Dottern på 6 år vill bo hos pappan.

Därför att det är helt och hållet tillåtet och naturligt att må dåligt. Det är tom så att man inte vinner något på att alltid försöka hålla en fasad av välmående. kort sagt är man inte olämplig bara för att man "mår dåligt".
Att göra det till en ursäkt att flytta barnet är, av den korta beskrivning vi fått av TS, visar att det inte är ok att må dåligt. OM det skulle vara så i verkligen, inte ok, skulle vi har måna tusen tvångsomhändertagna barn.

Självklart ska man i första hand försöka se till att få hjälp. Först då det är riktigt allvarligt överväger man annat men om det vet vi intet i det här fallet.  Att uttrycka det som att skydda från välmående är bara så fånigt att det inte är värt att bemöta ens en gång.

Ska ett barn flytta boende ska det ske i överenskommelse och inte godtyckligt.

Barn agerar ut alla sina känslor hos den förälder de är tryggast. Med det vill jag säga att du kommer få samma "problem" med din dotter om hon istället bor hos dig. Dvs din dotters beteende hos mamman är inget alarmerande som borde innebära flytt till dig för den sakens skull.

Vidare kan du hjälpa din dotter ekonomiskt. Köp lite kläder och så. Bidra till aktiviteter. Ta det den vägen istället. För jag tror sällan en 6-åring bör bestämma själv var denna ska bo. Barnet vet inte vad en permanent flytt innebär. Det barnet uttrycker kan istället vara att hon känner av att det är jobbig för mamman och vill komma undan detta.

Ang dra i håret. Det kan stämma eller så gör det inte det. Utgå ifrån att det är dotterns version på en incident som egentligen kan ha sett ut på andra sätt. Att myntet har en sida nr två. När det handlar om sådana anklagelser som kan få allvarliga konsekvenser måste man alltid vara kritisk. Såvida det inte handlar om ren oro. Då ska du agera och det direkt! Barn har livlig fantasi. Senast igår sa mina flickors kusin med tårar i ögonen att hennes pappa var död. Pappan satt i rummet intill.

Vad mamman vill, varför eller hur våldsam hon är vet vi ingenting om, det är jäkligt onödigt att spekulera om det. Man vinner inga krig genom sagoberättande och hittepå...
Är det så att hon mår dåligt temporärt kan det vara ide att barnet bor mer hos pappan i en period. Det gäller oavsett om mamman har brutit benen och ligger på sjukhus eller om hon mår psykiskt dåligt.

Oavsett så ska barn inte avgöra var de ska bo. Det ska föräldrar göra tillsammans. Kan de inte komma överens måste de ta in extern hjälp som exempelvis familjerätten.

För barnens bästa ställer man väl upp på varandra istället för att se det som en chans att sno barnen med flest och mest hittepåargument? Men du ser ju allt sånt som curlande... Jag antar att du står rätt ensam i livet...

I första hand tittar man på vad barnets bästa är, kortsiktigt såväl som långsiktigt. Den dagen man anser att man måste "kämpa" om boendet finns det all anledning att rannsaka sina motiv och varför man anser sig nödgad att kämpa.

Jag hoppas verkligen att du inte menar som jag uppfattar det du skriver: att man ska passa på att sno till sig boendet utan att säga något...

Jag sa till mamman att jag vill också ha dottern hos mig eftersom hon haft henne i 6 år och att under tiden dottern varit hos mig har hon mått bättre och betett sig normalt igen. Mamman säger att jag får ta det med tingsrätten och att jag inte får träffa dottern tills jag ''vunnit''.

Sedan ringde hon upp senare och sa att dottern gråtit efter mig och pratat med sin mormor om att hon vill vara hos pappa och bo här.

Mamman försöker övertala mig att dottern ska få stanna hos henne eftersom att dottern kommer sakna sin bästis Sandra (som har ett väldigt dåligt inflytande på henne, dottern har varit med den här Sandra när sandra ursäkta men.. Slickat någon annan kamrat på könsorganet. Och varit på toa med en annan pojke osv, och jag sa att det inte ens är bra för dottern att umgås med den här tjejen och ännu mindre bo där för HENNES skull.,.