Anonym (Pia) skrev 2014-05-30 13:40:27 följande:
Det TS beskriver är inte tillräckligt allvarligt för att soc skulle bry sig. De skulle lyssna på henne och tänka att här har vi ytterligare en mamma som dissar pappan och rycka på axlarna. Pappan ger barnet sin medicin och han ger dem mat och han har sängar till dem. Dessutom kan soc inte bestämma att barnen bara ska vara hemma hos mamman, då krävs det att ts stämmer pappan i Tingsrätten och yrkar på noll umgänge.
Du kanske har rätt i att det TS beskriver i tråden inte är tillräckligt allvarligt för att soc skulle bry sig, jag kan inte bedöma det. Helt säkert vet man ju inte förrän man har provat förstås.
Men jag vet av erfarenhet att ofta när barn får diagnoser och går på behandling på Bup så är medicinering bara en del av behandlingen. Minst lika stor del är hur föräldrarna bemöter och arbetar med barnet kontinuerligt. Självklart kan jag inte svara på om det är så i TS fall. Kanske hennes barn enbart behöver medicinering? Då forstår jag iofs inte varför hon har möten med specialpedagog och rektor om barnet blir helt "symptomfritt" (eller vad man ska kalla det) av bara medicinering.
Och om pappan bemöter barnet/barnen på ett skadligt sätt utifrån barnets/barnens diagnoser så är det lika illa som att missköta medicineringen. Bara svårare att bedöma förstås. Och då menar jag självklart inte att han ger dem färdigköpta köttbullar.
Jag tycker att Ts skulle kunna prova att ta hjälp av bup. Jag vet fall där föräldrar bett bup att göra anmälan till soc och bup har gjort det (självklart inte för att föräldern sagt åt dem att göra det utan för att de bedömt att det fanns skäl att anmäla). Och det som borde vara målet vad jag anser är ju inte att skära av pappans umgänge eller att det ska upphöra eller minska. Utan målet borde ju vara att barnet/barnen ska må bra. Då är det ju en avvägning hur bra barnet mår av pappans nuvarande bemötande jämfört med hur barnet skulle må med mindre eller en annan typ av umgänge med pappan. Kanske också soc eller bup skulle kunna få pappan att inse att han behöver ändra på delar i sitt beteende mot barnet/barnen? En del pappor (och mammor förstås) lyssnar mycket bättre på en utomståendes ord än på exets synpunkter. Och då skulle ju mycket vara vunnet. Med ett bättre bemötande från pappans sida skulle barnen kanske lättare vilja åka till pappan och då är ju problemen delvis lösta.
Sedan är jag för lite insatt i regelverket vid umgänge för att veta vad som händer om TS låter barnen slippa åka till pappan OM det är så att barnen inte vill åka. Men jag skulle tro att det i så fall är pappan som får agera för att barnen SKA åka, ev genom att stämma TS? Då är ju frågan vilken chans han har i tingsrätten om han hittills kategoriskt vägrat att befatta sig med barnets/barnens diagnos och behandling och läkare. Där vet jag för lite för att kunna råda TS alls.
