V 35 och väldigt ledsen helt plötsligt
Hej,
Jag är alldeles nyreggad och sökte mig hit för att jag inte vet var annars jag ska ta vägen just nu.
Jag är i vecka 35 och har fram tills nu haft en relativt bra och lätt graviditet. Det har inte varit jobbigare än man kan förvänta sig. Fysiskt sett har jag mått - jämförelsevis - bra, det psykiska har varit lite sämre men ändå hanterbart. Jag har dock genom hela min graviditet haft en positiv känsla och känt mig lycklig över att vänta barn - jag har aldrig tvivlat på att jag vill det här. Jag har glädjts med vänner och familj; hade en babyshower för att jag ville dela med mig av min lycka för bara några veckor sen.
Men nu sitter jag här i vecka 35+3 och någonting är plötsligt väldigt annorlunda.
Först och främst så märks det i min relation till min partner, som kom hit för två månader sedan från Australien för att bosätta sig här så att vi kan uppfostra vårt barn tillsammans. Vår relation har varit relativt stabil, åtminstone de senaste månaderna då vi har mognat i våra roller som blivande föräldrar; vi har blivit ett starkt team. Nu känner jag plötsligt någon sort aversion mot honom. Jag har läst att gravida kvinnor kan vända sig emot sina partners men jag har aldrig upplevt det tidigare. Jag har väldigt svårt för min partner nu helt enkelt. Allt är fel; jag tycker inte att han är attraktiv alls, jag tycker inte att han gör tillräckligt mycket hemma eller engagerar sig tillräckligt i de gemensamma projekten, jag kan tycka att han pratar en massa strunt och är allmänt trött och irriterad på honom. Helt plötsligt. Det var så bra innan och jag förstår inte vad som är annorlunda nu.
Och idag var vi på vår tredje föräldragrupp på familjecentralen. Det handlade om amning; ett inte alltför kontroversiellt ämne för mig (jag är oerhört påläst numer på grund av att jag läser allt jag kommer över, och amning är verkligen inte något som oroar mig särskilt). Jag fick dock iskalla, läskiga känslor av att "jag vill inte det här" medans jag satt där - något som jag inte upplevt tidigare sedan jag blev gravid. Jag har inte känt såhär tidigare alls och jag förstår inte varför det kommer nu, i vecka 35! Jag har haft så mycket tid på mig att bearbeta min graviditet, som dessutom var helt planerad!
Känns som att jag har halkat i en lerpöl och landat med ansiktet neråt. Känner mig så nere och stressad över allt. Min partner är också ledsen för han märker ju självklart att jag inte vill ta på honom längre, och det påverkar honom mycket. Han har ingen här förutom mig.
Jag har varit så stolt och glad över att bli mamma och har drömt så mycket om min ofödda dotter. Nu blir jag nästan arg när hon sparkar i revbenen och vill bara att det här ska vara över på nåt sätt. Jag vågar inte prata med min barnmorska eller min familj då det skulle kännas väldigt konstigt att helt plötsligt komma med allt det här, när jag hela tiden har mått så bra. Jag förstår ju att dessa tankebanor är löjliga och att jag borde kunna prata med min BM, men just nu vill jag verkligen inte berätta om hur jag känner för någon som känner mig. Det känns bara så fel!