Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(

Nej, men kanske har jag fått henne att sluta älta allt hon offrat och insett att det inte ger ryggdunkar och förmåner i livet att man tar hand om tre barn och hem :) Det är vi många som gör OCH försörjer oss själva.
Wake up and smell the coffee, så brukar livet bli lättare att hantera.

Jag har som du säkert läst i mina andra inlägg inte haft något emot hennes val att vara hemmafru, och som dotter till en mamma som var hemma med oss alla så är jag väl medveten om fördelarna.

MEN - man har ett eget ansvar för de val man gör, och man KAN inte förvänta sig att någon annan ska fixa jobb och lägenhet åt en när äktenskapet kraschar. Bara för att man är hemmafru så behöver man ju inte sluta ta ansvar för sitt eget liv - eller hur?

Sjuksrivningen har ju dock inte hindrat henne från att jobba hårdare än alla andra, så den kan ju inte vara en anledning....

Det är skrämmande om det finns MÅNGA som väljer att vara hemmafruar i dagens Sverige UTAN en tanke på att man kanske någon gång i framtiden måste stå på egna ben, och har en backupplan. Då har vi inte kommit så långt i samhället som jag trodde. 

Det är lika mycket jobb som vi trebarnsföräldrar som har arbete gör... Så jag förstår inte vad du vill ha sagt med detta inlägg?

Men - man vet väl sällan vilka barn man får? Om de är vårdkrävande, har särskilda behov etc så är det inget man "skaffar". Det är bara att acceptera och hjälpa barnet?  Du vet inget om hennes hälsoproblem och behöver inte alls sätta dig på höga hästar och tro du vet allt.

Alltså - jag har visserligen inte varit medlem här så länge, men märker att när nån behöver hjälp så kommer en förfärlig massa förståsigpåare som kommer med sina pekfingrar.

Nu är situationen som den är för TS och hon behöver tips och råd. Har man inga så håller man tyst.

Låter ju som du inte skulle varit sjukskriven som klarade av att ta på dig allt hushållsarbete och barn på heltid istället for att mannen skulle ta sin del.

Touché! Väl talat. Och det faktum att du faktiskt är läkare borde ju väga ganska tungt i många ögon här...kan man tycka. Det är ju ni som sjukskriver folk, trots allt.

Jag har en situation ganska liknande din, utan att säga för mycket (vill inte bli igenkänd, som sagt) och vet precis vad du menar med skuldkänslor gentemot barnen och maken. Det GÅR ju inte att bara ligga här och inte agera, (även om jag borde göra det, för MIN skull), när man ser allt som MÅSTE göras för att inte barnen ska bli direkt lidande och fara illa...! Så resultatet blir ju att man pressar sig själv till det yttersta, och BORTOM den gränsen, dag in och dag ut, i mitt fall i flera år.

Konsekvensen därav blir att jag blir allt sämre, men...det hjälper inte: det finns INGEN som kan ingripa och avlasta mig, ta över min "börda", så att jag kan göra det jag egentligen borde göra: tänka på mig själv, vila upp mig, planera min framtid (med eller utan make) osv. Det finns helt enkelt inget utrymme för det nu, i MIN unika livssituation. Jag märker att det finns många människor som inte kan begripa detta, eftersom de aldrig befunnit sig in just min sits, och för att de helt saknar förmågan att tänka sig in i andra människors situation, men det förändrar dock ingenting för MIG: min situation är densamma ändå. Lite tråkigt att man dessutom ska bli påhoppad, och mer eller mindre idiotförklarad, när man redan "ligger ner", så att säga. Varför är det så himla svårt för folk att bjuda lite på sig själva...välja en mer ödmjuk väg, istället för att slå på dem som redan ligger? Något sjukt maktbehov folk har kanske...? Friskt är det i alla fall INTE. 

Nu vill jag förklara en sak. När man är för sjuk för att arbeta, så klarar man inte heller att ta hand om barn och hushåll 13 timmar per dygn. Golvet får bli smutsigt, tvätten får vänta osv. Att man fixar att se till att barnen kommer till och från skolan, får mat i magen osv är en sak. Men inte fixar man att hålla ett hem, med 3 barn, i toppskick om man verkligen är för sjuk för att arbeta. Det är min bestämda åsikt.

Och jag föredrar att mina skattepengar går till tre veckors sjukskrivning för någon som följer läkarens råd, tar det lugnt och snabbt blir frisk igen och kan komma tillbaka till sitt arbete och därigenom hjälpa till att bygga vår välfärd, än att betala för en tre månader lång sjukskrivning för att någon "inte kan vara still" och plötsligt ska ta hela ansvaret för hem och barn.

Du tycker alltså att man tex inte behöver ha försäkringar, akassa o dyl? Man ska bara köra på tills det skiter sig - och då ska andra städa upp?

Jag har aldrig skrivit att Ts har varit "ledig" i 10 år. Men, om Ts är för sjuk för att arbeta så är hemarbetet verkligen inget yrke!

Nej, man klarar man av att jobba hemma 13 timmar per dygn så klarar man även att arbeta för en inkomst...

Vilka barn och vilket hem kan man sköta när man saknar armar och ben enligt dig?

Ser du ingen skillnad på att jobba hemma 13 timmar per dygn och att göra det som verkligen behövs?

Puuh... Jag påbörjade ännu ett inlägg som svar på en del inlägg här i tråden, men insåg efter en stund att det är lönlöst.. Har inte varit här inne på FL på länge, och nu minns jag varför: det är så enormt nedslående och krävande! Om man dristar sig till att publicera ett inlägg där man visar minsta lilla sårbarhet, ber om råd eller liknande, blir man attackerad från alla håll och kanter av människor som ska utvärdera hela ens existens, personlighet, samtliga livsval osv, baserat enbart på den fjuttiga lilla information TS gett i sina inlägg.. Löjligt.

Jag har fått ut det jag kan få ut av denna sida, resten blir bara trams, så jag tackar för mig nu och lägger min energi och tid på viktigare saker: att få värdefull hjälp i min situation, så att denna kan bli bättre för samtliga inblandade parter, inte minst för mig själv. Jag tackar så mycket för alla konstruktiva, positiva och genuina råd som givits här, av personer som faktiskt BRYR sig på riktigt om andra människor, och som inte bara vill agera översittare och spy galla över andra människor som inte haft tillnärmelsevis lika bra förutsättningar i livet, som just DE har haft. Ingen här på FL vet vem jag är, hur hela min livshistoria ser ut, varför jag gjort som jag gjort, eller gör som jag gör. Ni vet bara det jag tilllåtit er få veta...och det är verkligen inte mycket i sammanhanget.

Tack för mig! Ha det bra allihop.

Kryddmix: Modern vård rekommenderar väl inte veckovis sängliggande mot ryggont? T.o.m nyopererade och färska diskbråck uppmuntras till aktivitet. Stå är mindre belastande än att sitta. Man behöver stärka sig, inte atrofiera!

Där har du heeelt fel! man kan bli stämd för bedrägeri om det visar sig att man är fullt arbetsför fast manär sjukskriven.

Du sa ju "För då gjorde jag all jobb under dagen så vi kunde ta det lugnt och njuta av varandras sällskap på kvällen och faktiskt investera mer tid på att bara vara familj och inte spendera tiden på att tvätta och städa".

Men ts menar ju att hon har slitit hårdare än någon annan dessutom dygnet runt?

Kan inte låta bli att tacka dig lite speciellt, för ditt ivriga stöd. Skönt med folk som har empati för andra. Men det beror kanske också en del på det faktum att du själv lever under liknande omständigheter, med ryggproblem, smärta och småbarn som ständigt behöver dig. Vi förstår varandra, helt enkelt. Jag önskar dig all lycka och hälsa i framtiden, och hoppas innerligt att dina ryggproblem lättar. Det är verkligen sjukt jobbigt att inte må bra när man samtidigt MÅSTE vara på "topp" för att orka och hinna med allt ens barn behöver för att få sina behov tillgodosedda på bästa sätt.

Vad vill folk att vi ska göra egentligen?? Säga till barnen:

- "Nej, idag får ni ingen middag, för jag måste faktiskt vila mig ett par timmar nu, det säger doktorn!".

- "Tyvärr får ni ha era smutsiga, fläckiga kläder idag också...Ja, för 4:e dagen på rad - för jag får så jäkla ont i ryggen när jag hänger upp era kläder."

- "Jasså, lillan har lyckats klättra upp på köksbordet nu igen? Jaja, då får hon väl ramla ner och slå sig då, för om jag som är sjukskriven för mina ryggsmärtor lyfter ner henne, trots att jag får helvetiskt ont, så kan jag lika gärna jobba 8 timmar om dagen.."

- "Vill ni ha något att äta, säger ni? Nej barn, vi har ingen mat hemma. Vaddå, tycker ni att jag ska gå och handla och bära upp kassarna för våra 3 trappor, bara för att ni ska få mat?? Jag som har så ont i ryggen? Nej, jag är faktiskt sjukskriven, vet ni... Du som är 4 år gammal kan väl ta lillasyster i handen och gå och handla själv? Och när ni kommer tillbaka kan ni väl laga lite middag, när ni ändå håller på... Jag börjar faktiskt bli lite hungrig själv..." 

Galet.

Men som sagt: lycka till "Kryddmix", jag hoppas att "ödet" belönar dig för dina uppoffringar i framtiden. Och mig...

Det blir ju lätt så...
Jag har flera barn, jag arbetar heltid, min man arbetar heltid
och pga av en svår ridolycka i ung ålder har jag flera gånger genom åren varit tvungen att vara sjukskriven. På grund av ryggproblem.
Så jag har samma erfarenheter som du, bara en annorlunda inställning till det hela.

Vilket språk, du förstör ju samtalsklimatet när du skriver sådär! Men det är väl så man säger, när argumenten tryter så får man ta till personangrepp... 

Vill bara påpeka att den som svurit som en borstbindare  i tråden är din kompis Kryddmix ;) Och personangreppen är det nog även hon som har dragit till sin spets...

Ingen har ifrågasatt ditt val att vara hemmafru, men däremot så känns det lite märkligt att samhället ska gå in och vara skyddsnät åt dig när du och din man tydligen inte har haft samma agenda i ert gemensamma planerande.
Jag hoppas du hittar en lägenhet, jag hoppas du finner tid att studera, eller gå tillbaka till ditt gamla yrke. Men - du kan inte förvänta dig ryggdunkar från samhället och lite mer serverat på silverfat än andra arbetslösa och bostadslösa. Däremot verkar Kryddmix kunna tänka sig att ställa upp för att du ska kunna skapa ett nytt liv - ta rygg på henne tycker jag!

Om din man är samarbetsvillig så går ni gemensamt till en advokat, tar med er alla papper, sparande, avtal etc och genomför en snygg, civiliserad skilsmässa och skapar bra boende (till att börja med får barnen nog bo kvar hos din man om du inte har fast boende) och sen öka ditt umgänge. Du ställer dig på egna ben, och bär med dig att nästa gång du träffar en man så ska ni leva på lika villkor. Även om du väljer att bli hemmafru igen, så skall det då finnas ett bättre skyddsnät för dig.

Jag har gott om medkänsla. Men nej - kanske inte i det här fallet fullt ut.
Däremot hoppas jag att TS hittar kanaler och lösningar som hjälper henne att själv lösa den sits hon själv satt sig i. Och inte fortsätter förvänta sig att andra ska hjälpa henne, vilket det lät som i de tidigare inläggen. Nu verkar det dock som om polletten trillat ner och hon inser att vill hon ha ett bra fortsatt drägligt liv, så får hon själv se till att skapa det.

Märkligt att du, som avskyr att bli generaliserad och bedömd, uttalar dig om hur jag är i andra hänseenden än i denna tråd :) Men varsågod - det bjuder jag på. Tror inte att du och jag kommer längre i det här - vi har olika sätt att se på olika situationer. Inte helt omöjligt vi hamnar i en annan tråd där du helt saknar empati och jag gör det - för vet du? Det brukar vara situationsstyrt om man känner medkänsla eller inte... Det brukar bero på hur man själv ställer sig till den situation man skall bemöta. Inte en rent generell känsla med andra ord.

För att vara läkare känns det som att du har otroligt svårt att se utanför ditt eget tankesätt. intressant måste jag säga!