Hej Blomsterfröken :) Jo, jag tog äntligen tag i det :). Fast min lille hann bli 1 år och 3 månader, innan jag kom till skott. Avgörandet var att jag insåg att jag inte skulle orkade med snuttnätter i kombination med att gå till jobbet. Jag surfade också runt lite för att få stötta. Amningsakuten hade bra inlägg, TV4 morgon tv hade en som pratade om att sluta amma barn, som du kan lyssna på på datorn och så Sveriges radio knattetimmen (sänds inte längre, men man kan lyssna på tidigare inlägg. Det jag kom fram till var att det fanns olika skolor. Själv hade jag läst/hört mest om att mannen eller annan ska ta hand om bebisen. På knatte timmen säger Louise H (barnmorska o terapeut) att hon är för att mamman tar hand om det själv. Hon resonerade att det kanske kunde vara lite mycket för bebisen att både maten och tryggheten till mamma försvann på samma gång. Den andra programledaren (känd, men jag kommer inte ihåg hennes namn) i knatte timmen, sa att hon tyckte att man kunde göra det som passade bäst. Båda betonade att det inte kommer följa med några men för barnet, även om barnet är ledset/argt under en period. De sa också att när barnet börjar gråta, så vara det täcken på att det förstått. Det som alla betonat var att det är viktigt att bestämma sig, känna att det är detta som ska bli bra, även om det är svårt.
Jag bestämde mig för att själv ha hand om min lille, mest för att det ligger närmast min personlighet och min känsla. Jag är helt övertygad om att det går bra vilken metod man än väljer, bara man tar den som känns mäst rätt för en själv.
Jag köpte tight sportbh + amningsinlägg och satte på mig en tight bomullstopp inför nattande. Försökte vänta så att han var rejält trött, men inte övertrött. Hade vatten i flaska då jag hört att vissa barn som snuttar/ammas kan vara törstiga i övergångsperioden. Döm av min förvåning, tårar kom och lite protest, men inte mer. Lite värre blev det under natten, när han var van att bara "ankra till". Det blev till att stå och vagga, sitta i sängen och vagga, nynna men det gick. Nappen ville han inte veta av, inte vattnet heller. Kommande 3 dagar blev det lite svårare att lägga honom men inte mycket ca 10 min gråt. Insåg väl att avbrottet i amning inte var en tillfällighet. Kändes allt i hjärtat, särskilt när han sniffade runt utan på kläderna där han var van att snutta. Den fösta veckan var det svårast (enligt mig) framåt morgonkvisten, när han var van att snutta mest. Det blev till att gå upp och ge välling vid 04:30-05:00.
Andra veckan blev han så frustrerad på mig att det inte kom något bröst, datt han frivilligt gick till sin pappa som fick natta honom. Jag som dock med honom och vi började gå upp vid 05:30.
Tredje veckan började jag jobba. Detta var en omställning i sig. Nu ville han att jag skulle natta honom igen och han slutade successivt leta efter bröstet. Tycket dock om att ligga nära. Vet dock att han inte skulle klara att jag låg bara i en bulsig t-shirt.
Nu, fjärde veckan lägger jag honom och han har börjat sova tills klockan ringer kl. 06:00. Gråter fortfarande en liten skvätt när jag lägger honom (men han vill helst att jag lägger honom). I bland känns det nu som om det mest är för att det hör till eller att han är för övertrött.
Har inte sett några tecken på att han skulle vara arg eller frustrerad under dagen. När vi gick upp på morgonen var han hur glad som helst. Några dagar tyckte han vi skulle gå upp vid 03:30, men då fick vi ta lite extra gråt och vagg. Sedan tror jag han förstod att det inte blev någon välling så tidigt.
Jag tror jag kom väldigt lindrigt undan och jag är glad att jag gjorde som jag gjorde, för det passade mig. Med facit i hand tyckte jag inte heller att det gjorde så mycket att han hann bli lite större. Viktigast är att det kändes rätt för mig (det var ju min separationsprocess också).
LYCKA TILL BLOMSTERFRÖKEN och ALLA ANDRA
