Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(

TS jag tycker inte att du ska behöva förklara ditt beslut över att vara hemmafru eller känna skam över att du beslutade att ägna ditt liv åt din familj. Fy på alla som dömer dig och säger att du ska skylla dig själv. Alla dessa människor borde skämmas. 

Ang barnen, nej han kan inte 'ta' dem, det ska mycket till för att någon ska förlora vårdnaden, inte ens dömda pedofiler gör alltid det.
Däremot kan ju effekten bli så om du inte hittar en bostad då soc kan anse att barnen har tak över huvudet hos sin pappa, du får ta ansvar för dig själv.

Det skrev jag inte heller. Tidigare har jag skrivit om 50/50 vilket jag antar att de kommer att ha. Det du citerade är enkom för att lugna TS om att hon inte kommer att förlora vårdnaden om barnen ifall mannen vill ha enskild. Det är svårt att få enskild vårdnad om båda föräldrarna är fullgoda vårdnadshavare.

Var barnen är skrivna har bara betydelse för bostadsbidrag samt att vissa vårdcentraler som inte vill skicka två kallelser till läkare, umgänget har absolut inget med detta att göra. Så även om barnen är skrivna hos pappan får TS ha minst 50% av tiden med dem, har hon mer, ja då SKA de vara skrivna hos henne.

Oj, så snabba vissa är att döma andra... Inte så medmänskligt precis, inte trevligt heller.. Nåja, jag överlever.

Visst - om man är otroligt krass så kan man givetvis hävda att jag själv valt att vara hemma med barnen osv, men riktigt så enkelt är det dock inte. Det finns en uppsjö faktorer som ni inte känner till och som jag kommer att fortsätta hålla för mig själv, då de inte är relevanta i sammanhanget. Men kort sagt så finns det ett antal anledningar till varför jag varit hemma så pass länge som jag varit, och varför jag nu befinner mig i denna situation. Jag anser verkligen inte att "det är mitt eget fel", då jag hela tiden agerat med min familjs bästa för ögonen, så som jag anser att en mamma och hustru bör göra. Vad skulle jag annars göra? Visst kunde jag uteslutande (eller till merparten) sett till vad som vore bäst för MIG, men i så fall hade det ofta gått rakt emot vad jag vetat varit bäst för mina barn t.ex. När jag valde att skaffa barn, valde jag också att sätta dem FÖRST, och det är precis vad jag gjort. Och gör. Det ångrar jag inte. Det enda jag ångrar, är att jag inte upprättade någon form av avtal som skyddar mig i min nuvarande situation (som jag dock inte trodde jag skulle hamna i..).

Å andra sidan har jag ingen aning om vad det skulle vara för avtal...? Vi har skrivit ett äktenskapsförord, men det syftar mest till att skydda min mans privata egendom (från mig..). Jag har aldrig haft något att skydda, då jag inte ägt något av ekonomiskt värde. Det som känns surt är dock att jag varit den som inrett och renoverat vårt hem (med mina egna händer, min tid och min ansträngning), samt givetvis också varit med och betalat kostnaderna för dessa renoveringar som i sin tur höjt värdet på boendet...(som min man alltså äger). Naivt kanske, men jag har ju sett det som att vi ökat trivseln för oss alla i familjen: vi lever ju alla i bostaden och ska ju trivas. Jag har inte betraktat bostaden som "hans", utan VÅR. Vad skulle jag göra - vägra renovera och öka trivseln, eftersom vi KANSKE skulle skilja oss någon dag, många år framåt i tiden, och då skulle alla förbättringar bara gagna min man, och inte mig?

Ang bostadslösheten så har jag redan skrivit om det. Flyttar hon långt säger det si ju självt att de inte kan ha varannan vecka så varför ens ta upp det??

Kan man inte samarbeta kan man inte ha gemensam vårdnad antar jag att du menar, men eftersom TS är den som tagit hand om barnen tills nu är det troligare att HON får enskild vårdnad om dem än mannen. Förutsatt att hon har någonstans att bor, varför tror du jag uppmanar henne att söka bostad?

TS har all rätt i världen att ta hem barnen till sig vad pappan än säger så länge barnen är tillbaka hos pappan när hans umgänge börjar så vad dillar du om? Om barnen är mest hos henne ska de vara skrivna där och det är inget pappan kan säga något om, skattemyndigheten folkbokför dem där de har sin huvudsakliga dygnsvila.

Vad mer som är av betydelse beror folkbokföringsadressen på? Ja, skolval förvisso, är de inte överens så skrivs de in i den skolan som ligger närmast folkbokföringsadressen, men något mer kommer jag inte på i brådrasket.

Givetvis har du all rätt att svara, men svara TS istället för att diskutera med mig kanske? Ja, men jag tar, som sagt, för givet, att TS kommer att försöka bo så nära som det går för att kunna ha varannan vecka.

Vad stämmer inte? Om man har gemensam vårdnad och inte kommer överens så döms det oftare till enskild för den ena, inte om man har lättare problem men annars. Skitsamma du får ha din tro och uppfattning så har jag min, för det är meningslöst att prata om det här eftersom det är OT, det hjälper inte TS ett dugg.

OM de skiljer sig får de givetvis ordna med ett umgängesavtal, NU har de så klart inget vilket jag heller aldrig påstått. Du upprepar dessutom bara en del jag redan skrivit.

Exakt. Att tro att jag varit LEDIG i 10 år är fullständigt absurt! Jag jobbar hårdare, dygnet runt, än någon annan jag känner eller känt. Jag är ALDRIG ledig! Inte ens på kvällar/nätter, då jag ensam sköter vårt yngsta barn som har en del problematik gällande sömn och mat och därför vaknar ofta. Sedan hon föddes för 2 år sedan  har jag ensam tagit varje natt med henne (= ammat flera gånger/natt + varit vaken 1-3 timmar i streck), för att sedan gå upp på morgonen och sköta hem, barn, matlagning, städning, inhandling, sjukhusbesök, osv. ofta med ca 4 timmars sömn i bagaget. Har inte varit utomlands eller på någon annan semester på 8 år (men det har min man varit, flera gånger!). Har sovit totalt ca 4 hela nätter på 8 år, utan barn närvarande - och dessa nätter är utspridda! Senaste gången jag var ute och roade mig (bio + restaurang med maken), var för mer än 2 år sedan, innan 3:e barnet kom.

ALLT jag gör, dygnet runt, är för min familj. VARFÖR det är så här, finns det varken tid eller utrymme att precisera, (inte intresse heller), så ni får helt enkelt tro mig när jag säger att jag känt mig tvungen att agera som jag gjort, för att familjen skulle fungera och för att alla skulle må bra. Dvs. alla utom jag.. Mitt eget val, tja..det var det ju förvisso, men det var knappast ett helt FRITT val! Jag gjorde vad jag ansåg att jag behövde göra, för min familjs skull, och offrade mig själv. Trodde dock inte att jag skulle hamna i denna sits. Vi har som sagt varit ett par ganska länge, i över 10 år, och är över 35 år gamla båda två. Det var knappast en "tonårsförälskelse" där vi skaffade barn hals över huvud och inte tänkte oss för. Vi har bara valt att planera vårt liv så här, under en period då barnen är små, för att sedan agera annorlunda senare. Men nu kommer detta "senare" kanske aldrig att gagna mig...ser det ut som. Och då blir det ju väldigt orättvist.

Som sagt: finns många faktorer varken du eller någon annan här inne känner till öht, men trots det fälls det många hårda ord åt mitt håll. Nåja, det får stå för var och en: JAG vet vad som gäller. Ja, vi har ganska krävande barn så till vida att vi har en del hälsomässiga utmaningar att kämpa med, för var och en faktiskt. Även för mig. Så åter igen: ett bra tips (gäller generellt i livet, inte bara nu) är att vara lite ödmjuk och återhållsam med fördömanden och hårda ord, så länge man inte har hela bilden...eller, som i detta fallet; inte ens halva..

En annan parentes: Till er som kommenterar hur jag kunnat vara med och betala renoveringar osv: Jag har bara skrivit att jag saknar inkomst NU (även om det i och för sig inte riktigt stämmer, då jag är sjukskriven 100% och därmed har en inkomst i form av sjukpenning). På sätt och vis har det väl varit fallet under flera år, att jag haft antingen föräldrapenning eller sjukpenning, dock inte någon lön. Det var mest lönen jag syftade på när jag skrev att jag inte hade någon inkomst, dvs. en inkomst som var trygg och säker varje månad. Föräldrapenningen tar ju slut, och sjukpenningen är också ganska osäker då jag aldrig riktigt vet om/när jag kommer att få den eller inte. Förstår att jag kanske uttryckte mig lite otydligt i detta avseende, men jag är trött, ledsen och orolig. Mår inte så bra och ja..då kan man faktiskt skriva fel. Mänskliga faktorn, ni vet..

Men - man vet väl sällan vilka barn man får? Om de är vårdkrävande, har särskilda behov etc så är det inget man "skaffar". Det är bara att acceptera och hjälpa barnet?

Nu är situationen som den är för TS och hon behöver tips och råd. Har man inga så håller man tyst.

Touché! Väl talat. Och det faktum att du faktiskt är läkare borde ju väga ganska tungt i många ögon här...kan man tycka. Det är ju ni som sjukskriver folk, trots allt.

Jag har en situation ganska liknande din, utan att säga för mycket (vill inte bli igenkänd, som sagt) och vet precis vad du menar med skuldkänslor gentemot barnen och maken. Det GÅR ju inte att bara ligga här och inte agera, (även om jag borde göra det, för MIN skull), när man ser allt som MÅSTE göras för att inte barnen ska bli direkt lidande och fara illa...! Så resultatet blir ju att man pressar sig själv till det yttersta, och BORTOM den gränsen, dag in och dag ut, i mitt fall i flera år.

Konsekvensen därav blir att jag blir allt sämre, men...det hjälper inte: det finns INGEN som kan ingripa och avlasta mig, ta över min "börda", så att jag kan göra det jag egentligen borde göra: tänka på mig själv, vila upp mig, planera min framtid (med eller utan make) osv. Det finns helt enkelt inget utrymme för det nu, i MIN unika livssituation. Jag märker att det finns många människor som inte kan begripa detta, eftersom de aldrig befunnit sig in just min sits, och för att de helt saknar förmågan att tänka sig in i andra människors situation, men det förändrar dock ingenting för MIG: min situation är densamma ändå. Lite tråkigt att man dessutom ska bli påhoppad, och mer eller mindre idiotförklarad, när man redan "ligger ner", så att säga. Varför är det så himla svårt för folk att bjuda lite på sig själva...välja en mer ödmjuk väg, istället för att slå på dem som redan ligger? Något sjukt maktbehov folk har kanske...? Friskt är det i alla fall INTE. 

Det är mycket jobb och det är mycket jobb vare sig man är sjuk eller inte. Att folk ska klanka ner på ts och säga att hon har varit ledig i 10 år när hon har gjort allt detta är, det är inte att vara ledig. Utan hon har gjort detta till sitt yrke. Och det är lika viktigt som vilket annat yrke.

Sen är din åsikt självklart din åsikt. Men när man är sjukskriven så finns det ingen som står vakt över ens huvud och ser till att man verkligen inte gör något alls. Låt mig fråga dig... någon som har cancer kan faktiskt också jobba. Är denna person inte berättigad att vara sjukskriven tycker du? Eller måste man sakna armar och ben för att du ska tycka att man ska vara sjukskriven? Eller den som är sjukskriven ska inte göra något alls? 

Men hon har ju inte varit sjukskriven hela denna tiden i 10 år! Hon har ju jobbat emellanåt skrev hon. Hon har inte levt på bidrag hela tiden. Hon gjorde ett aktivt val med sin man att han skulle jobba och hon skulle vara hemmafru. Och folk är anklagande och börjar skriva skit sim att hon får skylla sig själv och att det är bimbo aktigt och säga en massa hemska grejer när hon redan mår dåligt som det är. Hon vill ha hjälp med situationen NU och inte frågar hon om vad hon borde ha gjort innan. Ingen har någon som helst förståelse för hennes situation. Speciellt när man vet så lite. Det är ju helt sjukt. 

Angående sjukskrivningen så visst kan man arbeta om man kan sköta ett hem, men det är inte det som är rekommenderat av läkare. Jag själv VET vad det gör mot min rygg av att arbeta hemma när jag egentligen ska vara sängliggande men tyvärr jag måste sitta bredvid badkaret när barnen duschar och tvättar sig varje kväll för jag är rädd att något ska hända de, jag måste stå vid spisen och laga mat för jag tänker inte ge mina barn mackor varje dag. Jag tänker inte sitta och se en massa skit på marken när barnen springer in med lera på fötterna och låta det ligga kvar i en vecka och bli värre bara för att "annars hade jag lika bra kunnat gå och jobba och gjort allt detta på kvällen efter jobbet". Sen så går jag och lägger mig på kvällen med mer ont i ryggen kanske men då vet jag iaf att mina barn mår bra trots att jag fick lida lite mer. 

Alltså nolllll förståelse har ni. 

Ja visst är det lite skrämmande...? Inte konstigt att samhället ser ut som det gör, när det finns så många som har sten där de borde ha ett bultande hjärta..


Lustigt att du skrev just detta, för jag har tänkt precis samma sak genom hela trådens utveckling... Tror du slog huvudet på spiken där! Touché!