bekvämare. 

Kanske är jag som var fånig som förstagångsmamma, det tycker jag själv i backspegeln, men där i början hade jag liksom inte fattat att man "fick" lägga ifrån sig bebisen när han var vaken. Jag tänkte liksom att all vaken tid måste man hålla eller vara precis intill, och när jag blev ensam hemma med honom tänkte jag att jag måste få honom att sova innan jag kunde äta/gå på toa/klä på mig osv. Det funkade ju inget vidare och efter ett par dagar av att inte ätit frukost vid lunchtid började jag lära mig att lägga honom i gymmet, spjälsängen, babysittern en stund och gå och fixa det jag måste. Att även om han gnäller tar det ändå några minuter innan han börjar skrika, och då hinner man slänga ihop en macka eller kissa. Märkte att han till och med gillade att sitta i sittern i badrummet och titta på en svart handduk mot vitt element medan jag duschade snabbt osv. 

En annan läxa som jag iofs tror att man måste känna in själv är att bebisar har ett otroligt sjätte sinne för ens egen sinnesstämning. I början när han skrek upp sig mer än ett par skrik blev jag själv jättestressad och ängslig. Och dom känner av det som FAN! Är man själv lugn och stabil går det oftast över mycket snabbare, men känner dom av att den vuxna själv är orolig blir dom vansinniga. Det är samma sak när dom blir lite större och man försöker ha fasta läggtider, ligger man själv spänd och hoppas att ungen ska somna snart så att man kan gå ut och få den där lilla stunden egentid/tid med sambon eller vad man nu hoppats göra medan barnet sover kan man ge sig fan på att dom aldrig somnar utan blir övertrötta och hysteriska istället. Medan om man slappnar av och själv halvsover så somnar dom lätt, dock kommer det med risken att man själv somnar och sover bort sin lilla stund... 

Ungefär vid tre månader brukar de börja få en stadig dygnsrytm, det gör det mycket lättare att planera och komma iväg på grejer. Å andra sidan leder det till stor frustration när de inte somnar som de ska på sina tider... 

När man kan börja ge välling och smakisar, förr var det fyra månader men nu vet jag att de egentligen rekommenderar helamning till sex månader med jättesmå smakisar innan? Det tyckte jag var skönt för då kunde man lämna över lite mer till partnern när man inte var enda källan till mat längre. (Eller till barnvakt en liten stund)

Men egentligen tyckte jag det började bli lätt och roligt att vara mammaledig först kring 8-9 månader, för då började sonen visa att dom ganska tråkiga babyaktiviteter som jag gick på mest för att ta mig ur huset och inte bli galen faktiskt var roliga och givande för honom. Och då kändes det ändå mycket bättre och mer givande när man märkte att han uppskattade öppna förskolan, gå hem till andra föräldralediga och dregla runt på mattan och sånt. 

Förra förlossningen fick jag sovdos. Sov ingenting av den. Jag blev dåsig av pillren men det gjorde ju allt snarare värre än bättre eftersom värkarna fortfarande kom tätt och gjorde svinont så jag hann ju inte somna mellan dem.

Bara så att du har fått min varning att det inte är garanterad sömn av sovdos direkt... 

Andra dagen sambon jobbar igen. Shit vilket slit det är att ha båda barnen mätta, rena och prydliga och nere till förskolan i tid för samlingen! Med den lilla som knappt alls godtar att man lägger ner henne utan att hon skriker.

Känner mig lite skyldig mot sonen som inte får särskilt mycket uppmärksamhet. Häromdagen orkade jag bara inte gå upp när jag äntligen fått lillan att somna om och sonen bestämde att då, vid 5.30, var en bra tid för mig att gå upp med honom. Han gnällde om att han var hungrig, och jag sa att det fanns ett äpple i skålen han kunde ta så skulle jag komma om en liten stund. Oftast brukar han komma tillbaka och tjata ganska snart, men nu var det tyst och lugnt och jag somnade väl om. Sen vaknade jag och gick upp för att se till honom och han var så glad och nöjd som en liten ängel framför TVn... sen upptäcker jag i köket att jag lämnat ett paket med delicatobollar framme på bänken, som nu var tomt. Var minst två delicatobollar där i, inte konstigt att han var tyst och snäll 

Oj fyra! Ja, det låter ju helt omöjligt, å andra sidan tyckte jag att det var totalt kaos och ingenting gick med ett barn när första var nyfödd bebis, och nu kan jag då inte begripa hur jag kunde tycka att det var så tufft.

Kan dom äldsta två hjälpa till lite? Jag antar att de åtminstone kan klä på sig och tvätta sig själva. 

Iofs skulle nog min snart fyraåriga son också kunna klä på sig själv. Vi skulle ha kört hårdare på med det innan bebisen kom. Nu tar han varje påstående om att han är stor och kan börja klara ngt själv på sämsta möjliga sätt och säger att han inte vill vara en stor pojke utan vill vara liten. Så nu känns det bäst att vänta till syskonchocken lagt sig lite innan man driver linjen att han är stor och kan själv allt för hårt. 

Jag hade tveklöst gått på dopet. Förutsatt att bebisen är frisk och normal så. 

Så orolig tycker jag inte man behöver vara om inte barnet är prematurt eller har några särskilda problem. Så bräckliga är inte nyfödda.

Däremot hade jag ju inte skickat bebisen från famn till famn utan bebis hade fått stanna i vagnen eller min och sambons famn. 

Man behöver ju inte göra helt onödiga shoppingrundor i början men att delta i normalt socialt liv tycker jag absolut man kan göra.