Vi som vill bli mer hälsosamma fast vi är gravida :)

Tack så mycket för ditt peppande inlägg Du har rätt i vartenda ord!!!

Jag lyssnade faktiskt på kroppen idag och hoppade träningen för en gångs skull! Så nu kom jag direkt hem från jobbet och har lagt mig på soffan för att slappa! Har känt mig väldigt trött och sliten idag så det var välbehövligt.

Hur mår du och hur går det för dig? Njuter du av ledigheten?

Ett tips på en god frukost:

Blanda 50/50 av keso och rysk yogurt, i med lite stevia/sukrin om du vill ha lite söt smak, lite vaniljpulver, lite kokoschips och ev. lite chia- eller linfrön för att göra det nyttigare och toppa sedan med ex. jordgubbar, hallon eller blåbär! Supergott och nyttigt

Kram till dig med!

Bra gjort utav dig att lyssna på kroppen! Det är viktigt nu.. kör du över kroppen och aldrig lyssnar så blir det inte bra och det är mycket som händer och hela din kropp påverkas. Inte bara magen som växer. Det är lika viktigt att inte göra ett skit ibland som de är att träna :)

jo jag försöker njuta men de kunde vara varmare och sen kunde ångesten som jag får ibland kvitta men men.. de är väl känslor som behöver komma antar jag. Det ska jag testa! Tack för receptet! :)

Carolinalovetobias: behövde höra dom orden också tror jag hihi
Bra skrivet!

Har nojat jätte mycket senaste dagarna över vikten (har dock ingen våg) men det känns som det bara går utför...haha! Men jag ve att jag ska men lite jobbigt trots allt...

Får du ångest över mat m.m?

Ja det är så typiskt att vädret ska va såhär! Men hoppas du får njuta av soliga veckor framöver Såna här dagar kan man passa på att pyssla inomhus! Det tycker jag är rätt mysigt i alla fall. Har ni ordnat i bebisens rum ännu?

Jag tog ett skönt bad för ett tag sen och pysslade om mig själv från topp till tå och har faktiskt bäddat ner mig i sängen för kvällen, haha! Märker att när jag har såna här trötthets-dagar då jag verkligen känner av graviditeten, så blir jag också extra hungrig! Har ni känt så eller hört om andra gravida som haft det så? Det är ungefär som att man är i en "tillväxt-fas" eller nåt. Det känns så åtminstone haha!

Då är vi två! Vi får ta till oss av Carolinalovetobias kloka ord och tänka på det de stunderna då det känns jobbigt!

När var det du hade bf?

Nä de är inte mat som ger mig ångest fast de kan de ju göra ibland om man känner att man har skitit i allt alldeles för länge eller något =)

De är min relation med min mamma och syster som är tung. Mamma är alkolist och försökte ta livet av sig för några månader sen. Min syster är spelmissbrukare, mytoman och har aggressionsproblem. Hon är även ensamstående med en 3 åring och de finns ingen i hela världen som de är så synd om som henne och det finns ingen som har hjälpt henne (enligt henne själv) någonsin med något. Jag har under väldigt lång tid stått bredvid och sett dem gräva sin grav djupare och djupare. Försökt hjälpa till i den mån jag kan med saker osv. men det hjälper inte. Dagen efter mår de lika jävla dåligt igen. De är som att kasta pärlor åt svin.

Sen hände en sak för ngn vecka sen som jag kände att jag fick nog. Jag och min syster är nu ovänner och mamma vet jag inte om vi är ovänner men vi har inte hörts sen detta hände. Jag måste ta avstånd ifrån dem för att må bättre själv. Jag mår så dåligt över att se deras destruktiva beetenden. De är mest de som ger mig ångest tyvärr. Jag känner mig så maktlös och otillräcklig för att jag inte kan rädda dem. Och de ger mig ständigt dåligt samvete för ditt och datt och får mig att känna mig otillräcklig.

Jag har alltid vart en person som har levt för att vara andra till lags. Har aldrig lyssnat på vad jag vill och känner för utan bara vart till lags. Familj, vänner, arbetskamrater... You name it.
Sen hände flera saker runt mig och min sambo som gjorde att jag blev deprimerad (lång historia men min sambo var med om en bilolycka och var nära att dö, min svärfar gick hastigt bort i cancer 44 år, oplanerad flytt från lägenhet till stor gård med STORT renoveringsbehov osv. osv.. massa andra saker också). Sen fick jag barn på detta också som bara i sig kan ge en depression. Jag kunde inte värja mig, det blev för mycket helt enkelt. Jag blev deprimerad och den enda jag hade som stöd var min sambo (som också blev deprimerad pga. hans fars bortgång så de var inte jättemycket stöd), och en kompis. Mamma var inte där tex. Hon var deprimerad själv. När jag blev deprimerad orkade jag inte vara till lags längre. Orkade knappt ta en dusch.

Det hela är väldigt komplicerat. Jag har min mamma i livet men jag HAR ingen mamma. Hon är inget stöd för mig och visar inget intresse med min son och man tänker hela tiden att de kommer bli bättre med tiden men det blir det inte. Jag har även berättat för min mamma hur jag känner tex. att det känns som att hon inte bryr sig om min son men det blir ingen förändring. Hon mår för dåligt själv för att orka bry sig och jag blir ännu mer ledsen och besviken för att hon vet hur jag känner och ändå händer det inget... Jag liksom sörjer min egen mamma fast hon är i livet? KOMPLICERAT? JAA!!!

Det blev en hel roman detta men svårt att förklara min sits. Jag har alltså tagit avstånd från min mamma och min syster för att kunna må bättre själv men får samtidigt ett sånt fruktansvärt dåligt samvete/katastrof att jag överger dem osv. och mår skit dåligt men jag antar att de är värst nu i början.. När man är van att leva för att vara andra till lags är det svårt att göra de som är bäst för en själv.. Men jag måste tänka att jag gör detta för att de är bäst för mig och min familj. För att min son inte ska behöva växa upp med en alkolistmamma och en idiot moster som bara är avundsjuk på mig för att jag har det så jävla bra fast jag har haft det hur tufft som helst de sista 4 åren.

Larv: har bf 7 september :) så hat kommit in i den tyngre perioden.. Haha tycker just tredje trimestern så blir man så otymplig!
Har också såna dagar när jag bara är trött och vrålhungrig, känns som man vill äta något hela tiden! Man kan nog kalla det tillväxtfas :) haha

Carolinalovetobias:
Åh vad jobbigt att höra, jag kan inte ens föreställa mig hur du har/har haft det. Jag är jätte dåligt på att lägga peppande ord till andra men försök tänka framåt och tänka logiskt. Du har gjort så gott du har kunnat och känner du att du behöver ta avstånd så måste du göra det, för din och din familjs skull. Hur jobbigt det än må vara. Självklart kan man stötta och finnas där men du kanske inte kan göra mer än så?
Ja du förstår kanske hur jag menar,jag är inte bäst på att formulera, men främst, det är inte allt ditt ansvar.
Stor kram!!!!!!

Tack. Jag försöker sakta men säkert printa in i hjärnan att jag inte kan rädda alla. Jag vill bara ha det bra. Umgås med människor som gör mig glad och inte få dåligt samvete för att jag tex. Hälsar på pappa för han blir jag glad av att träffa. Han är positiv och är ett stöd men mamma tycker att det är tråkigt att jag hälsar på honom men inte henne. Men hälsar jag på henne så är jag helt dränerad på energi efteråt och mår dåligt och får ångest av deras negativitet. Och hon kommer heller aldrig och hälsar på mig.

Blev alldeles paff när jag läste ditt inlägg!

Jag tycker du gör helt rätt i att ta avstånd. De får dig ju att må dåligt och då är det ingen mening. Det är bra att du tänker på dig själv här, de ska inte få dig att må lika d

(Sorry, kom åt nåt så svaret skickades innan jag var klar).

De ska inte få dig att må dåligt bara för att dom har problem själva... Det är inte okej och jag hade gjort precis som du. Vem kommer tacka dig i slutändan när du bara gett och gett och tappat all energi? Inte dom i alla fall.

Stor kram till dig!!!