BF Januari 2015

Idag ringde bm och inskrivning den 13/6, vet inte när man brukar ha inskrivning men om jag räknat rätt är jag i vecka 10 eller 11 då, men hon sa oxå att de hade mycket att göra nu när det är semestertider :/ känns spännande, visst får man göra kub även om man är ung och inte har övervikt? :)

Ettplusettlikamedtre

Äldre 12 May 10:53

#368

ilyaln skrev 2014-05-12 10:12:54 följande:

Det beror på var man bor. Här så får man inte KUB såvida man inte är över 35 år eller har allvarliga sjukdomar i familjen. Tillhör Norra älvsborgs länssjukhus. Man får inte ens ett tidigt ul så...

Okej, känner att jag ändå vill göra kub, även om jag måste betala. Men ul, gör man i vecka 12? Eller 14? Vilken dålig koll jag har känner jag!!

Ettplusettlikamedtre

Äldre 17 May 20:03

#635

Man blir så glad av och läsa alla som stöttar och peppar varann. Säkert lite gravid hormoner meeeen ändå, känns skönt med en härligtråd!! Nått tips för utomlandsresa? Förutom stödstrumor då! HAHA!! :D

Ettplusettlikamedtre

Äldre 20 May 22:13

#828

Här har det vart en känslofylld dag. Massor med hormoner (tror jag det är) men har gråtit hela dan. Började med att jag och sambon pratade om vem som ville ha barn mest(varför pratar man om sånt ens?) (vi blev ju gravida trotts P-ring) mer floder av tårar då man börjar tänka, TÄNK OM TANKAR, tänk om han inte är rätt, tänk om vi ångar oss, tänk om..... Massa gråt bara, nån mer som känner igen sej?

Ettplusettlikamedtre

Äldre 21 May 20:33

#896

mariaheterjag skrev 2014-05-21 07:06:16 följande:

Känner igen mig. Har vari deppig till och från sedan jag testade positivt. Har också haft tankar om det här är rätt, om sambon är rätt osv och då är detta ändå andra barnet och vi har det stabilt, bor i radhus med gått om plats för en liten. Gick runt och var skakig och det kändes som jag skulle kunna gråta närsomhelst. Tror absolut det är hormonerna. Kan känna ingen lite hur jag kan va några dagar innan mens, bara att nu höll det i sig konstant i två veckor. Men nu känns det faktiskt bättre som att jag börjat smälta allt eller att kroppen vant sig vid hormonchocken. Vilken vecka är du i?

De känns skönt att inte va ensam om det, som tur är har jag en fantastik sambo, som stöttar & älskar mej ivått och torrt:) Vi har väl inte samma förutsättningar, jag har ett vik, men har de senaste fem åren haft full inkomst, så jag är inte orolig för mammapenningwn, men min sambo pluggar, och vi blev gravida trotts pring, planerade och börja försöka efter sommaren, men de blev visst nu istället ;)bor i en trea, har ändå sparat enkel så vi kommer klara oss trotts "bara mammapenning & CSN". Jag går in i vecka 8 imorrn, bf 7 eller 8 jan :) vilken vecka är du i?

Ettplusettlikamedtre

Äldre 21 May 21:29

#908

mariaheterjag skrev 2014-05-21 21:04:04 följande:

Men då låter det ju ändå som att ni skulle klara en liten fint nu Inte mkt som skulle ha ändrats efter sommaren i alla fall! Men det är väl lite det där när man blir gravid mer eller mindre oplanerat, kanske det tar lite tid att smälta liksom. För oss var det typ "blir det så blir det" då vi kände att vårt första barn börjar bli så stor... men hade kallt räknat med att det skulle ta mkt längre tid då vi dels inte planerade in något efter äl och dels hade sex så pass sällan. Men, men ibland lyckas man tydligen pricka in ändå Skönt att din sambo är förstående, det hjälper att ha någon som lyssnar så man kan få ur sig allt bara. Min sambo blev dock inte så glad över mina tankar och tyckte väl att det förstörde hans lycka så jag försöker va positiv inför honom. Och nu känns det också mkt mer positivt överlag. Jag tror att jag gick in i vecka 7 idag. Bf 13 jan isf.

Ja, de känns som att "det är menat att bli" när man skyddar sej och ändå blir det! Stod i köket och storbölade och skalde potatis igår.. Han är glad att jag delar mina tankar med honom, och inte stänger han ute.. Men man vill ju känna glädje inte osäkerhet, ibland är man överväldigad ibland tvekar man, men som sagt tror de tar lite innan man hinner smälta det. Ivårat fall är det ju de första barnet, och det är ju en omställning, man ska börja ha ansvar för en annan liten människa resten av en liv... Jag ska inte ljuga, JAG ÄR SKITRÄDD. Men samtidigt så glad, älskar redan det som växer i min mage.. Har du några symptom än då? :)

Ettplusettlikamedtre

Äldre 21 May 22:10

#909

Förhoppningsvis skrev 2014-05-21 21:15:31 följande:

Ettplusettlikamedtre: Jag och min sambo var båda studenter när vi fick vårt första barn och hade bara (ja för oss va det "bara") varit tillsammans i nio månader när jag blev gravid. Och all den oro vi kände var helt obefogad, det är det bästa vi gjort - även för vårt förhållande. Heja er! Det kommer gå superbra!

Okej, va skönt att höra att det är någon mer som oroar/oroat sej.. Man får ju lätt hjärnspöken.. :P Jag hoppas vi klarar det galant. Men det är ju en stor omställning i livet. Samtidigt som jag är livrädd är jag överväldigad och älskar den lilla personen som växer i min mage :) Tack !! Heja er oxå, att det ska gå hela vägen !!

BF Januari 2015

INNEHÅLL