Svärmödrar från helvetet

Det finns säkerligen svärmödrar från helvetet i allra högsta grad, men ibland kanske man får tänka hur man själv agerar? Man kanske inte är tydlig med att man ogillar någonting svärmor gör, man kanske lider, suckar och stönar men är för konflikträdd för att säga någonting rakt ut till svärmor. Svärmor tror då att det är okej och ångar på i den stil hon är van vid och har ingen aning om att svärdottern och kanske till och med sonen tycker att hon tränger sig på, är i vägen, är för dominant eller tar sig friheter i sonen & svärdotterns hem som de inte är okej med att hon gör (men som svärmor kanske inte reflekterat så mycket över).

Det är lätt att ha överseende med sina egna föräldrar, man har ju en relation sedan länge av naturliga skäl och känner varandra utan och innan för det mesta, man har sannolikt inte lika stort överseende med någon annans föräldrar särskilt inte pojkvännens föräldrar (pga att man träffar dem relativt ofta, många gånger för att man "måste" baserat på att det är mannens föräldrar och kanske inte för att man vill såsom det ser ut i de flesta övriga relationer man har).

Svärföräldrar har det inte lätt! I mitt fall så tyckte jag svärmor la sig i för mycket till en början, hon behandlade sin vuxne son som ett barn och hon började även behandla mig som ett barn på ett sätt som inte ens mina föräldrar behandlat mig på ens på den tid då jag faktiskt var ett barn. Min kille såg det bara som att hon visade omtanke och underlättade hans liv och ifrågasatte varför jag tyckte det var konstigt att hon insisterade på att få tvätta våra kläder eller att hon kom förbi och lämnade matlådor till oss som vi skulle ta med och äta på jobbet etc. Jag tyckte det var helskumt, jag var ju 25år på den tiden och hade levt i eget hushåll i 7 år, inte hade jag behov av någon som lagade min mat och tvättade mina kläder!

Mina föräldrar å andra sidan var, i mina ögon, praktexemplar på hur man bör uppföra sig, de la sig inte i, förhörde varken mig eller honom om minsta lilla detalj gällande allt och ingenting för att få så mycket info som möjligt om vårt liv, de trängde sig aldrig på och hade varken krav eller förväntningar på mig/honom utan accepterade oss som vi var och utgick från att vi klarar oss själva och gör vi inte det så låter vi meddela att vi behöver hjälp med någonting. Min pojkvän tyckte att mina föräldrar var helskumma, enligt honom var det uppenbart att mina föräldrar inte brydde sig om mig och att man kunde ifrågasätta ifall de överhuvudtaget älskar mig eftersom de inte ringde regelbundet, inte hälsade på titt som tätt, inte frågade hur det gick på jobbet eller bara allmänt la sig i mitt/vårt liv såsom hans mamma ideligen gjorde.

Jag antar att man som svärmor/svärföräldrar aldrig riktigt kan göra allting rätt, på samma sätt som man som svärdotter/svärson kan trampa i klaveret hur man än gör utan att ens för en sekund ha för avsikt att bete sig klumpigt eller att förolämpa sin partners anhöriga. Men med tiden blir det nog bättre, när man vänjer sig vid varandra och lär känna och acceptera diverse egenheter som de flesta människor faktiskt har.

Få människor har som avsikt att uppfattas som otrevlig eller som ett riktigt monster från helvetet. Det gör därmed att det finns hopp till en någorlunda normal relation bara man öppnar munnen och säger hur man helst velat ha det, eller visar vad man uppskattar och inte uppskattar så att svärmor har någonting "att gå på" så att hon slipper bli uppfattad som en svärmor från helvetet helt i onödan (för det vill hon sannolikt inte!). På samma sätt som man själv får vara lyhörd och till viss del anpassa sig till sin svärmor. relationer är att ge och ta, det är de flesta människor ense om. Sedan avviker vissa människor från "normerna" och är på riktigt ett monster, men tror det är bra mycket färre personer som faktiskt är ett monster än vad det är människor som uppfattas som monster.

I alla fall har det hjälpt att jag kunnat ha en rejäl distans till henne. Jag träffar henne minimalt. För en energitjuv är aldrig rolig.

Jag älskar min svärmor, hon behandlar min dotter som om hon vore hennes egna barnbarn. Känner mig lyckligt lottad när jag läser trådar som dessa.

Jag har också problem med min svärmor - och svärfar. Båda håller på att tjata ihjäl min sambo och snart min fru (vi gifter oss om en månad) att göra slut med mig. De tycker att hon skulle kunna få "någon bättre kille" och att hon är värd någon bättre än jag och de inte gör någon hemlighet av det. Jag har ett helt okej jobb inom skrivande sportmedia. Jag tjänar helt okej och vi båda klarar oss gott på min lön men min sambo vill jobba själv och dra in pengar till hushållet. Hon säger att hon skulle få nippran av att bara vara hemma dagarna i ända och hon tycker också det är bra att tjäna egna pengar och att vi hjälps åt med utgifter och sparar till saker vi vill ha eller göra

Men enligt hennes föräldrar "gör jag inte rätt för mig" då de tycker "Att bara sitta framför en dator och knappa lite på den och se på sån där jäkla tråkig sport är inget riktigt jobb" Hennes föräldrar är lantbrukare och har arbetat med kroppen från tidig morgon till sen kväll genom hela livet och menar att det är på det sättet man "gör rätt för sig och förtjänar sitt uppehälle här på jorden". Och då hon är deras enda dotter hade de hoppats på att hon hittat någon kille som har ett "riktigt" jobb och där hon själv inte ska behöva jobba och "slita ut sig och riskera livet" (hon jobbar som lokförare) utan vara hemma och ta hand om hushållet.  Nu ser de det som att jag inte tjänar tillräckligt bra på det jobb jag har, på grund av att hon själv jobbar. Hon vill dock inte ta konflikten med sina föräldrar och jag har hört hon har sagt till de när jag varit i ett annat rum eller "utom hörhåll" att hon ser sig om efter någon annan och att hon gör slut med mig när hon hittar någon bättre. När jag konfronterade henne med att jag hört vad hon sagt sa hon att "det sa jag bara för att få tyst på de ett tag". Jag har rivit ifrån ibland när jag tycker att gnället från de blivit för mycket men då tycker de bara att jag är oförskämd och min sambo har skällt på mig för att jag höjt rösten mot de och att jag ska be om ursäkt för att jag höjde rösten mot hennes föräldrar.

En del av problemet är att hon liksom min man är enda barnet. Och då fokuserar de allt på sin dotter. Och att de verkar ha väldigt fixa idéer om hur hennes liv ska vara. De verkar inte alls klipp navelsträngen. Och hon verkar inte våga ta konflikten med dem. Men hon har valt DIG. Och hon vill jobba. Så du kanske ska nöja dig med det. Att säga ifrån till sina helikopterföräldrar som verkar vara vä dominanta är säkert en process som måste få ta sin tid. Min man säger mer och mer ifrån till sin mamma. Men det är nåt som han har haft svårt för. Hon lyssnar inte eller ignorerar det man säger och gör som hon vill. Men min man håller sin linje.

Seriöst, skaffa en tjej som har ryggrad och inte skäms över dig. Detta är ju helt sjukt:

"Hon vill dock inte ta konflikten med sina föräldrar och jag har hört hon har sagt till de när jag varit i ett annat rum eller "utom hörhåll" att hon ser sig om efter någon annan och att hon gör slut med mig när hon hittar någon bättre"

Seriously, tycker du det här är acceptabelt? Man the fuck up, och sluta vara en sån jävla toffel!

Kanske för att vissa kvinnor främst lever för sina barn och inte kan släppa taget ens när ungarna är vuxna.

Jag hade problem med min svärmor och fick säga till på skarpen och hon tog så illa vid sig fast hon kört över mig med ångvälten några gånger och önskade tom livet ur mig och att hon var viktigare för sin son och hennes barnbarn (mina barn) än vad jag var. Det har tagit 2,1/2 år för henne att inse att jag är den som är navet i min familj och hon är navet i sin familj men hennes familj inte är i samma behov av henne som när hennes barn är små utan behöver annat och även att bli behandlade som vuxna individer. Ibland är det nog svårt att förstå att ens lilla barn är vuxen och ska behandlas som en vuxen så man får en vuxenrelation till sina barn och inte fortsätter med mamma barn relation.

Nu kan vi iaf visats i samma rum och kommunicera och de finns där för vår skull och inte för sin egen skull för att fylla ett tomrum. Och det är jag glad för just för mina barns skull. Att de fr ha sina farföräldrar som inte tjurar för att de inte är världens mitt.

Jag kanske var lite otydlig. Hon är inte enda barnet. Dom har två söner också. Den ena jobbar kvar på gården (helt underbar snubbe som jag kommer bra överens med) och kommer att ta över den. Den andre jobbar på en oljeplattform i Nordsjön (har jag träffat bara en gång men han verkar reko han med). Hon är enda dottern (mellanbarnet) de har och tydligen mer noga att hon ska ha en "bra kille" av någon anledning. Av det jag har lagt märke till har de inte haft några synpunkter på deras söners respektive och låter de leva sitt liv, enligt min sambo älskar de deras söners respektive. Tydligen är det mer känsligt när det rör deras dotter av någon anledning...

 

Visst är jag nöjd att hon valt mig och allt är helt underbart mellan henne och mig men det är hennes idiotföräldrar som är enda smolket i bägaren... som tur är bor de 30 mil bort från oss så vi åker inte och hälsar på de så jätteofta och jag gör mitt bästa dessutom för att det ska bli allt mer sällan. Jag förstår att min sambo vill träffa sina föräldrar och sin bror (han som bor kvar på gården) så jag får bita i det sura äpplet emellanåt. Ska bli riktigt intressant förresten om hennes föräldrar dyker upp på bröllopet. De har hotat med att utebli som någon sorts fånig protest och min sambo har börjat gråta varje gång de har nämnt det. Bröderna med respektive ska däremot komma.

Hon har ryggrad i andra sammanhang det kan jag garantera och hon skäms absolut inte över mig, det har jag fått bevis för flera gånger och hon sa det bara för att "lugna" hennes föräldrar.

Då har de väl knutit henne hårdare till sig än sönerna. Det är ju inte helt unikt att föräldrar har olika relationer till sina barn.

Kan du inte hålla ett tal på bröllopet. Att du beklagar att ni är ense om att inte gilla varandra?

Jag hör till de lyckligt lottade. Min svärmor är helt OK. Hon har en tendens att ta över vårt kök när de hälsar på, men jag har insett att det är bäst att låta henne hållas. När de har åkt hem kan jag sortera rätt i skåp och lådor igen (hon vet inte var någonting skall vara, men hon skall prompt plocka undan ändå - då blir det som det blir). Jag vill egentligen inte att hon ägnar nästan hela besökstiden till att jobba i köket - men det är så hon trivs bäst har jag insett.

Svärfar är helt olik mig, men vi har några gemensamma fritidsintressen som gör att vi i alla fall har något att prata om. Vi kan umgås civiliserat utan problem. Ibland drar vi iväg tillsammans och fiskar ihop med barnen - då är det riktigt trevligt.

Mina föräldrar funkar jättebra ihop med min fru. Hon har själv många gånger uttryckt verklig uppskattning för den släkt hon gift in sig i.

Jag tycker synd om er som har såna bekymmer med era respektives föräldrar. En möjlig tröst kan vara att det från början inte alla funkade mellan mig och mina svärisar. Vi har på något sätt lyckats hitta ett sätt att uppskatta varann istället för att reta upp oss. Givetvis var vägen dit grundlagd med en ömsesidig respekt - annars tvivlar jag på att det blivit något annat än pannkaka av hela skiten. Min frus farmor lyckades jag däremot aldrig komma överens med - där var en människa som ville att andra skulle leva enligt hennes villkor. På henne har jag sett hur jobbig en svärmor kan vara...

Jag är övertygad om att det finns precis lika många svärdöttrar från helvetet som det finns svärmödrar. Det är väl bara det att svärmödrarna sitter inte på FL och skapar trådar om sitt hat, utan behåller kanske sina åsikter för sig själv.

Det finns båda sorter här. Men det är nog delvis en generationsfråga. Min svärmor tar sig inte ut på internet själv. Och jag har inte sagt nåt till min svärmor eller övriga delar av min mans släkt. Sen finns det orsak och verkan. Är svärmor inte snäll blir man väl själv inget helgon.

Jag och min man har sammanlagt fyra svärmödrar och vi kommer jättevra överens med alla

Men seriöst så kan min mans mamma vara lite jobbig ibland med att lägga sig i, men då gnäller jag lite till mannen som tycker likadant. Och så påminner vi varandra om att hon gör det av kärlek inte för att vara en pest.

Min man är äldsta barnet och enda sonen, hans pappa har sammanlagt fem barn.

Och det innebär att maken förväntas ställa upp mer än tjejerna. Hans helsyster har lyckats göra sig fri vilket ineebär att trycket på min man blir ännu hårdare.

Vi träffades när han var 32 och han hade varit singel i stort sett hela livet.

Mina föräldrar bor 60 mil härifrån så de är inga problem i vardagen.

Min mamma är den enda som är singel av föräldrarna och minman skulle helst villja att vi bodde så hon kunde bo hos oss. Så jag tror inte han har nåhra problem med henne

Javisst finns det "dumma" människor av alla sorter. Jag är själv både svärmor och svärdotter, och har aldrig haft några problem med varken svärmor eller mina svärdöttrar. Svärdöttrarna söker ofta mitt sällskap, även vid tillfällen då deras respektive inte är med. Vi ska förresten åka till London tillsammans nu i sommar. Ett förslag som kom från dem. Det ser jag som ett tecken på att de trivs med mig, och att jag "sköter" mig rätt bra.

Sen är ju inte alla svärmödrar gaggiga gamla tanter med rollator. Vi är väl många som är fullt yrkesverksamma, utåtriktade, med ett rikt eget liv, som mer än väl kan hantera en dator, och har gjort så i många år.

Precis min åsikt. Sjäv hälsade jag mer än gärna på min mormor och morfar en vecka varje sommar även som tonåring. För de var urhärliga att vara med.