Hur tänker en alkoholist?

Min pappa är alkoholist och betedde sig som TS svärmor: Ljög, söp, slogs, försvann, gömde alkohol, och bara var ett jävla SVIN i kanske tio år. Han är inte parkalkis utan snarare företagsledartypen som lever med en vacker fasad.

Det vände när vi barn fick hans barnbarn väldigt tätt och tog ett (eller ja, ganska många) snack med honom: Nu får du skärpa dig eller så kan vi tyvärr inte ta hit barnen. Min mamma gick anhörigkurs för att lära sig mer om beroendet och för att kunna bemöta honom i hans missbruk.

Men det var inte vackert. Jag fick köra honom skakig och abstinent som ett jävla vrak till en läkare, stötta under avgiftningen och sedan långsamt se honom bli en annan människa: Min pappa. Han hade varit borta så länge och kom tillbaka, helt otroligt. Det trodde jag aldrig någonsin skulle hända faktiskt. Än sker mirakel.

Så TS, sätt hårt mot hårt för barnens skull. Gå inte på lögner, konfrontera, visa att du/ni ser vad som pågår. Min pappa pissade ner sig i sängen flera ggr och det skämdes han för såklart. Mamma städade. Men jag och mina syrror frågade honom rakt ut: Vad är det här? Har du kissat ner sängen?! Vad fasen ska MAMMA städa din skit för? Har det inte gått för långt nu? Varför ligger det spritflaskor i bilen? Du luktar sprit och klockan är 11 på förmiddagen? Vad fasen är det?! Tror du inte att vi förstår vad du håller på med? Osv osv.

Läs samtidigt på om vad det finns för hjälp: Hon kan få hjälp med avgiftning hemma, man behöver inte lägga in sig på behandlingshem. Ta kontakt med en beroendemottagning i er kommun! Man kan få läkemedel, Campral, Naltrexon, Antabus är de vanligaste för alkoholberoende. Man kan gå till AA, IOGT-NTO för kamratstöd. Berätta detta för henne, att hjälpen finns om hon vill ta emot den. Det GÅR att ändra sitt liv även om man inte just nu vet hur det ska gå till.

Ja, så är det. Min pappa var högt uppsatt VD under alla år han drack. Helt sjukt att han  orkade med det och att han kunde gå till viktiga möten stinkandes som en spritfabrik....

Tyvärr är det ju vanligt med årterfall och att de smyger sig på som du beskriver. De provar att dricka lite igen och så ökas det på mer och mer tills de är tillbaka på ruta ett. Helt normalt. Väldigt jobbigt för anhöriga att hantera bara, det är ju som ett svek om och om igen liksom.

Men som sagt, det finns hopp! Lider med er som är mitt inne i det jobbigaste bara, kommer ihåg det och längtar inte tillbaka kan jag säga!

Så hade jag oxå resonerat om min pappa fortsatt dricka. Var på väg att klippa kontakten som du, men han tog hjälp precis innan vi fattade beslutet.

Tråkigt att din mamma fortsätter...

Håller med. Min pappa ville ju absolut inte att min sambo skulle veta vad han höll på med. Men när det liksom blev för uppenbart (typ sambon fick hjälpa pappa in i sovrummet, blev föremål för hans aggressionsutbrott osv...) så tyckte han det var OERHÖRT mycket mer pinsamt än när vi i familjen blivit drabbade.

Tror även han såg på barnbarnen som oskyldiga "utomstående" när de kom. Dem i kombo med att han förstod att även andra utanför familjen förstod vad som pågick tror jag var det som fick honom att inse att han hamnat i en återvändsgränd. Problemet var dock att han blev så fruktansvärt dålig när han försökte sluta själv och inte visste hur en avgiftning går till.

Tur att hans dotter (jag) jobbat med alkoholberoende i många herrans år och kunde informera honom .