Farmorn lämnar bort barnet till pappan som går på subutexprogrammet?!

Tack för era svar!

Idag har jag och dottern pratat och hon vill träffa fadern. Idag ringer han på hennes mobil och frågar henne om hon kan komma om 2 veckor och hon skall höra med mig.

Jag ringde upp till honom och frågade om hans mående etc. Han påstår att han är drogfri sen 3 år tillbaka! Vilket inte är klokt för min son är inte ens 3 år och han har varit i träsket under denna tid.
Sa att om han nu går och tar prover så kan ju jag få se provsvaren på detta. Han reagerar med att han blir upprörd, förbannad och ilsken, kastar på luren i örat på mig.

Han har ingen tentens till att vilja samarbeta (det är liksom inte jag som har drogat bort 10 år av hennes liv) utan han, tycker han borde visa lite medvilja till sammarbeta.

Vi har haft samarbetssamtal för X antal år sen, hjälpte ingen. Så tänker inte ta hjälp av socialen överhuvudtaget, förstår inte på vilket sätt dom skall kunna hjälpa oss. Sen har jag ingen lust heller att blanda mig samman med socialen då jag är höggravid och väntar barn inom kort.

Angående farmorn så kommer jag prata med henne om detta, hon försvarar sin son tills döden skiljer dem åt. Skulle aldrig ens erkänna om han hade problem, utan sopar hellre saker under mattan.

Ursäkta om  jag låter disträ, men blir så jäkla less på att försöka "prata" med en vuxen människa som ändå bara kastar på luren som en unge och tror att det skall hjälpa honom till att få en bättre relation med dottern.

Detta har pågått i snart 10 år och ännu längre tillbaka egentligen men då var det bara alkohol inblandat, mitt hopp om honom existerar inte. Men måste ju på nått sätt försöka.

Sen detta med att dottern har en mobil och han ringer på den i tid och otid stör jag mig på också!!

Men för att farmorn har funnits i hennes hela liv och hon hälsar på där ibland. Inga konstigheter med det! Precis som att dom hälsar på mormor och morfar under en helg ibland.

Tack för ditt svar. Ja det skulle vara ett alternativ till att låta dom börja bygga upp en relation. Dottern säger att hon aldrig träffar sin pappa (mycket handlar väl om att alla kompisar har en närvarande pappa) men inte hon. Min make är som en pappa för henne och tar henne som sitt egna barn, vilket såklart är självklart. Det är svåra frågor att försöka förklara för en 10 årig tjej varför det har sett ut som det gjort utan att säga för lite/för mycket. Önskar det fanns ett facit.

Jag kommer inte låta hon åka till farmorn med övernattning i forstättningen ifall, för det fungerar ju uppenbarligen inte då hon tar sig friheten till att ta beslut som en vårdnadshavare bör göra.

Varför jag inte ids/orkar blanda in socialen i det hela är att mitt hopp om att han någonsin blir drogfri finns inte, det har gått s många turer och jag har hört så många vitsar om detta att jag har slutat tro på en förbättring. Känns som bortkastad tid. Eftersom han går på subutexprogrammet känns det ju som att då han kan ju begära skriftliga intyg på hans drogfrihet och eventuella återfall som skett under hela hans behandlingsperiod. Jag vet att han fortfarande dricker alkohol då han bor i en liten stad (där jag bott tidigare).

Det jag känner är att jag tycker så vansinnigt synd om min dotter som skall behöva ha en sån man i hennes liv som nån såkalllad fadersgestalt "förebild", är rädd att hon tror att hon är som honom etc. Men jag kan uppenbarligen inte råda över det, utan vill hon träffa honom måste hon ju få göra det under kontrollerade former.

Tack så mycket för ditt svar, var givande att läsa <3 ska tänka på det du skrev.

Så svåra frågor :( Med oss har hon hela sitt liv framför sig, kärlek, trygghet, omvårdnad, vi kan erbjuda henne allt. Han har inget att erbjuda henne förutom sitt ursprung som en biologisk pappa. Han har aldrig haft ett jobb, har boende via socialen, går på subutexprogrammet, kämpar för att klara en sysselsättning, inge körkort, ingen ekonomi, etc.

Förvisso är inte materiella ting nått. Men känns som att får hon ta del av hans "liv" så kanske det även kan påverka hennes framtid i negativ riktning. Tycker ni jag är helt ute och cyklar när jag resonerar så?=(

Det är 10 år sen och jag var 18 år, så nej det skedde inte via någon våldtäkt. Men jag var ung och nyblivna 18 år. Träffade honom när jag var 16,5 år. Blev gravid och vi fick ett barn. Det tog slut under graviditeten, jag lämnade honom då för jag insåg att jag skulle bli ifrågasatt som mamma om jag valde att fortsätta ett liv med en man som drack alkohol, blev aggressiv, slog sönder saker och var farlig både psykiskt & fysiskt om jag hade stannat i denna relationen.

Jag kämpade på som ung mamma, lyckades utbilda mig, skaffa körkort och ett fast välbetalt yrke för att vara en representiv mor som både kunde erbjuda min dotter trygghet, ekonomisk stabilitet och en framtid.

Jag valde den vägen för att kunna erbjuda min avkomma en framtid trots att jag genom åren haft många odds emot mig. Hade inget när jag fick henne, men jag tog mitt ansvar!

Men suck! Varför kommenterar du om du inte har några konkreta råd & tips, är inte ute efter bråk med "mormor" eller någon annan här på familjeliv.

Varför skulle jag under dessa 10 års tid lagt min energi på att försöka få en människa ren & drogfri? Varför skulle jag under dessa 10 år försökt packa på en människa ett barn som håller på att droga? Det vore ju knäppt!!!!

Varför tror du ens att jag skulle offra ens en dag i mitt liv på en missbrukare, när det finns så mycket annat positivt i livet som är värt att bry sej om.

Du låter ju som att du tar allt detta personligt!

Det är väl fasiken bättre att låta en man som vill vara pappa få vara pappa åt henne, än tvinga på en karl som inte vlll vara pappa en papparoll. det låter enligt mig absurt!

*Ryser* att det ens finns människor som resonerar så.

Tack snälla för alla era svar! :) Uppskattar alla vinklingar.

Tack även för informationen om subutexprogrammet.

Bra mormorn, klappa dej på axeln och glädjs åt att du åt p-piller under 20 års tid men levde med en missbrukare. Jag fick en fantastisk älskvärd dotter, och hithills 10 drogfria år i mitt liv, utan ett missbruk i kring oss. Hade inte velat byta för nått i hela vida världen med dej.

Men mormorn: ) Du förlöjligar bara dig själv genom att yttra dina åsikter. Hade du varit bildad, erfaren & vis som oftast en mormor är hade du insett att man ska vara mjuk mot människan & hård mot problem.

Du kommer aldrig vinna någons respekt genom dina utlägg :) Det kanske biter på svaga människor, men då har du helt kommit till fel grupp! ^^

Trevlig helg till er alla som kommit med konkreta råd & tips på hur jag bör hantera situationen, ni har all min respekt. Nu ska jag fortsätta njuta av min graviditet och mitt liv som två (snart tre barns förälder) som har hela världen framför mig. Nu ska jag och dottern åka & träna!

Haha du är rolig du mormorn, först ditt generealiserande om att "Alla socialsekreterare skulle säga samma sak" är samma sak som att generalisera att en stor grupp av människor skulle dela samma värderingar för att man gått på samma utbildning.

Boken du refererar till sammanfattas följande

"I denna nya omarbetade utgåva av klassikern Skiljas - men inte från barnen ger familjeterapeuterna och forskarna Bente och Gunnar Öberg råd och vägledning i de olika problem som många frånskilda föräldrar ställs inför när de ska gå ifrån varandra. Boken är en utvärdering av den gemensamma vårdnaden och beskriver hur man i praktiken kan ta hand om sina barn - från att ha ett växelvis boende till att barnen bor enbart hos den ena föräldern."

Nu tar ju inte boken upp hur man skall hantera missbrukande föräldrar! Sug på den du, det är skillnad på att gå ifrån varandra och gå ifrån varandra pga att en förälder har ett alkohol - och drogmissbruk.

Ännu en gång har du bevisat att du för det första inte är bildad, du är inte kapabel till att refererea och återge källor och vetenskapliga metoder på ett konkret och rättfärdigt sätt. Så snälla du mormorn :) BILDA DEJ!

Skillnaden mellan ditt och mitt  fall är att dottern inte haft kontakt med sin far alls, vi bytte bostad när hon var 1 månad gammal och han har inte velat ha kontakt med henne heller för den delen, så vi har levt separata liv utan insikt in nån av våra liv. Vi har aldrig behövt ha kontakt med soc som dej heller. Eftersom dottern inte behövt ha missbruk i kring sej alls, så har vi aldrig behövt ha med sekreterare att göra.

Vad som hänt dej och din familj vet jag inte. Men våra fall verkar inte kunna jämföras. Pappan har ju själv valt att ta avstånd från oss när hon föddes pga alkoholmissbruk, behandlingar, vistelser på psykiatrisk avdelning, bott under 1,5 år borta från oss över 200 mil etc. Ids inte ens förklara.  Så hennes kontakt med hennes far (om man räknar i måndaer) kan räknas på en handfull. Tyvärr är det inte så enkelt som att bara kliva in i hennes liv sisådär, vi har ju ett väl fungerade liv med både arbete, sport och fritidsaktiviteter, vi är i fjällen 2-3 gånger i månader i stugan etc. Vi bor i olika kommuner och han saknar körkort, bil, inkomst etc.

Jag har aldrig nekat honom kontakt. Erbjudit honom träffar under dagtid, vilket han inte godkände och kastade på luren.
Sen har han fått nys om dotterns mobilnummer och ringer till henne och frågar om dom kan ses och ber henne prata med sin mamma (vilket också är helt sjukt, lägger på henne det ansvaret att hon skall vara någon slags förmedlare). Vilket jag också har förbjutit honom till att göra, men han godkänner inte det heller.

Ursh för missbrukare, spelar ingen roll om man är drog - och alkoholfri, en gång missbrukare alltid det tänket om att det bara är JAG JAG JAG! HUVVA!